kreatur; skola de åter under sommaren taga sin föda på betesmarken, måste storleken rätta sig efter markens bördighet och den däraf betingade mer eller mindre rikliga gräsväxten. -- De till nötkreaturens utfodring använda fodermedlen äro dels grönfoder, bestående af klöfver, blandsäd och grönråg m. fl. slag, dels hö, halm, agnar, löf, säd, rotfrukter, kli, draf, drank och oljekakor af många slag m. m. Vid utfodring med grönfoder iakttages, att man ej afmejar mera däraf, än som kan utfodras under dagens lopp, att det ej lägges i hög, utan utbredes något, emedan det i annat fall lätt råkar i jäsning, samt att, om grönfodret utgöres af klöfver eller vicker, det vid utfodringen blandas med något halm, hvarigenom näringsämnena i detsamma fullständigare tillgodogöras af kreaturen. Hö, halm och draf ges enbart för sig, hvaremot säd, i form af gröpe eller kli, och krossade oljekakor blandas. Mängden af fodermedel, som bör ges nötkreaturen, rättar sig naturligtvis efter djurens storlek och ändamålet med deras underhåll, sålunda något olika för dragoxar, gödkreatur och mjölkboskap. Fodermedlen fördelas så, att kreaturen erhålla omkr. 2 à 3 foder dagligen. Man bör undvika en hastig öfvergång från ett foderslag till ett annat, utan småningom vänja djuren därvid, så att vid början af grönfodring djuren erhålla äfven torrfoder och vid utfodring med drank kreaturen erhålla endast en ringa mängd däraf i början jämte torrfoder. Kreaturen vattnas två gånger dagligen under vintern och tre gånger under den varma årstiden. Vattnets värmegrad bör ej vara för låg, emedan djuren därigenom komma att förbruka en del föda endast för att öka den genom det kalla vattnet minskade kroppsvärmen. Därför är det fördelaktigt att leda eller föra vattnet till ladugården, hvarest det får stå, tills det erhållit passande värmegrad, t. ex. +8° à 10° C. eller däröfver. -- Kreaturen ryktas dagligen, och ladugården hålles väl ren. Genom lufttrummor söker man bortföra den förskämda luften i ladugården och hålla värmegraden i densamma vid omkr. +12° C. under de tider på året, då den yttre luftens värmegrad ej är högre. Till kreaturens välbefinnande hör äfven, att de under den tid af året, då de fodras på stall, släppas ut hvar eller hvarannan dag för att röra sig i det fria. Jfr Arbetsboskap, Dragare, Fodermedel, Mjölkhushållning, Nötkreatursafvel och Utfodring. C. A. L. * Nötkråksläktet, Caryocatactes s. Nucifraga, zool., ett fågelsläkte hörande till fam. kråkfåglar (Corvidæ) och ordn. Passeriformes.

Nötkråka.

Näbben är längre än hufvudet, rak, utan tydlig inskärning bakom spetsen; underkäken har inuti en kort längsgående köl. Näsborrarna döljas af borst. Nötkråkan l. nötknäckan (Caryocatactes guttatus s. Nucifraga caryocatactes; se fig.) har fjäderbeklädnadens grundfärg mörkbrun; hufvudets sidor, hals. rygg, skuldror, bröst och buk äro försedda med hvita fläckar; vingarna och stjärten äro svartaktiga, den senare med hvit spets; näbb och fötter äro svarta. Näbben afnötes så starkt, att den hos äldre fåglar är betydligt kortare än hos yngre. Kroppslängden är 34--36 cm. Könen äro lika. Nötkråkan bebor norra och mellersta Europa samt norra Asien; inom Sverige anträffas den i större delen af Göta- och Svealand; dock uppträder den under olika år i mycket växlande antal och äfven långt utanför sitt vanliga område. Den bebor skogarna och lefver så mycket som möjligt undangömd, så att den ofta h. o. h. undgår uppmärksamheten äfven i sådana trakter, där den icke torde vara sällsynt. Om hösten och vintern, då den familjevis drager omkring, ses den oftare. Nötkråkan är allätare: den förtär smärre ryggradsdjur, insekter, bär, frön, nötter m. m.; om sommaren torde den lefva mest af insekter. Sitt bo lägger den i träden. L-e. Nötmask, zool. Se Viflar. Nötolja. Se Valnötsolja. Nötskrikan, zool. Se Garrulus. Nötstynget, Hypoderma bovis, zool., en till ordningen tvåvingar, Diptera, och fam. styngflugor, Oestridæ (se Styngflugor), hörande insekt, hvars larv lefver under huden på nötkreatur, förorsakande varbildning.

Fig. 1. Nötstynget.

Fig. 2. Nötstyngets larv.

(Bägge i nat. storl.) Själfva flugan (fig. 1) är svart med gulaktig behåring, utom på mellankroppens bakre del och ett tvärband midt på bakkroppen, som äro svarta. Längd 13--15 mm. De af larverna orsakade bölderna uppträda mest på värddjurens rygg. Sedan gammalt har man ansett, att flugan skulle lägga äggen på de ställen på kroppen, där bölderna sedermera uppkomma och de nykläckta larverna helt enkelt borra sig in under huden; nyare undersökningar tyckas emellertid ge vid handen, att äggen läggas å benens nedre del, men huru larverna komma upp till ryggen, är ej klarlagdt. Då larverna äro fullväxta (fig. 2), arbeta de sig ut genom värddjurets hud och förpuppa sig i jorden. De vid larvens utträde åstadkomna hålen orsaka ofta betydlig skada på oxhudarna. Närstående arter förekomma hos ren, kronhjort och rådjur. -- Undantagsvis har nötstyngets larv anträffats under huden på människan; i synnerhet äro flera fall från Norge kända. Vanligen har det gällt personer, som mycket vistas i ladugårdar samt äro mindre renliga af sig och på hvilka flugan af misstag lagt ägg. G. G. Nötterö, härad och socken, strax s. om Tönsberg på västra sidan af Kristianiafjorden, Jarlsberg og Larvik amt, Norge, 55,29 kvkm., med