ingick sedan på ämbetsmannabanan, blef proto-notarie i Reduktionskollegium, rådman (1686) samt (1709) borgmästare och preses i Handelskollegium i Stockholm. --rn.* Nyman, Per, folkpredikant, f. 1794 i Vrå socken, Småland, d. 1856 i Urshult, gjorde sig redan som gymnasist bekant genom åtskilliga tillfällighetspoem samt blef 1818 student i Lund och 1820 präst med tjänstgöring i Växjö stift. Där blef han en af de mest omtyckta och af allmogen eftersökta predikanterna genom sin enkla, folkliga vältalighet, sin lysande improvisationsgåfva och det glödande trosnit, som genomvärmde hans föredrag, ehuru de ej egde den yttre fulländning eller den ädlare smak, som utmärkte samtida berömda predikoförfattare. Han kallades äfven till Stockholm och predikade i flera af hufvudstadens kyrkor med liknande framgång. 1826 utnämndes han till bataljonspredikant på Vanas (Karlsborg) och blef äfven garnisonspastor därstädes samt 1835 kyrkoherde i ö. Vemmerlöf af Lunds stift och 1842 i Stenbrohult af Växjö stift. Därifrån förflyttades han 1849 till Urshult. Af hans predikningar utgafs en samling 1860. --rn.» Nyman, Karl Fredrik, botanist, f. 14 aug. 1820 i Stockholm, d. där 26 apr. 1893, var en flitig skriftställare i sin vetenskap och var från 1850-talet till 1889 konservator vid Riksmuseets botaniska afdelning. Han företog 1844 en botanisk resa till Malta, Sicilien, Neapel m. m. och vistades 1853 i Österrike för studier. Alltjämt mycket anktade och starkt efterfrågade äro hans arbeten Utkast till svenska växternas naturhistoria eller Sveriges fanerogamer (l, 1867, 2, 1868), Sylloge floræ europææ (1854-55; suppl. 1865) och i främsta rummet det stort anlagda verket Conspectus floræ europæ (1878-82; 2:a uppl. 1883-90). C. Lmn. Nyman, Erik Olof August, botanist, f. 13 okt. 1866 i Linköping, d. 29 juli 1900 i Mimenen, blef filos, doktor i Uppsala 1896 och företog en botanisk resa till Java och Nya Guinea 1897-1900, hvarifrån han hemsände värdefulla samlingar. N. efterlämnade några smärre botaniska skrifter, särskildt inom sitt hufvudstudium, bryologien. C. Lmn. Nymanikéer. Se Katarer. Nymerkantilism. Se Merkantilsystemet, sp. 175. Nymf. 1. Zool. a) (Nympha). Se Insekter, sp. 715. - b) Namn på kakaduan Callipsittacus Novæ Hollandiæ (se pl. Australisk fauna, fig. 6, och Papegojor). -- 2. Se Nymfer. Nymfagog (grek., af wf/7m/e, brud, och afgéln, föra), "brudförare", som i Forn-Grekland förde bruden till brudgummen. Ordet användes dock endast i fråga om ett andra eller senare äktenskap. Vid första äktenskapet var det en paranymfos, som på en vagn förde brud och brudgum till den senares bostad. Nymfeacéer, bot. Se Nymphæaceæ. Nymfer (grek. ny'mfai) var hos forntidens greker, liksom det ännu är hos ny grekerna, i allmänhet en benämning för unga fullvuxna flickor eller äfven för unga gifta kvinnor. Företrädesvis nyttjas dock ordet i mytologien om kvinnliga gudaväsen af lägre rang, nära förbundna med naturlifvet, hvars ständigt verksamma, närande och alstrande krafter de representera. Motsvarande naturens olika riken, inom hvilka de tänktes ha sitt hemvist, särskildes flera slags nymfer, såsom bergsnymfer (oreader), trädnymfer (dryader och hamadryader), käll- och flodnymfer (najader), hafsnymfer (okeanider och nereider). Andra nymfer tänktes vara fästa vid bestämda orter och benämndes efter dem nysaiska, lemniska, dodonaiska nymfer o. s. v. Nymferna föra ett behagligt och sorgfritt lif under växlande sysselsättningar, än under sång spinnande och väfvande i skuggiga grottor, än jagande villebrådet i skogarna, än trådande dansen på det mjuka gräset eller badande i de svala böljorna. Med åtskilliga gudar af högre rang, såsom Apollon, Hermes och Pan, träda de ofta i förbindelse och kringsvärma den jagande Artemis, men fly satyrernas lystna och efterhängsna släkte. Människors blickar undvika de vanligen, men äro i allmänhet välvilligt sinnade mot de dödlige och gå dem till hända med många slags hjälpsamhet. De besitta läkedoms- och spådoms- samt äfven trolldomsförmåga; och då de förälskat sig i någon skön yngling eller man, söka de, såsom Kalypso och Kirke i Odyssén, med hvarjehanda konster kvarhålla honom i sitt våld. Mången fick med lifvet plikta för den ynnest han åtnjutit, och då någon plötsligt förföll i vansinne, brukade man säga, att han var gripen af nymferna (nymfo'leptos). Mellan nymferna och de nordiska sagornas huldror, skogsrån, älfvor, sjöjungfrur med flera naturväsen finnas alltså mångfaldiga beröringspunkter. I äldre tider synes man ha tänkt sig nymferna som odödliga i likhet med gudarna, och Homeros låter dem t. o. m. någon gång uppstiga till Olympen för att taga del i gudarnas lag. Småningom utbildade sig dock en föreställning om nymferna som blott elementarandar, hvilkas hela existens var fäst vid de naturföremål, som de tillhörde. Särskildt gäller detta om skogs- eller trädnymferna, som tänktes bo i träden och dö med dem. På många ställen hade nymferna egna helgedomar (ny'mfaia; jfr Nymphaeum), hvarest åt dem hemburos offer af lamm, getter, mjölk, olja, stundom äfven vin. Af den bildande konsten framställdes de som unga tjusande flickor i lätt eller alls ingen klädnad, stundom med ett eller annat attribut, som antydde deras speciella karaktär (se fig. till art. Najader och Nereider). -- I det moderna språkbruket nyttjades mera förr (t. ex. på Bellmans tid) än nu ordet nymf om en ung kvinna med föraktlig bibetydelse (glädjeflicka). A. M. A. Nymfomani (af grek. ny'mfe, klitoris, och mani'a, lidelse), Andromani l. Metromani (se dessa ord), en hos kvinnor i olika åldrar förekommande sjuklig öfverretning af det sexuella driftlifvet, som ofta på ett så våldsamt sätt ger sig till känna, att sociala och konventionella hänsyn oblygt åsidosättas för det pockande begärets tillfredsställande. Fantasien är i dylika tillstånd uppfylld af de mest sensuella bilder och föreställningar, som på höjden af öfverretning kunna anta en hallucinatorisk liflighet under drömmar och delirier. I sammanhang med sinnessjukdomar, såsom mani, paralysie générale, äfvensom hos moraliskt undermåliga kvinnor och kvinnliga idioter uppträder