Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oceanien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stinkande tobak till rökning i form af cigarrer. Kvinnan
njuter stor frihet och behandlas nästan som mannens
jämlike. Barnen behandlas särdeles ömt. De döde
begrafvas. I religiöst hänseende stå baining
lågt. Endast en ande fruktas, en mystisk
orm, a chamki, som har många farliga barn, hvilka
lefva i träd. Bainingspråket är välljudande, men
föga kändt; man vet blott, att det ej är melanesiskt,
men röjer samband med invånarnas i s., Nya Mecklenburg och Nya
Lauenburg, dialekter. – Den melanesiska folktypen i
egentlig mening förekommer renast på Salomonöarna samt
rätt ren på Nya Hebriderna, Nya Kaledonien, Fidjiöarna
och Bismarckarkipelagen, hvaremot en mer uppblandad,
ljusare typ uppträder på Admiralitetsöarna. Kraniet
är långt, smalt (doliko-, sällan meso-cefalt), mer
högt än bredt, ofta takåsformigt. Hufvudets form
vanställes med konst på södra kusten af Nya Pommern
och på Nya Hebriderna. Ansiktet är utskjutande,
fyrkantigt eller rundt, med gröfre drag än hos
papua (som ha längre, ovoidformigt ansikte), hög,
brant panna med kraftigt, men ej ovanligt utvecklade
ögonbrynsbågar, kort, ej särdeles bred, något konkav
trubbnäsa med djup rot. Kroppen är af medellängd eller
däröfver (1,62–1,67 m.); hudfärgen är svartbrun,
ljusare än negrernas, men pigmenteringen sträcker
sig äfven till slemhinnorna. Kroppsbehåringen är
ganska stark, hufvudhåret rikt, spiralformigt,
ofta vågigt; därjämte långt och svart. Skägget
utryckes till stor del. I kulturellt och
socialt hänseende råder i det stora hela stor
öfverensstämmelse mellan melanesierna och papua
med lokala afvikelser, hvarför här hufvudsakligen
framhållas endast afvikelserna. För melanesierna
säregna prydnader utgöras dels af en bröstprydnad,
tillverkad af sköldpadd och tridacnamusslans skal och
begagnad på Admiralitetsöarna och Nya Mecklenburg,
dels halskragar, hopsatta af skifvor af skalen
från en mussla, vanligen Nassa callosa v. camelus,
hvilka, uppträdda på snören eller hoplagda i rullar
eller i korgar, också spela rollen af mynt, tabu
l. diwarra. Äfven förekomma armringar af tridacna,
pannband och gördlar prydda med musslor och snäckor
m. m. Tatuering är föga använd; oftast förekommer
ärrtatuering. Vapnen bestå af stenslungor, spjut
och klubbor af olika former, rikt ornamenterade
och behängda med trollmedel, vidare stridsyxor
samt pil och båge. Spjut- och pilspetsar äro
ofta af människoben, försedda med hullingar och
stundom förgiftade med växtsafter eller mikrober i
träskgyttja. Sköldar brukas endast på Salomonöarna
och Nya Pommern. Melanesierna äro jordbrukare,
odla hufvudsakligen jams och taro, hålla svin som
husdjur samt idka tillfälligtvis fiske och jakt samt
sköldpaddfångst. Redskapen tillverkas äfven af trä,
musslor och skulderblad af människa. Vid fiske nyttjar
man ryssjor, nät, fiskspjut och gift. Kanoterna äro
af trä med en spetsig snabel i båda ändarna samt
utliggare på babords sida. Tillverkningen af lerkärl
är okänd på en del öar. Beteltuggning är allmän utom
i Nya Kaledonien. Områdena äro uppdelade i landskap
med särskilda namn; sällan bo flera klaner i samma
landskap. Hvarje familj eller klan har sin boplats,
vanligen omfattande högst 10 hyddor samt en kommunal
byggnad. Förstoras familjen eller klanen, utvandra
