ordet yrke, men handtverkarens (skomakarens, skräddarens etc.), fabrikantens, landtbrukarens o. s. v. med såväl yrke som näring. Detta torde måhända ge till känna, att i det allmänna språkbruket yrke kan användas om hvarje, till följd af arten af sina förrättningar bestämd verksamhet, näring däremot om den, som egentligen har timligt förvärf till ändamål och hvarvid hufvudsakligast mekaniskt (kroppsligt) arbete kommer i fråga. F. ö. kan ett ideellt moment ingå äfven i det till näringarna hörande arbetet, såsom då tillverkaren af ett föremål däri inlägger ett estetiskt moment eller tillverkar det mera för befordrandet af en idé än för sin vinst (såsom förhållandet kan vara med arbetet på vissa uppfinningar). Näringsfrihet är, efter ordets egen betydelse, frihet att idka de yrken, som efter lag eller sed anses som näringar. Men ordet har äfven en speciell, i förhållande till statens lagstiftning gällande betydelse. För rättsliga, sanitära, sedliga och statistiska ändamål kan staten icke medge en fullkomlig, af alla villkor, all uppsikt oberoende frihet att idka hvad näring som helst. Begreppet näringsfrihet kan således ej fattas som en absolut frihet att välja hvad försörjningsmedel som helst och utöfva detta på hvad sätt som helst, utan därmed förstås frihet från de inskränkningar, som förut bundit utöfningen af en näring. Sådana inskränkningar voro i äldre tider den för handtverkarna gällande skråförfattningen och de för andra slag af varutillverkning från denna hämtade analoga bestämmelser. På detta sätt kan näringsfriheten erhålla ett större och mindre mått. Flera eller färre af de enligt skråförfattningen gällande reglerna kunna upphäfvas, och likväl kan det tillstånd, som därigenom uppkommer, betecknas som näringsfrihet. -- Skråna, hvilka uppkommo under 1100--1200-talen, verkade till en början mycket lifvande och stärkande till handtverkens blomstring samt utöfvade äfven i politiskt hänseende mycket kraftigt inflytande. Men redan vid slutet af medeltiden förlorade de sin betydelse och råkade i många land i djupt förfall. Det vid midten af 1700-talet uppkommande fysiokratiska systemets anhängare yrkade fullkomlig frihet i afseende på näringar och handel; och sedan en af detta systems förnämsta representanter, Turgot, kommit till makten, blef skråförfattningen i Frankrike, där den måhända råkat i de största missbruk, 1776 med ett enda slag upphäfd. Väl blef den redan följande år, ehuru renad från sina missbruk, återställd; men under den första, stora revolutionen afskaffades dock skråna, och rättigheten att utöfva en näring gjordes beroende af uttagandet af ett patent. Under den ombildning, som preussiska staten undergick efter olyckorna under 1806--07 års krig, blef 1810 näringsfrihet införd i Preussen, ehuru någon fullständig lag i detta ämne ej utfärdades förrän 1845. Enligt denna lag bibehöllos visserligen skråna, men näringsfrihetens grundsatser fasthöllos. Sedan efter 1848--49 års revolutionära rörelser en reaktion inträffat genom näringslagen af 1850, blef åter, efter Nordtyska förbundets stiftande (1867), näringsfriheten genom lag af 1869 i sin fulla utsträckning införd i de till detta förbund hörande stater och sedermera utsträckt till Tyska riket. Dessförinnan hade näringsfrihet blifvit införd i alla europeiska länder, till en början genom lagar, som voro ett slags öfvergångslagar, sedermera genom andra, som införde näringsfriheten fullständigt. -- Den sålunda genomförda vidsträckta näringsfriheten har emellertid sedermera i olika länder under de senaste årtiondena i väsentliga afseenden genom nya bestämmelser ånyo begränsats. I Sverige hade alltifrån slutet af medeltiden genom särskilda författningar det ena handtverket eller det ena landskapet efter det andra blifvit ställdt under skrå. Den första allmänna skråordningen var af 1669, den sista af 1720. Denna författning anordnade som vanligt vissa grader inom yrket (lärlingar, gesäller och mästare), bestämde en viss lärotid för lärlingar och gesäller samt förordnade om mästerprof för rättigheten att som mästare utöfva yrket. Detta fick utöfvas endast i stad, hvadan således villkoret för att arbeta själfständigt (som mästare) var att förvärfva burskap (se d. o.). Men på samma gång hade man genom hallordningen och manufakturprivilegierna af 1739 (jfr Fabrikslagstiftning) ställt de yrken, som man benämnde manufakturer och fabriker, under en särskild lagstiftning. Enligt denna erfordrades visserligen skicklighet för yrkets utöfvande, men denna behöfde dock icke vara inhämtad på det i skråordningen bestämda sättet, utan på hvad sätt som helst. Rättighet till yrkets utöfvande gafs till en början af en särskild myndighet, hallrätten. Burskap erfordrades, tills äfven denna fordran 1752 eftergafs för fabrikerna. På landet var rättigheten till handtverksvarors tillverkning egentligen inskränkt till socknarnas "gärningsmän" (skräddare och skomakare m. fl., se Gärningsman 2); genom särskildt tillstånd fingo dock äfven andra handtverkare antagas. Rättighet att till husbehof tillverka varor var egentligen endast adeln medgifven. -- Genom fabriks- och handtverksordningen 22 dec. 1846 blef emellertid näringsfrihet införd, ehuru med vissa modifikationer, hvarför denna författning kan närmast betecknas som en öfvergångsförfattning. Skråna afskaffades visserligen, men i dessas ställe sattes tvungna föreningar näringsidkarna emellan. Graderna lärlingar, gesäller och mästare bibehöllos, men utan föreskrift af vissa läroår. För rättigheten att bli mästare, d. v. s. med antagna arbetare hålla verkstad, fordrades utom vissa personliga kvalifikationer (myndig ålder, god frejd, kunskap att läsa, skrifva och räkna m. m.) det från skråförfattningarna bibehållna villkoret att aflägga mästerprof, eller skicklighetsbevis, samt, om yrket skulle utöfvas i stad eller på en half mil därifrån, att förvärfva burskap. 1846 års författning kan sägas ha infört näringsfriheten egentligen därigenom, att den meddelade rättighet 1) att till salu utöfva varutillverkning med biträde af allena hustru och hemmavarande barn; 2) att tillverka varor till husbehof med hvad biträde som helst; 3) för landtmän att med biträde af hustru, hemmavarande barn samt lagstadda tjänstehjon och andra vid jordbruk underlydande arbetare tillverka varor till afsalu; 4) att anlägga handtverksverkstad af hvad slag som helst på landet. K. förordn. 18 juni 1864 kan sägas ha infört en näringsfrihet, så stor som den kan vara. Rättigheten att till afsalu tillverka varor är för svenska medborgare i regel fullkomligt fri,