Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - O (bokstaf)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
O är den femtonde bokstafven i det vanliga,
europeisk-latinska alfabetet. Tecknet har ännu sin
fornsemitiska form väsentligen oförändrad, endast att
det nu, i öfverensstämmelse med de flesta moderna
stilsorters allmänna skaplynne, bildar en oval i
st. f. en cirkel. I de gamla grekiska alfabeten är
cirkeln, O> den vanligaste formen; ofta är den något
mindre än de öfriga bokstäfverna. Därjämte förekomma
på spridda håll en cirkel med punkt i midten samt
kantiga, mer eller mindre kvadratiska former. Från
och med 6:e årh. f. Kr. få öppet och slutet o-(å-)ljud
skilda tecken. För det förra användes vanligen figuren
Q (senare kallad O mega, d. v. s. stort O); för det
senare ljudet (ung. it. slutet o, med dragning åt M;
icke sv. "slutet" o) brukades det gamla tecknet. Dock
förekommer äfven ett alldeles motsatt bruk (Paros,
Thasos, Sifnos). I handskrifter visa sig både aflånga
och fyrkantiga former. O är dessutom ofta mindre än de
öfriga bokstäfverna och ingår i en mängd ligaturer. I
st. f. Q ha handskrifterna a) o. d. Tecknet o upptogs
oförändradt i slavisk och koptisk skrift. Latinska
handskrifter ha oftast den ännu brukliga skriftformen,
om också dragen något skilja sig. I västnordisk
(norsk och isländsk) skrift är o (resp. 6} tecken för
slutet kort (resp. långt) o-(å-)ljud, Q (resp. o) för
öppet. I st. f. den senare bokstafven brukas äfven
CO (d. v. s. a och o hopskrifna). I det urnordiska
(äldre) runalfabetet har o vanligen en kantig form
5fc> som härstammar från den grekiska kursivskriftens
j£, d. v. s. o, och intar i runraden det 24:e eller
23:e rummet. Den yngre nordiska runraden har förlorat
det gamla o-tecknet och ersätter detsamma dels med
tecknet för u (f\), dels senare med (:, som urspr,
var tecken för nasalt a. - O (o) betecknar i allmänhet
å-ljud af olika valör. Äfven i svenskan är o oftast
liktydigt med å (son, komma o. d.). Det betyder å i
omkr. 800 ord, slutet o (O, som i bo, bonde) blott i
omkr. 600, liksom å andra sidan o är normaltecken för
å-ljud. Å -ljudet tecknas nämligen i omkr. 800 ord med
o, i omkr. 400 ord med å. I eng. är oo, i höll. oe,
i fr. ou tecken för europeiskt w-ljud. I eng. är o,
som långt, tecken för en diftong: un-
gefär = ow, slutet o med ett kort efterslag af
u. Bokstafvens namn är i hebr. ajin; runan J5
kallades oss.
I svenskt tal kan man - förutom de två med
0 (och å) betecknade å-ljuden (om hvilka se under
Å) - urskilja två olika o-ljud: ett slutet som
1 bo och bonde, ett öppet som i flickor och det
finländska uttalet af 60, bonde. Det förra
är en trångt (och med framskjutna läppar)
labialiserad, hög, spänd bakre dorsovelar
(alltså med samma artikulationsställe som a
i tal). Det kommer för örat nära europeiskt
w-ljud och synes vara egendomligt för sveaskan
och norskan. Det öppna, i högsvenskt riksspråk
blott i ändelser och nästan uteslutande före r
(visor, bannor o. s. v.) förekommande o-ljudet
är en halftrångt labialiserad, tämligen hög,
slapp främre dorsovelar (alltså med samma
artikulationsställe som a i tall), samma ljud som i
ty. sohn och väsentligen detsamma som i fr. cote, saut
och da. bonde, bunden. I öfre dalmålet förekommer
det äfven i tryckstarka stafvelser, motsvarande
riksspråkets ö, a, å, u o. a., t. ex. öga, bokke,
folda, fålla, (h)ofvud. I högsvenskt riksspråk torde
det vara i utdöende, ty det ersattes mångenstädes med
öppet å (t. ex. i Göteborg - liksom ock i Finland
- visar), på andra håll med slutet o (t. ex. i
Stockholm vis Or).
O- och å-ljuden tecknas i europeisk skrift vanligen
med o, så i ty., höll., it., sp., port., po.,
ry., ung. o. s. v., i fr. dessutom med au och eau,
i da. och no. med o och aa. I sv. tecknas o-ljud
alltid med o, å-ljud däremot som sagdt dels med o,
dels med å; med det förra tecknas ursprungligt o-Ijud,
med det senare hufvudsakligen sådant, som leder sitt
ursprung ur äldre a-ljud. Denna förvirring kunde
afhjälpas med att antingen bruka å för alla å-ljud
(samt öppet o) och o för slutet o-ljud, alltså kamma,
såfva, dåktår o. s. v., eller genom att efter allmän
europeisk skrifsed genomföra o som tecken för å-ljud,
alltså blosa, motta o. d., och för slutet o införa
ett nytt tecken, t. ex. to (bw, btonde).
Det indoeuropeiska urspråket egde både kort och
långt o (sannolikt öppet, icke slutet o-ljud efter
svenskt uttal). Det långa o har bibehållits i de
äldre germanska språken, där området för detsamma i
hög grad ökats därigenom, att urspråkets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
