311 Näbbdelfinen-Näbbgäddsläktet 312 dets främsta afdelning hos fåglarna, hvilken motsvarar munnen och de densamma bildande delarna hos andra ryggradsdjur. Näbben är alltid hård och bildad af ben, som betäckas af ett hornartadt eller hudartadt öfverdrag utan mellanliggande mjuka delar. I öfvernäbben ingå ett stort mellan-käksben (hvarifrån utskott sträcka sig uppåt mellan näsbenen) och två små, på sidorna belägna öfverkäksben. I undernäbben finnes ett af flera stycken bildadt underkäksben, öfverkäkens och gommens ben äro icke som hos däggdjuren fast förenade med hjärnskålen, utan rörligt fästa vid densamma. Underkäken står icke i direkt förbindelse med tinningbenet, utan är förenad med ett särskildt ben, som benämnes kvadratbenet, hvilket i sin ordning ledar mot tinningbenet. Enär kvadratbenet medelst okbenen och vingbenen är förbundet äfven med öfverkäksapparaten, röres vid näbbens öppnande icke blott underkäken (som hos däggdjuren), utan äfven öfverkäksapparaten tar genom en större eller mindre böjning del i rörelsen. Näbbens form och styrka sammanhänga med fågelns närings-och lefnadssätt. Än är näbben alltigenom hård, än är den nästan i hela sin längd, vid roten eller i spetsen klädd med mjukare hud. Till formen växlar den på mångahanda sätt: rak, uppåtböjd, ned-åtböjd, hakformig i spetsen, krokig, svärdformig, kägelformig, vigglik, plattad, skedformig, båtfor-mig, hög, låg, kantig, rund, smal, bred, med eller utan nagel i spetsen, med skarpa eller trubbiga kanter, hvass eller trubbig spets, försedd med "tänder" eller lameller i käkkanterna o. s. v. De nämnda '"tänderna" äro af hornsubstans bildade, tagglika utskott och få på intet vis uppfattas som verkliga tänder. Sådana funnos hos de äldsta fossila fåglarna, och tandanlag äro påvisade hos nutida fåglars foster. Näsborrarna äro mycket skiljaktiga till form och läge samt än bara, än täckta af hudbildningar, ofta mer eller mindre omgestaltade fjädrar. Underkäksgrenarna kunna vara förenade med hvarandra än blott ett kortare stycke vid näbbspetsen, än ganska långt; mellan dem finnes stundom en säcklik utvidgning af huden. Den näbbspetsen beklädande huden är hos åtskilliga vadare och simfåglar försedd med särskilda känselkroppar, som göra deras näbb till ett förträffligt känselorgan, hvaraf de betjäna sig för att i slam och dy rota efter sin föda. Näbben användes alltefter sin olika bildning på flera olika sätt: att gripa, sönderkrossa, sönderstycka, skala, skilja ur födan m. m., men aldrig till att tugga densamma; äfven gör den tjänst vid bobyggnaden, fjädrarnas ordnande o. s. v. Se vidare Fåglar. -. Äfven inom andra afdelningar af djurriket förekomma näbbliknande bildningar. Sålunda ha sköldpaddorna käkarna klädda af en hornslida och sakna i sammanhang härmed tänder. Äfven hos ett af kloakdjurens bägge släkten, Ornithorhynchus, finnes en hornartad näbb (se Näbbdjursläktet). C. H. S. (G. G.) Näbbdelfinen, zool. Se Inia. Näbbdjursläktet, Ornithorhynchus, zool., bildar en särskild familj inom kloakdjurens ordning (Monoiremata) bland däggdjuren. Kroppen är plattad, benen mycket korta. Fötterna ha fem tår, förenade medelst simhud, som på de främre sträcker sig utöfver klorna; alla tårna äro korta, starka och lämpliga för gräfning. Bakbenen äro korta, riktade bakåt och försedda med längre klor, som räcka utom simhuden. Svansen är platt, bred och bevuxen med långa hår, som äro ytterst glesa eller saknas på dess undre sida. Hufvudet är tämligen platt, litet och försedt med en bred näbb, som ändernas, hvarigenom det skiljer sig från alla andra däggdjurs. Båda käkarna äro nämligen utdragna, i hela sin längd klädda med en hornartad hud, som bakåt fortsattes i ett egendomligt, sköldlikt veck (som skyddar ögonen vid graf ningen i jorden), och bära hos det gamla djuret hornskifvor; det unga djuret har däremot kindtänder - 2 på hvarje sida i öfver- och 3 i underkäken - hvilka småningom bli afnötta och falla ut; på deras ställe utbildas sedermera de omnämnda hornskifvorna. Näsborrarna ligga ofvanpå näbben nära dess spets; ögonen sitta högt uppe på hufvudet, och öronöppningarna, som kunna tillslutas, ligga nära bakre ögonvinkeln. Tungan är köttig och försedd med hornartade tänder. På grund däraf bildar näbben en förträfflig silapparat för att ur vattnet afskilja hvad ätbart är och gömma det i de rymliga kindpåsarna, som sträcka sig längs med hufvudets sidor. Fallen utgöres af en mjuk bottenull, hvarur täta, grofva stickelhår skjuta fram. - Till detta släkte hör endast näbbdjuret, O. anatinus, som finnes i Syd-Australien, Victoria, Nya Syd-Wales, Queensland och Tasmanien. Det är ungefär 46 cm. långt, med svans af 12 cm. i längd; hannen är betydligt större än honan. Helst bebor det stillastående vatten och lugna ställen i floderna, där vattenväxter förefinnas i mängd och lummiga träd beskugga stranden. Där gräfver djuret sig i strandbrädden ett bo, hvari det bäddar åt sig med vattenväxter. Näbbdjuret är i rörelse förnämligast i skymningen, men lämnar äfven om dagen under en stund sitt gömsle för att skaffa sig sin föda, som utgöres af i vatten lefvande led- och blötdjur. Det simmar och dyker väl samt lägger stor försiktighet i dagen. Färgen är mörkbrun, skuggad af silfverhvitt, men bottenullen gråbrun; pälsen har en obehaglig fisklukt. Köttet ätes af australnegrerna. Om näbbdjurens fortplantning ega vi ej så fullständiga uppgifter som rörande myrpiggsvinets. Någon bukpung för äggens och ungarnas förvarande finnes ej. Djuret lär lägga två ägg i det innersta af sitt bo och rufva dem där. Enligt andra uppgifter skulle näbbdjuret vara ovovivipar. Se f. ö. Kloakdjuren, sp. 312, och fig. 4 å färgpl. till art. Australisk fauna. (L-e.) Näbbgäddsläktet, Belone Cuv., zool., tillhör fam. Scomberesocidce af de mjukfeniga fiskarnas ordning. Näbbgäddorna utmärkas genom sin på grund af käkarnas förlängning näbblikt långt utdragna nos. Denna förlängning inträder dock först i mera utvuxet tillstånd, och ungarna äro därför olika de äldre. Tänderna äro kardlikt ställda, men äfven spridda större tänder förekomma. Omkr. femtio arter äro kända från de tropiska och tempererade hafven. Den mest bekanta är den i våra och norra Europas haf förekommande vanliga näbbgäddan, horngäddan 1. hörni i-sken (se fig.), B. vulgaris Flem. (B. belone L.), som stimvis uppträder vid vår västkust, i Öresund och i södra Östersjön, där den anträffas ända upp vid finska kusten och i Bottniska viken. Näbbgäddan