det inflytande Bobrikovs och Plehves mord helt naturligt utöfvade, innebar den i verkligheten en förmildring. Tidningspressens ställning lättades, polisen blef mindre utmanande, landtdagen sammankallades, de landsförvisade fingo återvända, och det olagliga värnpliktspåbudet tillämpades icke vidare. O. var en personligen human man, impulsiv och vek. En viss fasthet visade han, då i slutet af okt. 1905 nationalstrejken utbröt och han utsattes för påtryckningar, som åsyftade våldsamma åtgärder. Han vägrade enständigt vidtaga sådana; slutligen tog han sitt residens på ett örlogsfartyg i hamnen. Efter det kejserliga manifestets emanerande och strejkens afslutande tog han 22 nov. 1905 afsked och drog sig tillbaka till privatlifvet. 1. A-d J. 3. T. C. Obolus Eichw. 1. Ungulites (af grek. obolo's; se Obol), paleont., fossilt släkte af brachiopodernas (armfotingarnas) klass. Skalen, bestående af hornsubstans med inlagring af kalciumfosfat, sakna låständer och sammanhållas endast af slutmusklerna. Armstellage saknas. Släktet förekommer i de äldsta siluriska (kambriska) lagren och ofta anhopade i stor mängd. Den bäst kända arten är

Obolus Apollinis (från Petersburg). O. Apollinis (se fig.) från ryska östersjöprovinserna, efter hvilken obolussandstenen fått sitt namn. I Sverige ha arter af detta släkte träffats i Dalarna (se Oboluskonglomerat) och på Öland. B. L-n.* 0boluskonglomerat, geol., kallas i Sverige ett kalkigt konglomerat, som ligger underst af Dalarnas fossilförande silurbildningar, omedelbart på urberget, och utmärkes genom förekomsten af en ej närmare bestämd art af släktet Obolus (se d. o.). Oboluskonglomeratet har ansetts ega en viss praktisk betydelse som fosforitförande. Fosforsyrehalten uppgår stundom ända till 9 proc., men är vanligen betydligt mindre. B. L-n.* Obongo, afrikanskt folk. Se Abongo och Franska Kongo, sp. 1192. Obotriter, Abodriter, Bodritjer, den västra grenen af de baltiske slaverna, bebodde större delen af nuv. Mecklenburg och västra Holstein, hvilka af germanerna öfvergifvits vid folkvandringen. De voro delade i flera stammar, bland hvilka må nämnas vagrier och polaber i v., varnover i ö., raroger i midten och drevjaner på vänstra Elbestranden kring Jeetze. Stundom brukas namnet obotriter i inskränktare betydelse som liktydigt med raroger. Obotriterna omgåfvos af fientliga folk: i s., v. och n. af sachsare och daner, i ö. af slaviska pomrare och lutitser (vender, sorber). De drefvo i vidsträckt omfång handel och sjöröfveri (ön Femern var i 11 :e årh. ett hufvudsäte för slaviska sjöröfvare). Hvar stam styrdes af en furste; ofta förenade sig dock flera stammar om en gemensam furste. Stammarna sönderföllo i kretsar; i spetsen för hvarje sådan stod en "zupan". Hvarje krets hade sin kretsstad, dit folket under ofred samlade sig; de lågo merendels omgifna af sjöar och träsk. Sådana kretsstäder voro t. ex. Plön, Schwerin, Ratzeburg, Dobin, Ilov. Obotriternas religion liknade de öfrige slavernas. D dyrkade i synnerhet gudinnan Svantevita i Arkona på Eugen. I historien framträda obotriterna först som Karl den stores bundsförvanter i hans strider mot sachsare och vender. Till namnet erkände de frankernas öfverherrskap, men först kejsar Otto I besegrade dem (955) samt tvang dem att betala skatt och lofva antaga kristendomen. Flera gånger gjorde de likväl uppror, brände Hamburg, utrotade fullständigt kristendomen samt vägrade tyskarna all skatt och tjänst. Furst Gottschalk, som var gift med en dotter till danske konungen Sven Estridsson och med dansk hjälp lyckades göra sig till herre öfver obotriterna, sökte på allt sätt verka för kristendomens utbredning, men blef dödad i ett uppror (1066). Efter långvariga strider mellan tyskar och slaver valde obotriter och lutitser till gemensam härskare den rygiske fursten Kruko. Men Gottschalks son, Henrik, sökte stöd hos danskarna, bragte Kruko om lifvet (omkr. 1093) och utropades i Lybeck till konung. Snart inskränkte sig dock hans välde till vagrierna. En tid efter Henriks död lyckades Knut Lavard (se Knut, danska prinsar 2) bli erkänd som obotriternas öfverherre. Efter hans död (1131) delade Henriks brorson Pribislav och en obotritisk storman Niklot (de nu regerande mecklenburgske storhertigarnas stamfader) makten. Men tyskarna ansatte nu slaverna värre än någonsin, och under loppet af 1100-talet blefvo obotriterna nästan utrotade samt deras land tyskt och kristet, hufvudsakligen genom den sachsiske hertigen Henrik Lejonet. Samtidigt angrepos obotriterna norrifrån af danskarna under Valdemar Sejr. Rester af slaviskt språk höllo sig dock vid Elbe ända in på 1700-talet (se Polabiska). Den förnämsta källan för Elbeslavernas historia är prästen Helmolds "Chronica slavorum". LH. O. B. Q. Se O. E. B. Q. Obra [å'bra], biflod till Warthe inom preussiska prov. Posen. Obradovic [-vitj], Dositije (Dimitrije), f. omkr. 1740 i Tjakovo i Temesvar-banatet (Ungern), d. 1811 i Belgrad, vigdes till munk i Krusjedol 1758, vistades länge på studieresor i sydslaviska länder, Mindre Asien och på Athos, kom 1771 till Wien, där han tillbragte sju år, och sedan till Leipzig (1783), flyttade 1807 till Belgrad, där han blef medlem af senatsrådet och verkade för undervisningsväsendet. Han lade grunden till det nyserbiska litteraturspråket 1783 genom sin i Leipzig tryckta själfbiografi Zivot i prikljucenija Dimitrija Obradovica, narecenoga u kaludjerstvu Dositeja, njim istim spisat i izdat. 1789 utgaf han i Wien Pesna o izbavleniju Serbije (Sång om Serbiens befrielse). Dessutom skref han åtskilliga oden med anledning af historiska tilldragelser och andra dikter, hufvudsakligen fabler af Aisopos, Basne (1788). Af stort värde äro ock hans etiska betraktelser Soveti zdravago razuma (Det sunda förnuftets råd, 1784) och Etika ili filosofija moralna