gommen, hålan må vara medfödd (bildningsfel) eller förvärfvad, som följd af någon sjukdom, oftast syfilis. Obturatorn tjänstgör ej blott som ersättare af någon substansförlust, utan äfven, och detta mången gång i betydlig mån, till talets upphjälpande. U-n. Obtus (af lat. obtäsus, aftrubbad), trubbig, slö; säges om personer. Ob-ugriska språkgruppen. Se Finsk-ugri-s k a språk, sp. 379. Obwalden, halfkanton af U n t e r w a l d e n (se d. o.). Oböjd form, språkv. Se Grundform. Oc [å'k], Langue d'oc. Se Franska språket, sp. 1216. Oca [å'ka], bot. Se E c u a d o r, sp. 1319, och Oxalis. Ocagne [åka'nj], Philbert Maurice d', fransk matematiker, f. 1862, 1894 professor vid École des ponts et chaussées, 1912 professor i geometri vid École polytechnique, har offentliggjort ett mycket stort antal uppsatser berörande hufvudsakligen geometriska frågor, samt inlagt förtjänster om nomografiens utveckling. Bland hans arbeten märkes Traité de nomographie (1899). I. F. Ocampo [åka;mpå], Florian de, spansk författare, f. i början af 1500-talet (1513?) i Zamora, d. 1590 i Cördoba (enl. Fernåndez Duro), blef ka-nik först i Zamora och efter 1553 i Cördoba samt arkivarie vid katedralen. På uppdrag af Karl V utgaf 0. Crönica general de Espana (5 bd, 1541; 3:e uppl. 1791), som går fram till puniska krigen. Arbetet fortsattes efter 0:s död af flera förf. Äfven några smärre arbeten bära 0:s namn, som är intaget i Spanska akademiens "Catålogo de autorida-des de la lengua". Ad. H-n. Ocafia [åka'nja]. 1. Stad i spanska prov. To-ledo (Nya Kastilien), 12 km. s. Ö. om Aranjuez, med hvilket 0. är förenadt genom järnväg. 6,616 inv. (1900). 19 nov. 1809 vunno fransmännen under marskalk Mortier vid 0. en lysande seger öfver den vida manstarkare spanska hären, anförd af general Ariezaga. - 2. Stad i sydamerikanska republiken Colombia, dep. Santander Sur, 1,165 m. ö. h. Omkr. 6,000 inv. Kaffeplantager. l o. 2. (J. F. N.) Ocantos [åkarntås], Carlos Maria, nutida argentinsk författare, mycket uppmärksammad i Spanien i slutet af 1800-talet genom romanerna Leon Saldivar (1888) och Quilito (1891), som fått mycket berömmande omnämnande af Emilia Pardo Bazån. Talangfulla skildringar af sydamerikanskt samhälle vid 1800-talets slut, af stort intresse och vittnande om ingående observation, äro vidare Don Perfecto, Tobi, Promisiön, Pequenas miserias och Mista Jeromita. Ad. H-n. Ocarlna, mus., nyare leksaksinstrument, utgö- rande en förbättrad ''"lergök", d. v. s. en ler-pipa, vidgande sig till formen af en större eller mindre fågelkropp och försedd med ett antal tonhål. Klangen liknar den från en täckt orgelpipa. A. L.* Occam [å'k9ni], William, engelsk skolasti-ker, den s. k. "nominalismens" (se d. o.) hufvud-representant, med hedersnamnen Venerabilis incep-tor, Doctor s in gularis et invincibilis, Princeps et caput nominalium, f. i slutet af 1200-talet i byn Ockham, grefsk. Surrey, d. 1349, sannolikt i Mimenen. Han studerade i Oxford och ingick i fran-ciskanorden, där han slöt sig till observantemas strängare parti. Lärjunge af Johannes Duns Scotus (d. 1308), blef han själf en framstående lärare i filosofi och teologi vid universitetet i Paris och därefter i Oxford, hvarvid han segrande bekämpade den rådande "realismen". 1322 uttalade han på ett ordenskonvent i Perugia en kraftig protest mot dåv. påfven Johannes XXII:s välvilja mot ordens mindre stränga parti. På grund däraf blef han fängslad i Avignon, men lyckades fly. Han bannlystes 1328, och påfven Klemens VI :s underhandlingar med honom för att förmå honom till lydnad och underkastelse synas ej ha haft framgång. 0. ansåg, att naturorsakerna, som frambringa tingen, omedelbart åstadkomma dem som individuella företeelser, hvarför en särskild individualiseringsprin-cip, såsom Duns Scotus lärde, är alldeles öfverflödig. Föregående medeltidstänkare hade i allmänhet fattat förnimmelserna som någon sorts inre afbilder af tingen. O. bryter med detta åskådningssätt och fattar förnimmelserna och begreppen som blott tecken (termini) för de föremål, som framkalla dem, medelst dessa tecken komma vi ej åt tingens väsen, men vi kunna i tänkandet liksom räkna med dem Gåsom med ett slags lätthandterliga skiljemynt. Dessa tecken kunna hvart för sig representera en mångfald individuella föremål och bli därigenom på visst sätt något generellt, men verkligheten själf består af idel individer. Under det att den föregående medeltidsfilosofien opererade endast med abstrakta begrepp, antog 0. äfven en intuitiv kunskap och detta ej blott i sinnesåskådnin-gens form, utan ock som ett vetande, som eger omedelbar visshet och därigenom undgår det med slutledningar opererande abstrakta förståndets osäkerhet. Denna uppfattning tillämpar han ock inom sin teologi. Guds existens kan enligt 0:s åsikt hvarken omedelbart härledas ur hans begrepp, såsom Anselm försökt, ej heller kosmologiskt bevisas. Den enda kunskapskällan för vetandet om Gud är därför uppenbarelsen. Guds allmakt gör för honom allt möjligt. Denna föreställning om Guds allmakt utsträcker 0. äfven till det moraliska området, och han förnekar därför, att det finns ett godt och rätt i och för sig. Hade det behagat Gud, så hade han kunnat dekretera, att det rätta varit en hänsynslös egoism. Blott uppenbarelsen, som lär oss känna hans vilja, uppdrar skillnaden mellan godt och ondt. - Ehuru 0:s lära föi dömdes af universitetet i Paris 1340, omfattades den af en mängd lärjungar. Gabriel Biel (d. 1495), "den siste skolastikern", sammanfattade 0:s läror och utöfvade genom dem inflytande på Luther och Me-lanchthon, liksom å andra sidan O. är att beteckna som en föregångare till den empiriska riktningen inom den nyare tidens engelska filosofi. Bland 0:s många skrifter må nämnas Summa totius l logices, Super IV libros sententiarum subtilissimcz