459 0'Connor 460 dingesläkt, af hvars medlemmar flera på 1700-talet inträdt som krigare i fransk tjänst. Han blef 1798 advokat och vann som sådan på kort tid stort och välförtjänt rykte för grundlig juridisk sakkunskap och medryckande vältalighet. "I konsten att vinna en jury öfver på sin sida hade han knappast sin like". Han uttalade sig redan 1800 skarpt mot unionen mellan Irland och Storbritannien och framträdde några år senare som politisk folkledare med syfte att samla alla Irlands katoliker, under deras prästerskaps inflytelserika medverkan, till en stor sammanslutning, som skulle kunna med lagliga medel af de politiska partierna i England tilltvinga sig genomförande af katolikernas emancipation och andra irländskt nationella kraf. Redan 1808 lyckades han förmå Irlands katolska prelater till ett bestämdt uppträdande mot planen att tillerkänna konungen vetorätt vid katolska biskopars tillsättande (som villkor för katolikernas emancipation). För framtvingande af denna stora reform öfvertog han 1824 ledningen af den året förut bildade s. k. katolska associationen och skapade af denna urspr, rätt obetydliga sammanslutning en jättelik, öfver hela Irland förgrenad, på en gång nationell, demokratisk och religiös organisation. Dess makt och inflytande visade sig tydligt i samband med det ryktbara parlamentsvalet i grefsk. Clare 1828. Ehuru 0. som katolik ej kunde få säte i parlamentet, uppställde han sig nämnda år som kandidat för grefskapet mot dess förra ombud och gick genom prästernas och böndernas hjälp med seger ur striden, trots medtäflarens stora popularitet och samtliga godsegarnas motstånd. I London fruktade man efter ett sådant tidens tecken utbrottet af ett uppror på ön och fann sig föranlåten att söka af-vända stormen genom emancipationsakten af 1829, som öppnade för katolikerna tillträde till parlamentet och nästan alla statsämbetena (se Emancipationsakten). Kort efter denna framgång, den ärofullaste under hans lif (hvilken förskaffade honom hedersnamnet The liberator, "befriaren"), började 0., som 1830, efter ett nytt val, tog plats i underhuset, att agitera för upplösning af 1800 års union, emedan han oaktadt emancipationen ansåg sig och sina landsmän orättvist behandlade af den dåvarande ministären Wellington. Med något tidsafbrott fortsatte han äfven under Greys ministär (1830-34) samma agitation. Däremot lät han den mestadels hvila under de båda melbourneska kabinetten, hvilka parlamentariskt voro ganska beroende af 0:s och hans meningsfränders understöd och därför visade sig i hög grad tillmötesgående mot Irland; det senare af dem (1835-41) vågade t. o. m. ett lindrigt angrepp på den irländska episkopala statskyrkan, ehuru det omsider måste lämna denna i fred. När ministären Melbourne, delvis just till följd utaf sin af 0. påverkade irländska politik, 1841 måst vika för en konserva- tiv ministär Peel, egnade sig 0. med större ifver än någonsin åt sin redan tidigare påbörjade agitation för upplösande (repeal) af 1800 års union. Hvad på 1820-talet hans katolska association varit, det vardt hans "repeal"-association (den 1840 stiftade Loyal national repeal association) på 1840-talet. 1843 uteblef han fullständigt från underhuset och höll, biträdd af de katolske prästerna, hvilka han fortfarande behärskade, en mängd massmöten. På dem icke blott talade han om den parlamentariska unionens upplösning, utan lofvade äfven en förbättring i böndernas usla villkor genom införande af fasta arrenden. Hans afsikt med dessa "jättemöten" var endast att skrämma England till eftergift, icke att framkalla ett borgerligt krig. Han var i allmänhet ingen vän af våldsamma medel. Väl gillade han motstånd mot tiondeindrif-ning, men han brukade på det bestämdaste fördöma både uppror och agrariska brott. För några under denna agitation fällda yttranden, som ansågos förgripliga, ställdes han inför rätta samt dömdes 1844 till böter och ett års fängelse, en dom, som dock öfverhuset s. å. upphäfde på grund af ett vid processen begånget formfel. Vid frigif-ningen ur fängelset var 0:s hälsa bruten, och på Irland hade allt större inflytande bland massorna vunnits af män, hvilka för genomdrifvandet af repeal förordade rent revolutionära medel. 0:s politiska roll var därför nästan utspelt, då han afled. Han begrofs i Glasnevin på Irland, där 1869 ett högt minnestorn med grafkrypta uppbyggdes till hans ära (hans hjärta nedsattes enligt hans sista vilja i S:ta Agathas kyrka i Rom). - Som folkledare förvånar 0. kanske mindre genom vältalighet än genom statsklok beräkningskonst och förmåga att tygla de lidelser han själf uppväckt. Han var en from katolik och glödande irländsk patriot; sällspordt skicklig som debattör, nedlät han sig i sin agitatoriska verksamhet ofta till de hänsynslösaste utfall mot politiska motståndare. "Life and speeches of Daniel 0." (2 bd, 1846) utgaf s af sonen John 0'C o n ne 11 (f. 1810, d. 1858, parlamentsled. 1832-51 och 1853-57, som politiker tämligen obetydlig), 0:s Political and private cor-respondence af Fitzpatrick (2 bd, 1888). Biografier af M. F. Cusack (1872), J. 0'Rourke och 0'Keffee (1875), J. A. Hamilton (1888) och N. Godré (1890). Jfr äfven biografiska essayer af W. E. Gladstone (i "Nineteenth century", 1889) och W. E. H. Lecky (i "Leaders of public opinion in Ireland", reviderad uppl., d. 2, 1903). E. B. (V. S-g.) 0'Connor [åukå'n0], gammal irländsk hof dingesläkt, af hvars medlemmar flera buro titeln konung af Connaught. En af dem, R o d e r i c 0'C o n-nor, f. omkr. 1116, d. 1198, blef 1156 konung af Gonnaught och utropades 1166 till "konung öfver hela Irland". Han plägar räknas som den siste innehafvaren af denna värdighet (se Irland, sp. 859). Efter några års strider med eröfraren Strong-bow erkände han (1175) konung Henrik II af England som sin länsherre och drog sig sedermera tillbaka till ett kloster. - Till Roderic ledde diplomaten sir Nicholas 0'Conor (se d. o.) tillbaka sina anor, liksom äfven - på svagare grunder - char-tistagitatorn Feargus 0'Connor. V. S-g. 0'Connor [åukå^o], Feargus, engelsk agitator af irländsk härkomst, f. 18 juli 1794 på Irland,