ställen skulle man, genom att inöfva tjurarna till dragning, ganska länge kunna ha nytta af dem till afvel. Kviga (hona, som ej kalfvat) nyttjas till afvel vid omkr. l 1/2 års ålder. Brunsten varar hvarje gång, likasom hos korna (honor, som kalfvat), 24--36 timmar samt återkommer efter 3 veckor, såvidt djuret icke blifvit befruktadt. Ungefär 70 proc. af de betäckta hondjuren bli dräktiga, och dräktigheten varar i medeltal 285 dagar (jfr Dräktighet). Efter kalfningen (se d. o.) infinner sig brunsten på 3--4 veckor; men man brukar vanligen låta en brunsttid gå förbi, innan kon släppes till tjur, då nästa kalfning kommer att inträffa ungefär ett år efter den föregående. Vid val af kor, efter hvilka afvelsdjur skola uppfödas, ser man till att få sådana djur, hvilkas egenskaper lämpa sig för de lokala förhållandena, och att djuren ej ha fel, som kunna öfverföras på afkomman, eller äro för unga eller för gamla. Är afsikten med underhållet af nötkreaturen att erhålla riklig mjölkafkastning, så väljas naturligtvis både kor och tjur ur en stam eller efter djur, som äro kända för stor mjölkproduktion. Kon bör ha litet hufvud, fina (eller inga) horn, lång och smal hals, rak rygg, bredt kors, vid bröstkorg samt stort jufver och fina ben. Huden måste vara tunn och löst fäst vid underliggande delar; och den hårhvirfvel, som finnes på baksidan af jufret samt sträcker sig upp emellan låren, mjölkspegeln (se d. o.), bör ha stort ytinnehåll. De så kallade mjölkådrorna, eller de blodådror, som gå från jufret fram emot bröstets nedre yta, skola likaledes vara stora, i synnerhet under förra hälften af mjölkningsperioden. Då kon uppnått en ålder af 9--10 år, brukar man vanligen ej till afvelsdjur uppföda de kalfvar hon därefter lämnar. Förbättring af en stam af nötkreatur kan ske, såsom vid hästafvel (se d. o.), genom noggrant urval af afvelsdjur inom stammen eller rasen eller genom att man anskaffar utmärkta handjur af annan ras än den, hvartill hondjuren höra, och använder dem till parning samt sedermera alltid parar afkomman efter desamma med handjur af ren ras uti 7--8 släktled. Detta förfaringssätt kallas korsning (se d. o.). Det är likväl ej tillräckligt, att afvelsdjuren ha god härstamning; de böra äfven under uppväxten och sedermera åtnjuta omsorgsfull vård för att ej urarta. Mot slutet af förut angifna dräktighetstid ansvälla blygdläpparna och jufret, och mjölkafsöndringen börjar ånyo, i händelse den mot slutet af dräktighetstiden upphört. Vid kalfningen (se d. o.) inställa sig krystningar eller födslovärkar. Möter hinder för kalfvens framfödande, bör man förvissa sig om fostrets läge, och, om så erfordras, rätta detta, hvartill man stundom kan behöfva anlita veterinär. Så snart kalfven är framfödd, ombindes, om så anses nödigt, nafvelsträngen omkr. 2 cm. från nafveln och afskäres nedom underbindningsstället. Numera finnas i handeln särskilda bandage för denna operation. Kalfven torkas därefter med halm och lägges i en kätte, försedd med ren, torr halm. Under första dagarna efter födseln ges åt kalfven råmjölk, helst efter modern, i smärre portioner, 3 à 4 gånger dagligen, och sedermera under ett par veckor söt, spenvarm mjölk tre gånger om dagen, hvarefter den söta mjölken småningom minskas och ersättes med större mängd söt och ljum skummjölk. Vid 4--5 veckors ålder får kalfven därjämte litet fint hö eller gräs samt gröpe, och vid 3 månaders ålder kan han h. o. h. afvänjas från utfodring med mjölk. Mängden af söt och skummad mjölk, som bör ges, beror af kalfvens storlek och det större eller mindre värde man sätter på honom. Ganska fördelaktigt är det att låta mera värdefulla kalfvar uppfödas genom att dia; de utveckla sig därigenom ganska väl och hålla sig i allmänhet friska. Kalfven kan då dia sin moder, men vanligen släppes den i en kätte till en annan ko, sedan han under 3--4 dagar erhållit råmjölk. Den ko, som skall användas till amko, bör lämna omkr. 5 à 6 liter mjölk dagligen, och i den mån mjölkafsöndringen hos kon minskas, ges åt kalfven litet fint hö och gröpe uti en för amkon ej tillgänglig krubba. -- Till afvelsdjur böra ej andra kalfvar uppfödas än de, som ha god härstamning och vacker kroppsbyggnad. I allmänhet erfordras att uppföda kalfvar till minst 12 à 15 proc. af antalet fullvuxna nötkreatur inom en stam. Jfr Nötkreatursskötsel. C. A. L.* Nötkreatursskötsel har till ändamål produktion af mjölk, underhåll af dragare för jordbruket och industrien, gödning af unga djur eller af äldre, såsom dragare eller mjölkboskap icke vidare användbara kreatur. En eller flera af dessa grenar inom nötboskapsskötseln kunna idkas inom särskilda delar eller egendomar uti ett land. -- Af de från främmande länder till Sverige införda mjölkboskapsraserna äro den holländska och det till samma ras hörande ostfrisiska slaget samt ayrshire-rasen vidt utbredda och af god beskaffenhet. Korsningar mellan dessa och den sedan längre tid tillbaka inom landet förekommande landtrasen ha gett upphof till flera s. k. herrgårdsraser, såsom Strömsholms, Katrinebergs m. fl. raser, från hvilka "rödbrokig svensk boskap" leder sitt ursprung. Ytterligare förekomma Jersey-, algau-, angel- och korthornsboskap, ehuru till ringa mängd. Inom Norrland, i norra trakterna af Dalarna och Värmland finnes den s. k. Jämtlands- l. fjällrasen samt i Bohuslän och Dalarna s. k. rödkullor, som i förhållande till sin ringa storlek kunna ställas vid sidan af de bästa mjölkboskapsraserna. Af de många nötboskapsraser, som vid stamholländeriernas bildande, 1844, och sedermera varit införda till vårt land, har den holländska (och ostfrisiska) blifvit alltmera utbredd i Skåne och ayrshirerasen inom mellersta delarna af landet, öfriga införda raser ha antingen försvunnit eller icke vunnit någon synnerlig utbredning. (Typer af de nötkreatursraser, sedan gammalt i Sverige inhemska eller i senare tider hit införda, hvilka varit af någon betydelse för vår landthushållning, finnas afbildade å vidstående planscher Nötkreatursraser, fig. 1--14.) Vid val af mjölkboskap för en egendom kommer det icke så mycket an på, hvilken ras djuren tillhöra, som fastmer, att kreaturen lämna en nöjaktig afkastning. Dock har man något större säkerhet för, att de djur, som uppfödas, skola likna föräldrarna, om afvelsdjuren äro af s. k. ren eller oblandad ras. Kreaturens storlek måste rätta sig efter lokala förhållanden. Om djuren skola stallfodras året om, är det fördelaktigt att hålla stora