Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - O’Connell, Daniel - O’Connor, släkt - O’Connor, Feargus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
459
0’Connor
460
dingesläkt, af hvars medlemmar flera på 1700-talet
inträdt som krigare i fransk tjänst. Han blef 1798
advokat och vann som sådan på kort tid stort och
välförtjänt rykte för grundlig juridisk sakkunskap och
medryckande vältalighet. "I konsten att vinna en jury
öfver på sin sida hade han knappast sin like". Han
uttalade sig redan 1800 skarpt mot unionen mellan
Irland och Storbritannien och framträdde några år
senare som politisk folkledare med syfte att samla
alla Irlands katoliker, under deras prästerskaps
inflytelserika medverkan, till en stor sammanslutning,
som skulle kunna med lagliga medel af de politiska
partierna i England tilltvinga sig genomförande
af katolikernas emancipation och andra irländskt
nationella kraf. Redan 1808 lyckades han förmå Irlands
katolska prelater till ett bestämdt uppträdande mot
planen att tillerkänna konungen vetorätt vid katolska
biskopars tillsättande (som villkor för katolikernas
emancipation). För framtvingande af denna stora reform
öfvertog han 1824 ledningen af den året förut bildade
s. k. katolska associationen och skapade af denna
urspr, rätt obetydliga sammanslutning en jättelik,
öfver hela Irland förgrenad, på en gång nationell,
demokratisk och religiös organisation. Dess makt
och inflytande visade sig tydligt i samband med det
ryktbara parlamentsvalet i grefsk. Clare 1828. Ehuru
0. som katolik ej kunde få säte i parlamentet,
uppställde han sig nämnda år som kandidat för
grefskapet mot dess förra ombud och gick genom
prästernas och böndernas hjälp med seger ur striden,
trots medtäflarens stora popularitet och samtliga
godsegarnas motstånd. I London fruktade man efter
ett sådant tidens tecken utbrottet af ett uppror på
ön och fann sig föranlåten att söka af-vända stormen
genom emancipationsakten af 1829, som öppnade för
katolikerna tillträde till parlamentet och nästan
alla statsämbetena (se Emancipationsakten). Kort
efter denna framgång, den ärofullaste under hans
lif (hvilken förskaffade honom hedersnamnet The
liberator, "befriaren"), började 0., som 1830, efter
ett nytt val, tog plats i underhuset, att agitera
för upplösning af 1800 års union, emedan han oaktadt
emancipationen ansåg sig och sina landsmän orättvist
behandlade af den dåvarande ministären Wellington. Med
något tidsafbrott fortsatte han äfven under Greys
ministär (1830-34) samma agitation. Däremot lät
han den mestadels hvila under de båda melbourneska
kabinetten, hvilka parlamentariskt voro ganska
beroende af 0:s och hans meningsfränders understöd
och därför visade sig i hög grad tillmötesgående
mot Irland; det senare af dem (1835-41) vågade
t. o. m. ett lindrigt angrepp på den irländska
episkopala statskyrkan, ehuru det omsider måste lämna
denna i fred. När ministären Melbourne, delvis just
till följd utaf sin af 0. påverkade irländska politik,
1841 måst vika för en konserva-
tiv ministär Peel, egnade sig 0. med större ifver än
någonsin åt sin redan tidigare påbörjade agitation
för upplösande (repeal) af 1800 års union. Hvad på
1820-talet hans katolska association varit, det vardt
hans "repeal"-association (den 1840 stiftade Loyal
national repeal association) på 1840-talet. 1843
uteblef han fullständigt från underhuset och
höll, biträdd af de katolske prästerna, hvilka han
fortfarande behärskade, en mängd massmöten. På dem
icke blott talade han om den parlamentariska unionens
upplösning, utan lofvade äfven en förbättring i
böndernas usla villkor genom införande af fasta
arrenden. Hans afsikt med dessa "jättemöten"
var endast att skrämma England till eftergift,
icke att framkalla ett borgerligt krig. Han var i
allmänhet ingen vän af våldsamma medel. Väl gillade
han motstånd mot tiondeindrif-ning, men han brukade
på det bestämdaste fördöma både uppror och agrariska
brott. För några under denna agitation fällda
yttranden, som ansågos förgripliga, ställdes han
inför rätta samt dömdes 1844 till böter och ett års
fängelse, en dom, som dock öfverhuset s. å. upphäfde
på grund af ett vid processen begånget formfel. Vid
frigif-ningen ur fängelset var 0:s hälsa bruten,
och på Irland hade allt större inflytande bland
massorna vunnits af män, hvilka för genomdrifvandet
af repeal förordade rent revolutionära medel. 0:s
politiska roll var därför nästan utspelt, då han
afled. Han begrofs i Glasnevin på Irland, där 1869
ett högt minnestorn med grafkrypta uppbyggdes till
hans ära (hans hjärta nedsattes enligt hans sista
vilja i S:ta Agathas kyrka i Rom). - Som folkledare
förvånar 0. kanske mindre genom vältalighet än genom
statsklok beräkningskonst och förmåga att tygla de
lidelser han själf uppväckt. Han var en from katolik
och glödande irländsk patriot; sällspordt skicklig
som debattör, nedlät han sig i sin agitatoriska
verksamhet ofta till de hänsynslösaste utfall mot
politiska motståndare. "Life and speeches of Daniel
0." (2 bd, 1846) utgaf s af sonen John 0’C o n ne
11 (f. 1810, d. 1858, parlamentsled. 1832-51 och
1853-57, som politiker tämligen obetydlig), 0:s
Political and private cor-respondence af Fitzpatrick
(2 bd, 1888). Biografier af M. F. Cusack (1872),
J. 0’Rourke och 0’Keffee (1875), J. A. Hamilton
(1888) och N. Godré (1890). Jfr äfven biografiska
essayer af W. E. Gladstone (i "Nineteenth century",
1889) och W. E. H. Lecky (i "Leaders of public
opinion in Ireland", reviderad uppl., d. 2,
1903). E. B. (V. S-g.)
0’Connor [åukå’n0], gammal irländsk hof dingesläkt,
af hvars medlemmar flera buro titeln konung
af Connaught. En af dem, R o d e r i c 0’C o
n-nor, f. omkr. 1116, d. 1198, blef 1156 konung af
Gonnaught och utropades 1166 till "konung öfver hela
Irland". Han plägar räknas som den siste innehafvaren
af denna värdighet (se Irland, sp. 859). Efter några
års strider med eröfraren Strong-bow erkände han
(1175) konung Henrik II af England som sin länsherre
och drog sig sedermera tillbaka till ett kloster. -
Till Roderic ledde diplomaten sir Nicholas 0’Conor
(se d. o.) tillbaka sina anor, liksom äfven - på
svagare grunder - char-tistagitatorn Feargus 0’Connor.
V. S-g.
0’Connor [åukå^o], Feargus, engelsk agitator af
irländsk härkomst, f. 18 juli 1794 på Irland,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
