det tama nötkreaturets närmaste stamformer. Hvilka dessa voro, är ännu ej till fullo bevisadt, men forskarna synas vara öfverens om, att vildoxen (se d. o.) Bos primigenius Bojanus, uroxen, är en sådan stamform. Jämte denna har som stamform anförts af Adametz en numera utdöd vildform (Bos europæus, brachyceros) och af Keller Bos banteng. Enligt Keller skulle bantengen vara stamformen till Bos indicus, zebuboskapen, som i sin ordning skulle vara ursprunget till en hel del nötkreatursraser. De numera mycket talrika nötkreatursraserna indelar Keller i fem större hufvudgrupper, nämligen: 1. Bos primigenius Rütimeyer, 2. Bos frontosus Nilsson, 3. Bos brachyceros Rütimeyer l. longifrons Owen, 4. Bos brachycephalus Wilckens och 5. Bos akeratos Arenander. Mellan dessa hufvudgrupper ha många korsningar egt rum. Primigeniusgruppen karakteriseras af lång och smal skalle med relativt starkt utvecklad ansiktsdel och rak mellanhornslinje. Denna grupp, som f. n. representeras af de holländska och tyska låglandsdjuren, stäppboskapen i sydöstra Europa och boskapen i Sibirien m. fl., härstammar direkt från vildoxen (Bos primigenius Bojanus). Frontosusgruppen, bredpannade oxen, skiljer sig från den föregående genom större och bredare panna, som är minst lika lång som ansiktsdelen och upptill afslutas med en väl utvecklad pannknöl. Under förhistorisk tid förekommo hithörande djur endast i norra Europa, där de allmännast påträffats i Skandinavien och England. Först i historisk tid har Frontosusboskap kommit till Schweiz, där den företrädes af Simmental- och Freiburgraserna. Gottlandsrasen hör till denna grupp. Enligt Rütimeyer är Frontosusboskapen endast en genom kulturen förändrad form af Primigeniusboskap. Brachycerosgruppen, korthornsoxen l. långpannade oxen, kännetecknas af fin benbyggnad. Pannan är ojämn, något insänkt mellan ögonhålorna och lång, hvaremot ansiktsdelen är föga utvecklad. Pannknölen är hög och smal. Denna grupp härstammar från den s. k. torfboskapen (se d. o.), våra förfäders första tama nötkreatur af zebublod, och räknar f. n. inom sig en hel del framstående raser, såsom Schwyzrasen och andra alpraser m. fl. Brachycephalusgruppen, korthufvad boskap, är enligt såväl Rütimeyers som Adametz' åsikter endast en förändrad Brachycerosform med ett ovanligt kort och under horntapparna skarpt inknipet hufvud. Till denna grupp hänföras Eringer-, Voigtländer- m. fl. raser. Akeratosgruppen, hornlös boskap, utmärkes af en som följd af hornlösheten starkt utvecklad pannknöl. Somliga individer af denna typ bära lösa, endast i huden fastsittande horn eller andra spår efter en svunnen hornbildning. Akeratosformen, som har mycket gamla anor, uppkom sannolikt ur korthornad boskap redan i förhistorisk tid. Hos pålbyggarna i Europa och hos fornegypterna fanns hornlös boskap. F. n. innehåller denna grupp, geografiskt sedt, vidt skilda raser. Största delen af Central-Afrikas nötboskap är hornlös. F. ö. finnas hornlösa raser i Indien, Sibirien, Nord-Ryssland, Finland, Sverige, Norge, Island och Storbritannien. Vår fjällras och våra s. k. rödkullor tillhöra denna grupp. När nötboskapens domestikation egde rum, vet man ej, men att den försiggått i förhistorisk tid, står utom allt tvifvel. Vildboskapens första öfvergång i människans tjänst skedde sannolikt i Asien för minst 10,000 år sedan. Amerika och Australien hade inga nötkreatur förr än långt in i historisk tid. Columbus införde nötboskap till Amerika 1493 och engelsmännen till Australien 1788. I Sverige funnos nötkreatur redan under yngre stenåldern. Jfr Nötkreatursafvel och Nötkreatursskötsel. H. F. Nötkreatursafvel bedrifves efter vissa hufvudsakligen på grund af praktisk erfarenhet utarbetade metoder, som benämnas korsning (se d. o.) och ren- l. inafvel (se Inafvel). Rent vetenskapligt sedt förekommer endast korsning inom kreatursafveln, ty alltid skilja sig de sammanparade djuren mer eller mindre från hvarandra i genotypiskt afseende. (Genotypiskt lika beträffande en viss egenskap äro individer, som besitta lika beskaffade ärftlighetsenheter, gen, för egenskapen i fråga.) Absolut rena husdjursraser finnas nämligen icke, och rasrenhetsbegreppet, sådant det hittills fattats af landtmännen, är konventionellt. Vid afvelsarbetets ledning är det därför af allra största betydelse att på rätt sätt verkställa urvalet af individer inom den eller de raser, hvarifrån afvelsmaterialet hämtats. En konstant helröd kreatursstam t. ex. erhålles ej, förrän den röda färgen hos afvelsdjuren blifvit såväl genotypiskt som fenotypiskt lika (Fenotypiskt lika beträffande en viss egenskap äro individer, hos hvilka denna egenskap uppträder till det yttre lika, oberoende om den är betingad af lika beskaffade "gen" eller ej.) Detsamma gäller ock för alla andra mer eller mindre värdefulla egenskaper hos afvelsdjuren. Inom den moderna afvelsläran har därför mendelismen (se d. o.) ställts i förgrunden, och dess regler måste numera noggrant iakttagas vid allt ordnadt afvelsarbete. Könsmognaden inträder hos nötkreaturen vid omkr. 1 1/2 års ålder eller något tidigare hos kreatur af snabbvuxna raser, såsom den förädlade korthornsrasen, och äfven hos djur af andra raser, som under uppväxten blifvit rikligt utfodrade. Val af tjur (d. v. s. ej utskuren hanne) till afvel måste ske med synnerlig omsorg, då en sådan har stort inflytande på hjordens förökning, enär den under ett år kan ge upphof till ett 100-tal kalfvar, under det att en ko i regel lämnar endast en afkomma årligen. Tjuren bör ha litet och fint hufvud, små (eller inga) horn, halsen medelmåttigt lång, rak rygg, djup bröstkorg, bredt bäcken och fina, väl ställda ben samt normalt utvecklade könsorgan. Helst väljer man tjurar, som äro af s. k. oblandad ras och af ett sådant slag, som passar för de lokala förhållandena. Om tjuren vid l 1/2 års ålder användes till afvel, bör han under första året därefter begagnas till endast ett mindre antal kor eller kvigor, men sedermera kan han användas till 60 à 80 kor under året. Genom daglig rörelse i det fria, under såväl vinter som sommar, och genom att han ej hålles vid för högt hull eller utfodras med en stor mängd voluminöst foder, såsom rotfrukter och dränk, kan tjuren bibehållas afvelsduglig till 15 års ålder. Vanligen bli dock tjurarna, genom olämplig skötsel, redan vid 4-6 års ålder för tunga och tröga att användas som afvelsdjur. Detta inträffar ofta på egendomar, där man håller ett för ringa antal kor till hvarje tjur, och på sådana