O är den femtonde bokstafven i det vanliga, europeisk-latinska alfabetet. Tecknet har ännu sin fornsemitiska form väsentligen oförändrad, endast att det nu, i öfverensstämmelse med de flesta moderna stilsorters allmänna skaplynne, bildar en oval i st. f. en cirkel. I de gamla grekiska alfabeten är cirkeln, O> den vanligaste formen; ofta är den något mindre än de öfriga bokstäfverna. Därjämte förekomma på spridda håll en cirkel med punkt i midten samt kantiga, mer eller mindre kvadratiska former. Från och med 6:e årh. f. Kr. få öppet och slutet o-(å-)ljud skilda tecken. För det förra användes vanligen figuren Q (senare kallad O mega, d. v. s. stort O); för det senare ljudet (ung. it. slutet o, med dragning åt M; icke sv. "slutet" o) brukades det gamla tecknet. Dock förekommer äfven ett alldeles motsatt bruk (Paros, Thasos, Sifnos). I handskrifter visa sig både aflånga och fyrkantiga former. O är dessutom ofta mindre än de öfriga bokstäfverna och ingår i en mängd ligaturer. I st. f. Q ha handskrifterna a) o. d. Tecknet o upptogs oförändradt i slavisk och koptisk skrift. Latinska handskrifter ha oftast den ännu brukliga skriftformen, om också dragen något skilja sig. I västnordisk (norsk och isländsk) skrift är o (resp. 6} tecken för slutet kort (resp. långt) o-(å-)ljud, Q (resp. o) för öppet. I st. f. den senare bokstafven brukas äfven CO (d. v. s. a och o hopskrifna). I det urnordiska (äldre) runalfabetet har o vanligen en kantig form 5fc> som härstammar från den grekiska kursivskriftens j£, d. v. s. o, och intar i runraden det 24:e eller 23:e rummet. Den yngre nordiska runraden har förlorat det gamla o-tecknet och ersätter detsamma dels med tecknet för u (f\), dels senare med (:, som urspr, var tecken för nasalt a. - O (o) betecknar i allmänhet å-ljud af olika valör. Äfven i svenskan är o oftast liktydigt med å (son, komma o. d.). Det betyder å i omkr. 800 ord, slutet o (O, som i bo, bonde) blott i omkr. 600, liksom å andra sidan o är normaltecken för å-ljud. Å -ljudet tecknas nämligen i omkr. 800 ord med o, i omkr. 400 ord med å. I eng. är oo, i höll. oe, i fr. ou tecken för europeiskt w-ljud. I eng. är o, som långt, tecken för en diftong: un- gefär = ow, slutet o med ett kort efterslag af u. Bokstafvens namn är i hebr. ajin; runan J5 kallades oss. I svenskt tal kan man - förutom de två med 0 (och å) betecknade å-ljuden (om hvilka se under Å) - urskilja två olika o-ljud: ett slutet som 1 bo och bonde, ett öppet som i flickor och det finländska uttalet af 60, bonde. Det förra är en trångt (och med framskjutna läppar) labialiserad, hög, spänd bakre dorsovelar (alltså med samma artikulationsställe som a i tal). Det kommer för örat nära europeiskt w-ljud och synes vara egendomligt för sveaskan och norskan. Det öppna, i högsvenskt riksspråk blott i ändelser och nästan uteslutande före r (visor, bannor o. s. v.) förekommande o-ljudet är en halftrångt labialiserad, tämligen hög, slapp främre dorsovelar (alltså med samma artikulationsställe som a i tall), samma ljud som i ty. sohn och väsentligen detsamma som i fr. cote, saut och da. bonde, bunden. I öfre dalmålet förekommer det äfven i tryckstarka stafvelser, motsvarande riksspråkets ö, a, å, u o. a., t. ex. öga, bokke, folda, fålla, (h)ofvud. I högsvenskt riksspråk torde det vara i utdöende, ty det ersattes mångenstädes med öppet å (t. ex. i Göteborg - liksom ock i Finland - visar), på andra håll med slutet o (t. ex. i Stockholm vis Or). O- och å-ljuden tecknas i europeisk skrift vanligen med o, så i ty., höll., it., sp., port., po., ry., ung. o. s. v., i fr. dessutom med au och eau, i da. och no. med o och aa. I sv. tecknas o-ljud alltid med o, å-ljud däremot som sagdt dels med o, dels med å; med det förra tecknas ursprungligt o-Ijud, med det senare hufvudsakligen sådant, som leder sitt ursprung ur äldre a-ljud. Denna förvirring kunde afhjälpas med att antingen bruka å för alla å-ljud (samt öppet o) och o för slutet o-ljud, alltså kamma, såfva, dåktår o. s. v., eller genom att efter allmän europeisk skrifsed genomföra o som tecken för å-ljud, alltså blosa, motta o. d., och för slutet o införa ett nytt tecken, t. ex. to (bw, btonde). Det indoeuropeiska urspråket egde både kort och långt o (sannolikt öppet, icke slutet o-ljud efter svenskt uttal). Det långa o har bibehållits i de äldre germanska språken, där området för detsamma i hög grad ökats därigenom, att urspråkets