417 Obojan-Obolenskij 418 basson, "bas"], ett troligen i Frankrike uppfunnet blåsinstrument, som i sin nuv. gestalt är omkr. 250 år gammalt. Dess föregångare är den uråldriga, öfverallt under olika former inhemska "skalmejan", hvarur oboen utvecklat sig på samma sätt som fagotten ur "bombarden", genom att den munstyckets rörblad omgifvande kitteln aflägsnades och den spelande tog själfva dessa blad i munnen, då ett mera uttrycksfullt spel möjliggjordes. Munstycket utgöres nämligen, liksom på fagotten, af två vibrerande blad (tungor), fastbundna nedtill omkring en mässingscylinder. Instrumentet, som är af hårdt träslag (buxbom eller ebenholts), har småningom undergått många förbättringar i mensur och tonhålens klaffar, hvilka senare i början voro blott 2 och först 1727 af G. Hoffmann ökades till 4 samt f. n. äro ända till 14. Omfånget är b-a3, dock användas sällan de lägsta och de högsta tonerna. Instrumentet står i C och noteras i violinklav. Tonen klingar pressad, genomträngande och något nasal, men är mera märgfull än flöjtens och mindre sinnlig än klarinettens. I operor och programsymfonier plägar den mest karakterisera antingen kysk jungfrulighet eller folklig naivitet eller smärtfull innerlighet. I kyrkomusik har den ännu företrädet framför klarinetten. I militärmusik brukades oboen allra tidigast, såsom synes af benämningen "hautboister" Oboe. på militärmusikanter (se under H a u t-bois). I orkestern behåller den ännu sitt gamla prerogativ att ange tonen, hvarefter de öfriga instrumenten stämmas. - Bland virtuoser på oboe må nämnas Barth, Lebrun, Sallantin, Garnier, Lavigne, Sellner och Barret. Skolor och etydverk ha skrifvits af dessa äfvensom af Ferling, Rietz, Stein, Klughardt, Kling och Kiiffner. Konserter eller ensembler med oboe finnas af Handel, Bach, Haydn, Mozart, Beethoven, Hummel, Kalliwoda, Kreutzer, Schumann m. fl. - Afarter af oboe äro: 1) A 11 o b o e, vanligen kallad engelskt horn (se d. o.). 2) Oboe da .caccia [ka'tja], en tidigare form af engelskt horn, böjd som en skära och öfverdragen med läder. 3) Oboe d'a m o r e [damåre ; fr. hautbois d'amour~], nu föråldrad, men ofta använd af Seb. Bach och äfven hos oss vanlig ännu på Bellmans tid ("Bergen med sitt oboe d'amour"). Detta instrument stod en liten ters djupare än den vanliga oboen och hade ej, såsom denna, vidöppen ljudtratt, utan kulformig, med trång öppning, hvarigenom klangen blef starkt dämpad. 4) Baryton-oboe, i nyaste tid konstruerad af W. Heckel och först använd af R. Strauss i "Salome" (1905), står en oktav djupare än oboen. - Oboe kallas äfven en 8 fots tungstämma i orgeln, till formen liknande förstnämnda instrument. Den är .en s. k. "half stämma", d. v. s. gäller blott klaviaturens öfre hälft, och motsvaras i den nedre af "fagott". A. L.* Obojan [åbåja;n], kretsstad i ryska guv. Kursk, vid floden Psiol och järnvägen Kursk-Sevastopol. 11,872 inv. (1897). Liflig spannmåls- och kreaturs-handel. J. F. N. Obok, hamnplats på norra sidan af Tadjura- Tryckt den 18/i2 13 viken i Franska Somalilandet (se d. o.), midt emot Aden, köptes 1862 af fransmännen, öfvergafs snart, men besattes ånyo 1884. Några hundra inv. Handel och sjöfart ha alltmer öfvergått till Djibouti. (J- F. N.) Obol (grek. obolo's), forngrekiskt mynt, hvars värde, beräknadt efter den i Aten efter Solons tid gällande myntfoten, närmast motsvarade IP/3 öre. På en drachme gingo sex oboler och på en obol åtta chalköl' (eg. "kopparmynt"). Obolen själf präglades i allmänhet af silfver, men under senare tid äfven af koppar. A. M. A. Obole Ila Billings, paleont., brachiopodsläkte stående i närheten af Obolus (se d. o.). Obo!e'nskij. 1. Michail A n drejevi t j 0., rysk furste, historiker, f. 1805, d. 1873, lämnade 1831 krigstjänsten, hade anställning i lärda kommittéer och blef direktör för utrikesministeriets arkiv i Moskva. Han utgaf flera historiska arbeten: Inostrannyja sotjinenija i akta otnosiastjiesia do Rossii (Utländska verk och akter rörande Ryssland; 1847-48), Kniga ob izbranii na tsar st co Michaila Fedorovitja (Om Michail Fedorovitjs val till tsar; 1856). Pisma russkich gosudarej i dru-gich osob tsarskago semejstva (Bref af ryska gosu-darer och andra medlemmar af tsarfamiljen, 1861 -62) samt O pervonatjalnoj russkoj Ijetopisi (Om den ursprungliga ryska krönikan, 1870). Dessutom publicerade han ett värdefullt historiskt material i "Sbornik knjazia Obolenskago" 1838-40. -- 2. Aleksandr Dimitrijevitj, furst 0., ämbetsman, f. 1847, var 1881-84 adelsmarskalk i Pensa, innehade högre poster inom ministerierna, blef 1897 adjoint hos generalguvernören i Polen, s. å. senator och led. af riksrådet samt 1905 öfver-prokurator i Heliga synoden. Under japanska kriget gjorde han sig fördelaktigt känd som vicepresident i ryska Röda korset. - 3. Ivan Michail o vi t j, furst 0., generalguvernör i Finland, f. 14 nov. 1853 i Moskva, d. 12 mars 1910 i Petersburg, tjänade först vid marinen, hvarifrån han 1881 tog afsked. Därefter fungerade han som adelsmarskalk i guv. Sim-birsk, tills han 1897 utnämndes till guvernör i Cherson. På denna post blef han i tillfälle att undertrycka judeförföljelser och fäste därigenom öfverhetens uppmärksamhet vid sig. Äfven som guvernör i Charkov (från 1902) bar han ansvaret för det blodiga kväsandet af bondeoroligheter; han var därvid utsatt för ett attentat. 1903 ställdes 0., som befordrats till generallöjtnant vid amiralitetet, till inrikesministerns disposition, och efter Bobrikovs död utnämndes han i juni 1904 till generalguvernör i Finland och kort därpå till generaladjutant. 0:s korta verksamhet i Finland sammanföll med ett af de mest upprörda momenten i landets nyare historia. Om ock till det yttre en fortsättning af den förra regimen och till en början påverkad af 20 b. 14