några medlemmar och grundlägga en ny
boplats, qunam. Bostäderna utgöras af små hus på
pålar; på Nya Kaledonien utgöras de af cirkelformiga
hyddor. Polygami är tillåten, men ej allmänt i
bruk. Hustrun köpes för musselmynt och är mannens
absoluta egendom. Förr begrofvos jämte den döde
hans hustrur och slafvar lefvande. Danser, såväl
ceremoniella som profana, med eller utan masker,
äro af stor betydelse. De ackompanjeras af sång
och musik. Melanesiernas musikinstrument äro af
flera slag: trummor af trä (för signaler) och dylika
öfverspända med skinn och af timglasform; flöjter,
panflöjter, en sorts xylofon, vidare ett, bestående
af två käppar, som slås mot hvarandra, muntrumma,
musikbåge och surrträ. Melanesierna tro sig öfverallt
och alltid omgifna af andar och trolldom. De söka
därför på allt sätt skydda sig genom amuletter
och andra trollmedel, som tillredas af såväl
speciella trollkarlar som enskilda. Trepanation
begagnas äfven för invärtes åkommor och utföres
med en obsidiansplittra, en hajtand eller ett
musselskal. En egendomlig företeelse utgöra de
hemliga sällskapen, som blomstra på de melanesiska
öarna, såsom Duk-Duk och Ingiet l. Marawot på
Gasellhalfön, Kokorra på Buka, Tamate på Banköarna
o. s. v. De utgöra föreningar, oftast uteslutande af
män, hvilkas vetande och sysselsättning omges med
hemligheter, men hvilkas tillvaro och medlemmar ej
döljas. Hvarje medlem (duk-duk) står under en ledare
(tubuan). Språket i Melanesien sönderfaller i en
massa dialekter, af hvilka ett stort antal talas
t. o. m. på en och samma ö. – För Polynesiens
befolkning se Polynesierna. – Mikronesiens
befolkning, mikronesierna, har uppkommit genom
invandrade polynesiers blandning med de mer inhemske
melanesierna. Mikronesiernas kroppsliga egenskaper
närma sig, framför allt på de östligaste öarna,
mest de polynesiska. Undantagen bestå hufvudsakligen
däri, att kraniet hos mikronesierna är något
längre, kroppslängden mindre, men håret rikare. Det
sistnämnda är långt, slätt och brunsvart. I följd
af rasblandningens olika grad växlar hudfärgen
ansenligt, från mörkt brun på Palauöarna och
Karolinerna till ljusaste brun på Marshall- och
Gilbertöarna. Om ock mikronesierna i sitt yttre
närma sig melanesierna, så höra de dock till språk,
seder och bruk samt borgerliga inrättningar närmare
till polynesierna. Deras klädedräkt utgöres af en
kort kjortel utaf gräsfibrer eller pandanusblad,
undantagandes på Marshallöarna, hvarest den
utgöres hufvudsakligen af mattor. Prydnadssakerna
bestå af band eller kedjor, tillverkade af slipade
skifvor utaf kokos- eller musselskal. Typiska för
Gilbertöarna äro band, snören eller ringar, flätade
af människohår (från anförvanter) och prydda med
musslor eller tänder; dylika bäras om hals, midja,
armar och handleder. Tatuering är allmän; mönstren äro
praktfulla och tjäna till att skilja såväl de olika
öarnas invånare som en och samma ös olika klasser
från hvarandra. Bland redskap märkas hufvudsakligen
knäformigt böjda bilor med musselhufvud, träklubbor
till att bulta pandanusblad mjuka och filar af
rockans skinn till att glätta trä. De visa stor
skicklighet i att bearbeta sköldpadd, mussel-
och kokosnötskal. Befolkningen på Gilbertöarna
flätar utomordentligt vackra korgarbeten och den
på Marshallöarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
