389 O'-Oafsättlighet 390 långa a också blifvit långt o, jfr sv. moder = lat. mäter, likaväl som sv. ko = lat. bos. Äfven de nordiska språken bevara ännu i våra dagar detta ö, som dock i sv. och no. redan i omkr. fem århundraden uttalats icke längre som öppet, utan som slutet o (efter svenskt uttal). - Det korta o har i de germanska språken öfvergått till a (t. ex. sv. natt, ty. nacht = lat. no x), i hvilket ljud således ursprungligt o och a sammanfallit (jfr det motsatta sammanfallandet af ö och ä uti ö). Däremot ha de germanska språken skaffat sig nya o- och a-ljud i massa därigenom, att u öfvergått till å, som sedan i vissa ställningar blifvit o, genom s. k. a-omljud (se O ml j u d). Då emellertid dylikt omljud vanligtvis inträdde endast i en eller annan form af ett ord, ha de flesta germanska ord genom s. k. utjämning fått dubbelformer: en med u och en med d (o), t. ex. sv. full, ty. voll; da. buk, sv. bock; sv. buren och välboren, hug och håg, bud och uppbåd m. m. Det ljud (sedan ofta förlängdt), som på sådant sätt uppkommit, uttalas i sv. vanligen som å; endast före rd, rn (och ofta rt) har det slutet o-ljud, t. ex. bord, korn, (lort). - Ändtligen har sv. under 1400-talet på egen hand skaffat sig nya både o- och å-ljud: det förra af u före rd, rt, t. ex. smorde, kjortel för äldre smurdhe, kiurtil, det senare af a, så snart det i fsv. var långt eller stod före Id, ng, rd (och rt, åtminstone med följande vokal), t. ex. år, hålla, lång, gård, vårta i st. f. 1300-talets ar, halda, langer, gardher, vårta (jfr ty. jahr, halten, läng, garten, warzc). Ad. N-n. I logiken betecknar O ett partikulärt negativt omdöme; formel: Några S äro P; ex.: några trianglar äro icke liksidiga. - På äldre franska mynt betecknar O myntningsorten Riom, på österrikiska mynt Oravicza och på nordamerikanska New Orleans. - Som fornromerskt taltecken är O = 11, O = 11,000; i det forna Grekland betecknade o' 70, to 70,000, w' 800 och ^w 800,000. - l latinska inskrifter och handskrifter är O förkortning för officium (syssla), offiäna (verkstad), omnis (all, hel), ofptimus (bäst), ofptio (val), ossa (ben). - I kemien är O tecken för l atom oxygenium (syre). - I väderstrecksbeteckningar är O (o.) = ost, öster. - 0. är den officiella amerikanska förkortningen för staten Ohio. O', en i irländska släktnamn ofta ingående första sammansättningsled (t. ex. 0'Brien, 0'Connell), betecknade ursprungligen härstamning (ättling) liksom Fitz i normandiska och Mac (AT, Mc) i skotska namn. Jfr Klan, sp. 199. O [å], jap., ett s. k. hedrande prefix; efter det ord, framför hvilket står ö, sättes ofta san (herre, fru, fröken), t. ex. o isja san, herr läkaren, O Kami san, den ärade fru värdinnan. Skämtsamt kallas i Sidney Jones bekanta operett "Geishan" en kvinna O Mimosa san. Gaf bruten bas, mus. Se Basso continuo. Oafhängighetsförklaring, de nordamerikanska koloniernas. Se Declaration of indepen-de n c e. Oafhängighetskriget, Nordamerikanska. Se Nord-Amerikas förenta stater, sp. 1216-18. Oafhängighetspartiet af 1848. Se K oss u t h, sp. 1139, och Nationalpartiet. Oafsättlighet (I n a m o v i b i l i t e t), den statsrättsliga grundsats, enligt hvilken offentlig ämbets-eller tjänsteman ej må kunna från sin syssla af-sättas utan dom. Den hade ingen tillämpning i forntidens republiker, där ämbetsmännen valdes för en kort bestämd tid, och är i allmänhet ej förenlig med ett oinskränkt monarkiskt envälde. Äfven den förvaltning, som uppstod i medeltidens germanska monarkier, utmärktes urspr, däraf, att ämbetsmännen (grefvarna etc.) kunde afsättas. Då de till deras underhåll anslagna beneficierna öfvergingo till lifs-tidsbesittningar och slutligen blefvo ärftliga, medförde emellertid detta äfven ämbetsuppdragens oåterkallelighet utom för feloni (se L ä n s v ä s e n, sp. 198), men de hade då förlorat sin karaktär af verkligt ämbete och blifvit feodala besittningar. När småningom vid länsväsendets förfall en ny kunglig förvaltning kom till stånd, blefvo dess organ åter till en början afsättliga, men småningom skedde häri på vissa håll delvis en förändring, och därmed inkom oafsättlighetsprincipen i den moderna statsrätten. I Frankrike plägade från 1300-talet - i viss mån enligt föredöme af hvad den kanoniska rätten medgaf ang. kyrkliga beställningar - inne-hafvare af fasta kungliga ämbeten öfverlåta eller sälja dessa till personer, som de själfva utsago till sina efterträdare. För att skaffa sig inkomster legaliserade på 1500-talet de franske konungarna detta bruk mot afgifter till kronan, ja började själfva sälja ämbeten, och 1604 gjordes ämbetena mot en årlig afgift rent af ärftliga. Dock fordrades vissa kompetensvillkor för en dylik succession. På sådant sätt förvärfvade ämbeten betraktades som privategendom, som ej utan laga dom kunde fråntagas sina innehafvare, och därmed vann oafsättlighetsprincipen trots det sig utvecklande enväldet insteg i Frankrike. Denna följd af missbruket med ämbetenas säljbarhet och ärftlighet medförde det goda, att ämbetsadeln (la noblesse de robe) erhöll en själfständighet, som under 'Tancien régime" i Frankrike blef en välgörande skranka mot det kungliga godtycket. I synnerhet gjorde sig denna själfständighetsande fördelaktigt gällande inom parlamentens domarkår, och häraf fick Montesquieu (se d. o.) en af impulserna till sin ryktbara teori om domarmaktens själfständighet, hvilken sedan så till vida ingått i den moderna konstitutionella statsrätten, att i alla länder med konstitutionell författning domare ej få af regeringen godtyckligt af skedas. För öfrigt upphäfdes genom revolutionen tillika med ämbetenas ärftlighet de franske ämbetsmännens Oafsättlighet. Deras däraf förorsakade beroende af regeringen har gjort den af Napoleon I grundlagda centralisationen inom förvaltningen ännu fullständigare än den för 'Tanden régime" utmärkande, och när styrelsesättet blifvit parlamentariskt (såsom under den tredje republiken), har den fortfarande med endast få undantag rådande afsatt-, lighetsprincipen medfört, att politiska systemskiften åtföljas af massafskedanden till skada för förvaltningens opartiskhet och jämna gång. I andra länder, där afsättlighetsprincipen också är gällande med afseende på de icke-dömande ämbetsmännen, har den modifierats därigenom, att de godtyckligt afskedade genom lag tillförsäkrats rätt till pension, t. ex. i Tysklands stater och Danmark. I Englands konstitutionella rätt göres numera en