463 Octavianus-Odåöa-hraun 464 Octavianus. 1. Gajus Julius Caesar 0. Se August us. - 2. Påfve, Se Johannes XII. - 3. Motpåfve. Se V i k t o r IV. Octävius, den äldsta bevarade kristna skriften på latin. Se M i n u c i u s. Octävius, romersk släkt från Yelitrse, tillhörde plebejerna, men var mycket förnäm. En släkttradition gjorde den till patricisk. Af dess medlemmar äro följande de mest bekanta: 1. Cneus 0. utmärkte sig i andra puniska kriget (218-201 f. Kr.) som amiral. - 2. Cneus 0., pretor 168 f. Kr. och befälhafvare öfver romerska flottan, tillfångatog konung Perseus af Macedonien, triumferade 167 och blef konsul 165. Senare skickades han som sändebud till Syrien, men blef där mördad. - 3. Marcus 0., den föregåendes son, folktribun 133 f. Kr. tillsammans med Tiberius Gracchus, gjorde motstånd mot dennes åkerlag och blef därför afsatt. - 4. Cneus 0., sonson af 0 2, blef med Sullas bistånd konsul 87 f. Kr. och fördref sin medkonsul Cinna från Rom. Men under det blodbad, som följde på Marius' och Cinnas belägring af Rom, blef han dödad och hans hufvud uppspikadt på Rostra. - 5. Marcus 0., sonson af 0. 3, kurulisk edil 50 f. Kr., anhängare till Pom-pejus och en af dennes amiraler i kriget mot Caesar. Efter slaget vid Farsalos (48 f. Kr.) flydde han till Afrika och deltog åter i kampen mot Caesar, - 6. Ca j us 0., pretor 61 f. Kr., ståthållare i Macedonien 60-59, dog på hemresan i Nola och efterlämnade en son med Caesars systerdotter Atia, sedermera kejsar Augustus, och två döttrar, af hvilka den ena blef triumviren Antonius' maka (se Octavia 1). 1-6. J-C. Octidl (fr., af lat. ofcto, åtta, och di'es, dag), den åttonde dagen i franska republikanska kalenderns dekad. Jfr Kalender, sp. 601. Octocora'llia, zool. Se Koraller I. 0'etodon, Buskråttsläktet, zool., hör till fam. Octodontidce inom gnagarnas ordning (Glires) och däggdjurens klass. Framtänderna äro släta, och de fyra kindtändernas tuggytor visa en 8-formig emaljfigur, hvaraf släktet erhållit sitt namn (grek. oktö, åtta, och odus, tand). Kroppsformen är råttlik. öronen äro af medelstorlek, öfverläppen klufven, fötterna 5-tåiga, den fjälligt ringlade svansen hårbevuxen och i spetsen försedd med hårkvast. Dit hör d e g u n, O. cummingi, som är ett af mellersta Chiles allmännaste däggdjur. Den har en längd af 26 cm., hvaraf svansen utgör något mera än en tredjedel. C. R. S.* 0'ctopUS Lam., zool., ett släkte af kl. Cepha-lopoda (hufvudfotingar) inom Mollusca (blötdjuren), bildar typen för en egen familj, Octop(/didce, och karakteriseras af 8 långa armar, som vid basen äro förenade med en hudfåll och ha 2 rader sugvårtor (se fig.), ögonen äro relativt små. Kroppen är rundad samt saknar inre skal och fenor; den är försedd med bläcksäck. O. vulgaris, hafspolypen, förekommer allmänt vid Medelhafvets stränder, där den räknas bland "frutti di mare" ("hafsfruk-terna"), som utbjudas på fisktorgen. O. T. S.* Octroi [-troa'], fr., accis; oktroj (se d. o.). 0'culi (lat., "ögon"), benämning på 3:e söndagen i fastan efter det latinska begynnelseordet 1 den psalm, som i katolska kyrkan brukar vara ingångspsalm till mässan på denna dag (Oculi mel semper etc., "Mina ögon se alltid till Herren"; Ps. 25: 15). J. P. Hafspolyp. (Till art. Octopus.) T tratten. Oculomotörius (med underförstådt ne'rvus, nerv), anat. Se H j ä r n n e r v e r, sp. 849. O'culus a'nimi Fndex, lat., "ögat är själens spegel". O curas hominum, o quantum est in rebus inane, latinsk hexameter, "strunt är människors id och tomma världens intressen", citat från Persius' satirer I, 1. O'cymum, bot. Se Ocimum. 0'cypus, zool. Se Brachelytra. Suppl. Oczakov [å'tja-]. Se Otjakov. 0. D., ett sångsällskap. Se Orphei drängar. Od, nord. myt., gudinnan Frejas make (se F r e j a och jfr A d o n i s, hvars saga kanske gett upphof till den om 0.). B-e. Od kallade kemisten K. v. Reichenbachen kraft, som han trodde sig ha upptäckt. Då norrskenet starkast framträder vid jordens magnetiska poler, antog han som möjligt, att man i fullständigt mörker skulle kunna iakttaga liknande fenomen äfven vid stora, konstgjorda magneter. Själf kunde han liksom de fleste andre ej märka något sådant, men han påstod, att vissa s. k. "sensitiva" personer vore i stånd därtill, liksom de ock kände värme eller köld, när de höllo händerna öfver magneter. Sedan trodde han sig konstatera liknande verkningar af andra föremål, som varit utsatta för solljuset eller kommit i beröring med en kemisk verksamhet. Kristaller och i synnerhet människokroppen ansåg han laddade med den s. k. odkraft, som framkallade dessa fenomen och hvari han sökte förklaringen af borddansen, slagrutan och dylika företeelser. Dessa åsikter framställde han i "Un-tersuchungen iiber die dynamide" (1849) och "Der sensitive mensch und sein verhalten zum ode" (1854-55). S-e. Od, socken i Älfsborgs län, Gäsene härad. 4,654 har. 843 inv. (1912). 0. bildar med Molla, Al-boga och öra ett pastorat i Skara stift, Ås kontrakt. Öda (O ta Nobunaga, Ota Dokwan), japansk stormansätt. Se bd XII, sp. 1466 o. 1469. OdåÖa-hraun ("Odådslavan"), lavaöken på Is-