till ofantlig nytta; de göra tjänst som dragare, och allt hos dem (hår, horn, hud, klöfvar, kött, ben, blod, mjölk och spillning) är användbart. Äfven de vilda nötdjuren bli människan till gagn, hvarför ock jakten på dem bedrifves med stor ifver. -- Till denna familj höra antiloper (se d. o.), nötkreatur (Bovinæ), får och getter. C.R.S.* Nöteborg (fi. Pähkinälinna, ry. Orjechovets l. Oresjek, af orjech, nöt, kärna), fäste på en ö vid Nevas utflöde ur Ladoga. Den första befästningen säges ha anlagts af svenskarna under Tyrgils Knutsson 1299, men redan 1301 gått förlorad till novgoroderna. I N. afslöts 12 aug. 1323 den namnkunniga nöteborgska freden, hvarigenom gränsen, så vidt man vet, första gången urkundligt fastställdes mellan Sverige och Ryssland. Kort efter freden blef N. säte för en novgorodisk lydfurste af litauisk ätt, Narimont, som 1333 till ärftligt län erhöll Kexholms, Nöteborgs och Ladoga område samt hälften af Koporie län i Ingermanland. Denne och hans son, Alexander, förtryckte invånarna, så att dessa 1337 gjorde uppror, hvarvid de understöddes från Viborg. I den strid, som däraf uppstod, ingrep äfven konung Magnus Eriksson i Sverige, hvilken samlade en flotta och intog N. 1348. Redan 1349 återvanns likväl slottet af novgoroderna, hvarefter Narimont och hans arfvingar med åtskilliga afbrott innehade väldet till tiden före 1478, då landet, efter novgorodska republikens fall, förenades med storfurstendömet Moskva. Under kriget med Ryssland lät Gustaf Vasa 1555 en flotta under Jakob Bagge i förening med en landthär belägra N., men belägringen måste uppges efter två veckors fruktlösa ansträngningar. Likaså misslyckades 1581 och 1582 försöken att vinna fästningen. Slutligen eröfrades N. efter lång belägring 1612 af svenskarna under Klas Slang och blef formligen svenskt i freden 1617, hvarefter det betydligt förstärktes. Från början af juni till 17 nov. 1656 inneslöto och belägrade ryssarna fästet förgäfves. N. reparerades nu skyndsamt.

Fästet Nöteborg efter kapitulationen 1702. A kyrkrundeln, B kurtin, C källarrundeln, D prästrundeln, E kaukaselkia (kaukoselkä-)rundeln, F krutrundeln, G svarta rundeln, H korsrundeln, I fogderundeln, K portrundeln, M kalkrundeln, S fästningens terräng, T spanska ryttare.

1685 nybyggdes den åt Ladoga vettande "svarta rundeln". Detacherade verk på fastlandet på hvar sin sida af strömmen påbörjades 1699, men voro långt ifrån färdiga, då ryssarna 2 sept. 1702 anryckte; 2 okt. öppnade de elden, och natten till 13 stormade de. Såväl denna stormning som två följande lyckades den från början endast 200-300 man starka garnisonen under öfverstelöjtnant G. V. von Schlippenbach visserligen i tsar Peters närvaro afslå med 2,000 mans förlust för ryssarna; men då hela fästet nu låg i ruiner och en ny stormning hotade, medan blott 40 man funnos i bräscherna, afslöts kapitulation 13 okt., enligt hvilken 116 man fingo aftåga med flygande fanor och 4 kanoner. Belägringen kostade ryssarna, enligt Schlippenbachs uppgift, 6,000 man. Peter gaf slottet namnet Schlüsselburg samt lät genast förstärka och utvidga detsamma. -- Redan under svenska tiden hade midt emot N. på Nevas södra strand en liten stad N. börjat uppstå; där lät tsar Peter bygga kaserner, kyrkor och fabriker, hvarigenom ett tillfälligt uppsving åstadkoms; men sedan fästningen börjat i större utsträckning användas som inspärrningsort för svårare statsförbrytare (f. n. torde där finnas omkr. 150 fångar), gick staden tillbaka och har nu endast något öfver 7,000 inv. -- Under svenska tiden var N. hufvudort för ett eget län, Nöteborgs län, som omfattade Nyens stad och skans samt Kuivas, Jeroselskj, Loppis, Kieltis, Korboselskj, Ingris l. Ingerskoj och Spaskoj pogoster. A. G. F. L. W:son M. Nötesund, i Bohuslän mellan fastlandet och Orusts nordligaste del Vindön. I aug. 1677 lät M. G. De la Gardie bygga skansar på ömse sidor om sundet; och juli--okt. 1719 lät Rehnschiöld uppföra redutter vid N. Efter krigens slut lämnades befästningarna att förfalla. L. W:son M. Nötfrukt, bot. Se Nöt. Nötknäcka, zool. Se Nötkråksläktet. Nötkreaturen, Bovinæ, zool., en underordning, hörande till fam. Bovidæ, nötdjuren (se d. o.), äro stora, klumpiga djur med bred, ofårad mule, lång, rund, vanligen med tofs försedd svans, fyra fingerliknande spenar, stora öron och ovala, runda, mycket breda klöfvar. Pannbenen sträcka sig bakåt utöfver hjässtrakten till nacken, så att hjässbenen ej kunna nå upp på hjärnskålens öfre sida. Horn förekomma hos båda könen. -- De till denna underordning hörande nötdjuren äro de största och gröfsta inom familjen och höra till de största landdäggdjuren. De förekomma i Europa, Asien, Afrika och Nord-Amerika. De kunna fördelas i tre släkten, hvilka stundom ock uppfattas som undersläkten af släktet Bos, nämligen Bubalus med Anoa (se d. o.), Bison och Bos. L-e. Nötkreaturet, Bos taurus, zool., tillhör fam. Cavicornia och underfam. Bovinæ, hvars olika arter uppräknas i art. Bos. Dessa partåiga hofdjur härstamma urspr. från femtåiga djur, som i sin ordning otvifvelaktigt leda sin härkomst från de äldsta under eocentiden lefvande hofdjuren, hvarifrån de enligt Jækel utgått som en redan från början från öfriga hofdjur särskild stam. Denna de partåiga hofdjurens urstam uppdelade sig småningom i två underordningar, Suiformes, icke idisslande, och Ruminantia, idisslande djur (se Idisslare). Inom den senare underordningen uppkommo flera olika familjer, såsom Gamelidæ, Cervidæ, Antilocapridæ, Giraffidæ och Cavicornia m. fl. Från sistnämnda familj skilde sig slutligen underfamiljen Bovinæ, inom hvilken uppstodo flera olika arter, bland dem