stinkande tobak till rökning i form af cigarrer. Kvinnan njuter stor frihet och behandlas nästan som mannens jämlike. Barnen behandlas särdeles ömt. De döde begrafvas. I religiöst hänseende stå baining lågt. Endast en ande fruktas, en mystisk orm, a chamki, som har många farliga barn, hvilka lefva i träd. Bainingspråket är välljudande, men föga kändt; man vet blott, att det ej är melanesiskt, men röjer samband med invånarnas i s., Nya Mecklenburg och Nya Lauenburg, dialekter. -- Den melanesiska folktypen i egentlig mening förekommer renast på Salomonöarna samt rätt ren på Nya Hebriderna, Nya Kaledonien, Fidjiöarna och Bismarckarkipelagen, hvaremot en mer uppblandad, ljusare typ uppträder på Admiralitetsöarna. Kraniet är långt, smalt (doliko-, sällan meso-cefalt), mer högt än bredt, ofta takåsformigt. Hufvudets form vanställes med konst på södra kusten af Nya Pommern och på Nya Hebriderna. Ansiktet är utskjutande, fyrkantigt eller rundt, med gröfre drag än hos papua (som ha längre, ovoidformigt ansikte), hög, brant panna med kraftigt, men ej ovanligt utvecklade ögonbrynsbågar, kort, ej särdeles bred, något konkav trubbnäsa med djup rot. Kroppen är af medellängd eller däröfver (1,62--1,67 m.); hudfärgen är svartbrun, ljusare än negrernas, men pigmenteringen sträcker sig äfven till slemhinnorna. Kroppsbehåringen är ganska stark, hufvudhåret rikt, spiralformigt, ofta vågigt; därjämte långt och svart. Skägget utryckes till stor del. I kulturellt och socialt hänseende råder i det stora hela stor öfverensstämmelse mellan melanesierna och papua med lokala afvikelser, hvarför här hufvudsakligen framhållas endast afvikelserna. För melanesierna säregna prydnader utgöras dels af en bröstprydnad, tillverkad af sköldpadd och tridacnamusslans skal och begagnad på Admiralitetsöarna och Nya Mecklenburg, dels halskragar, hopsatta af skifvor af skalen från en mussla, vanligen Nassa callosa v. camelus, hvilka, uppträdda på snören eller hoplagda i rullar eller i korgar, också spela rollen af mynt, tabu l. diwarra. Äfven förekomma armringar af tridacna, pannband och gördlar prydda med musslor och snäckor m. m. Tatuering är föga använd; oftast förekommer ärrtatuering. Vapnen bestå af stenslungor, spjut och klubbor af olika former, rikt ornamenterade och behängda med trollmedel, vidare stridsyxor samt pil och båge. Spjut- och pilspetsar äro ofta af människoben, försedda med hullingar och stundom förgiftade med växtsafter eller mikrober i träskgyttja. Sköldar brukas endast på Salomonöarna och Nya Pommern. Melanesierna äro jordbrukare, odla hufvudsakligen jams och taro, hålla svin som husdjur samt idka tillfälligtvis fiske och jakt samt sköldpaddfångst. Redskapen tillverkas äfven af trä, musslor och skulderblad af människa. Vid fiske nyttjar man ryssjor, nät, fiskspjut och gift. Kanoterna äro af trä med en spetsig snabel i båda ändarna samt utliggare på babords sida. Tillverkningen af lerkärl är okänd på en del öar. Beteltuggning är allmän utom i Nya Kaledonien. Områdena äro uppdelade i landskap med särskilda namn; sällan bo flera klaner i samma landskap. Hvarje familj eller klan har sin boplats, vanligen omfattande högst 10 hyddor samt en kommunal byggnad. Förstoras familjen eller klanen, utvandra några medlemmar och grundlägga en ny boplats, qunam. Bostäderna utgöras af små hus på pålar; på Nya Kaledonien utgöras de af cirkelformiga hyddor. Polygami är tillåten, men ej allmänt i bruk. Hustrun köpes för musselmynt och är mannens absoluta egendom. Förr begrofvos jämte den döde hans hustrur och slafvar lefvande. Danser, såväl ceremoniella som profana, med eller utan masker, äro af stor betydelse. De ackompanjeras af sång och musik. Melanesiernas musikinstrument äro af flera slag: trummor af trä (för signaler) och dylika öfverspända med skinn och af timglasform; flöjter, panflöjter, en sorts xylofon, vidare ett, bestående af två käppar, som slås mot hvarandra, muntrumma, musikbåge och surrträ. Melanesierna tro sig öfverallt och alltid omgifna af andar och trolldom. De söka därför på allt sätt skydda sig genom amuletter och andra trollmedel, som tillredas af såväl speciella trollkarlar som enskilda. Trepanation begagnas äfven för invärtes åkommor och utföres med en obsidiansplittra, en hajtand eller ett musselskal. En egendomlig företeelse utgöra de hemliga sällskapen, som blomstra på de melanesiska öarna, såsom Duk-Duk och Ingiet l. Marawot på Gasellhalfön, Kokorra på Buka, Tamate på Banköarna o. s. v. De utgöra föreningar, oftast uteslutande af män, hvilkas vetande och sysselsättning omges med hemligheter, men hvilkas tillvaro och medlemmar ej döljas. Hvarje medlem (duk-duk) står under en ledare (tubuan). Språket i Melanesien sönderfaller i en massa dialekter, af hvilka ett stort antal talas t. o. m. på en och samma ö. -- För Polynesiens befolkning se Polynesierna. -- Mikronesiens befolkning, mikronesierna, har uppkommit genom invandrade polynesiers blandning med de mer inhemske melanesierna. Mikronesiernas kroppsliga egenskaper närma sig, framför allt på de östligaste öarna, mest de polynesiska. Undantagen bestå hufvudsakligen däri, att kraniet hos mikronesierna är något längre, kroppslängden mindre, men håret rikare. Det sistnämnda är långt, slätt och brunsvart. I följd af rasblandningens olika grad växlar hudfärgen ansenligt, från mörkt brun på Palauöarna och Karolinerna till ljusaste brun på Marshall- och Gilbertöarna. Om ock mikronesierna i sitt yttre närma sig melanesierna, så höra de dock till språk, seder och bruk samt borgerliga inrättningar närmare till polynesierna. Deras klädedräkt utgöres af en kort kjortel utaf gräsfibrer eller pandanusblad, undantagandes på Marshallöarna, hvarest den utgöres hufvudsakligen af mattor. Prydnadssakerna bestå af band eller kedjor, tillverkade af slipade skifvor utaf kokos- eller musselskal. Typiska för Gilbertöarna äro band, snören eller ringar, flätade af människohår (från anförvanter) och prydda med musslor eller tänder; dylika bäras om hals, midja, armar och handleder. Tatuering är allmän; mönstren äro praktfulla och tjäna till att skilja såväl de olika öarnas invånare som en och samma ös olika klasser från hvarandra. Bland redskap märkas hufvudsakligen knäformigt böjda bilor med musselhufvud, träklubbor till att bulta pandanusblad mjuka och filar af rockans skinn till att glätta trä. De visa stor skicklighet i att bearbeta sköldpadd, mussel- och kokosnötskal. Befolkningen på Gilbertöarna flätar utomordentligt vackra korgarbeten och den på Marshallöarna