sammanvuxna städerna Berkeley (se Berkeley 2) i n. och Alameda i s. (J. F. N.) Oakley park [åu'kli pā'k]. Se Cirencester. Oaks [åu'ks], The, eng., sportt., en af de största engelska kapplöpningarna (i Epsom) för uteslutande ston, instiftades 1779 af earlen af Derby. B. C-m. Oamaru [åuāmārō'], stad på östra kusten af Nya Zeelands Syd-ö, vid järnvägen Christchurch--Dunedin. 5,071 inv. (1906). Stor utförsel af kött, spannmål och ull. J. F. N. O. A. M. D. G., förkortning för lat. Omnia ad majorem Dei gloriam, allt till större ära för Gud. Se Ad (In) majorem Dei gloriam. Oannes, myt., en gud (sannolikt den babyloniske vattenguden Ea), som enl. Berosus hade skepnad af en väldig fisk, men under fiskhufvudet ett människohufvud med talförmåga och vid fiskstjärten människofötter. O. förtäljes ha fordomtima uppstigit hvarje morgon ur hafvet, lärt folket lagstiftning, religion, samhällsordning, åkerbruk, konster och skrift samt hvarje afton åter dykt ned i hafvet. Jfr Dagon. (D. M.) Oars [å'əs], eng. (eg. plur. af oar, åra), tvåårad roddbåt på Thames. Oart, metall., äldre benämning på sådan inblandning i järn af främmande ämnen, t. ex. svafvel, fosfor, som förorsakar en försämring af dess egenskaper. Jfr Järn, sp. 385. C. A. D.* Oaser (grek. o'asis, au'asis, af egyptiska uit, kopt. uah, station, arab. wah), i öknar -- särskildt i norra Afrika -- belägna, bevattnade och därför odlingsbara platser, som ofta äro bebodda. De ligga i regel antingen på sluttningen af berg, som aftvinga luften nederbörd, eller vid floder eller i fördjupningar i marken (depressionsoaser), där grundvattnet träder i dagen och en lerskorpa kan bildas på ökensanden. Det har, särskildt genom fransmännens borrningar i södra Algeriet samt borrningar i Libyska öknen, visat sig, att grundvatten finnes under öknens torra yta och att oaser alltså kunna skapas därigenom, att detta vatten bringas upp till ytan. Hundratals nya oaser ha fransmännen åstadkommit genom de artesiska brunnar, som de anlagt i Saharas norra gränstrakter. Genom sådana borrningar har man äfven kunnat utvidga äldre oaser, t. ex. flera oaser i Libyska öknen. Oaserna äro ofta samlade i grupper af ansenlig storlek (se Kufra) eller bilda hela oaslandskap, såsom Fessan, Tuat, Tibesti, Bilma, Air, Aderer m. fl. (se dessa ord). Dessa stora oaser äro vanligen bergländer, och deras vattentillgång härrör från det regn, som faller i bergstrakterna och därifrån söker sig väg vanligen under jorden till de lägre delarna. Oasernas vegetation är naturligtvis olika i olika öknar. I norra Afrika är dadelpalmen deras mest karakteristiska träd, hvilket bildar stora sammanhängande skogar. Palmerna ha från början planterats, likaså de andra kulturväxter, som finnas där. En tät gräsmatta täcker marken, där fuktigheten är tillräcklig, och den består af samma arter, som uppspira i öknens wadis, då dessa under regntiden få vatten. Jämte de nämnda växterna förekomma i norra Afrikas oaser törnbuskar, dvärgpalmer (Chamærops humilis), tamarisker (Tamarix africana), pistacia-arter, buskväxten Zizyphus spina Christi, kruciferer och kapparidacéer med stora färgrika blommor m. m. De nordafrikanska oasernas förnämsta produkter utgöras af olika sädesslag (hvete, korn, ris, durra), bomull, indigo, oliver, oranger, aprikoser, limoner samt framför allt dadlar. Deras fauna är, liksom floran, fattig. Gasellen, några schakal- och räfarter, hyenan och den skygga strutsen representera den vilda djurvärlden. Härtill komma husdjuren: åsnan, fåret, geten, nötkreatur, bufflar samt (mycket fåtaligt representerade) hästen och kamelen. Höns och kalkoner finnas i mängd. Befolkningen saknar enhetlig prägel; dock är den i regel af hamitiskt ursprung. F. ö. skönjer man öfverallt spår af uppblandning med negerblod. Oasernas invånare förefalla i allmänhet fysiskt vanlottade, hvilket beror dels på födans beskaffenhet, som hufvudsakligen är vegetabilisk, dels på klimatet, som ofta är osundt till följd af den ymniga tillgången på vatten, hvilket, då det ej går åt för sitt ändamål, här och där bildar träsk och sjöar. I oasernas osundhet, liksom i deras afskilda läge, har man att söka orsaken, hvarför de i forntiden användes till förvisningsorter. -- Oaserna i den arabiska öknen ha i det hela samma karaktär som de nordafrikanska; äfven i dem är dadelpalmen det viktigaste trädet. Däremot ha oaserna i Turan

Oasen Firan (se d. o.) på Sinai-halfön.

(Merv, Chiva, Buchara m. fl.) en väsentligen annan växtgeografisk prägel. -- Oaserna ha en stor betydelse för karavanhandeln, ity att de bestämma karavanvägarnas riktning; de utgöra nämligen oumbärliga hvilopunkter, där karavanerna kunna få vatten och proviant. Redan i forntiden voro många oaser i Libyska öknen berömda. Särskildt var detta fallet med följande: Siuah l. Juppiter Amons oas (se Ammonium), Baharie l. Wah-el-bahrije, "den nordliga" (i forntiden kallad "den lilla"), Farafra, "de kokande källorna", Wah-el-dachile, "den inre oasen", samt Wah-el-charge, "den yttre oasen" (forntidens "stora oas"). ' J. F. N.