465 Odåinsakr-Ödda 466 land, utbreder sig öfver 3,300 kvkm. i Södra Thingeyjarsysla och genomskäres af Dyngjufjällen (1,400 m.), hvilkas från medeltiden bekanta vulkaniska natur röjde sig senast i början af 1875, då don stora kratern Askja (57 kvkm.) efter flera våldsamma utbrott till sist 29 mars utslungade en sådan mängd pimsten och aska, att en stor del af östlandet betäcktes med ett flera tum tjockt lager. E. Ebg.* Odáinsakr ("de odödliges område"), nord. myt., ett land, hvars inbyggare tänktes lefva evinnerligen. Det förlades än mot yttersta norden, än långt österut i Jättehem. Th. W.* Odal (fsv. oþal. Jfr Adel), förekommer i det svenska rättsspråket hufvudsakligen i sammansättningar: odaljord (oþoliorþ), odalfasta (oþolfastir), odalbonde (oþolbonde), odalman, oþalbrut (kränkning af eganderätt, åverkan), oþolskipti, odelsrätt o. s. v., men nyttjas äfven som enkelt substantiv i samma betydelse som odaljord (se d. o.). Jfr Allod. I. L.* Odalbonde. Se Bonde, sp. 1087, och Odaljord. Odalby. Se Afgärdaby och Odaljord. Odalen [ωd-], skogsdistrikt på bägge sidor om Glommen och omkring Storsjöen i södra delen af Hedemarkens amt, Norge, omfattar häradena Nordre O. (493,53 kvkm., 4,474 inv.) och Söndre O. (513,16 kvkm., 6,474 inv.) samt gränsar i s. till Akershus' amt och i ö. till skogsbygderna Solör och Vinger. Kristiania--Charlottenbergbanan går genom O. I Söndre O. ligger Odals verk, 1739--1835 ett af Norges viktigaste järnbruk, sedermera sågverk, kvarn, bryggeri och tegelbruk. K. V. H. Odalfasta. Se Odaljord. Odalfält, sådana områden eller utmål, som af ålder, på grund af antingen häfd eller privilegier och innan 1649 års järnbergsordning utkom, tillhört vissa grufvor inom de gamla bergslagen (Stora Kopparberget, Salberget, Garpenberget, Nya Kopparberget, Hälleforsen, Dannemora, Norberg, Persberg, Nordmarken, Hällestad, Taberg m. fl.). Dessa områden, som flerstädes ännu finnas, äro vanligen mycket större än de utmål, hvilka enligt senare gruflagstiftning kunna tilldelas grufvor. Enligt 1741 års förordning om grufvors utmål m. m. ha endast delegare i bergslagen eller odalfälten rätt att inom odalfälten göra något grufarbete. Th. N-m.* Odalgods. Se Odaljord. Odalisk (turk. ōdalyk, af oda, kammare), hvit slafvinna, som betjänar någon af sultanens haremsdamer samt eger att på dennas tillsägelse roa sultanen med musik, sång, dans, mimiska föreställningar o s. v. Bland odaliskerna uttagas härskarens legitima hustrur. Hos muhammedanska privatpersoner är odalisk en slafvinna, som står i intimt förhållande till husbonden; när hon födt ett barn åt honom, blir hon frigifven, och barnet räknas som äkta. Odaljord (fsv. oþoliorþ), äfven, i synnerhet senare, Odalgods, Odalfasta, betyder i allmänhet sådan fastighet å landet (innefattande äfven oþal vatn, oþalvatnværk, odal kvarnar och sågar), som innehas med full, enskild eganderätt, hvarför också den, som med sådan rätt innehar egendom af detta slag, kallas odalbonde. Denna allmänna betydelse kan sägas framgå af följande i våra rättskällor förekommande motsättningar. 1) Odaljord i mots. till almænninxiorþ (sådan jord, till hvilken eganderätten var allmän, men nyttjanderätten tillkom byns, socknens, häradets eller landskapets inbyggare. 2) Odaljord, odalgods, odalfasta (1734 års lag Giftermålsb. 11: 2, 3, 7 o. 15: 1), i betydelsen af den ena makans enskilda egendom, i möts. till båda makarnas gemensamma egendom. 3) Odaljord i motsats till sådan fastighet, som är upplåten i förläning. Denna sistnämnda motsättning framträder eg. i handlingar från 1600-talet, sedan frågan om reduktion af de bortgifna kronogodsen blifvit väckt. De uttryck, som i dessa handlingar användas, äro väl hufvudsakligen allodialgods, i mots. till län, och allodial rättighet, i mots. till feodal. Men utom det att man i något senare handlingar (t. ex. adelspriv. 1723 § 24) finner uttrycket odalfrälse användt om sådan egendom, som förut kallats allodialgods, visar sammanhanget i de nämnda handlingarna från 1600-talet, att man med allodialgods förstod detsamma som odalgods. Sannolikt ha ock orden odal (se d. o.) och allod (se d. o.) samma rot. -- Den förut angifna allmänna betydelsen af odaljord (eller endast odal) företer emellertid vissa skiftningar. Så finner man stundom uttrycket odaljord användt i betydelsen af arfvejord (se d. o.). I denna betydelse användes ordet i K. M:ts Stadga och förordning ang. testamenten, 1686, där det i § 1 heter, att det "tillåtes at testamentera til hvem man wil . . . aflingejord och lösören . . . Men theremot förbiudes utan laglig arflös giörande orsak at testamentera ... om odaljord, oachtadt efter hvilken then til arfz fallen woro". Spår af denna betydelse saknas ej heller alldeles i våra landskapslagars språk. Och samma skiftning i betydelsen finner man äfven i den norska odelsrätten (se d. o.). -- Att med ordet odal anges ett från äldre tider bestående förhållande framträder också, från en annan sida, i motsättningen mellan odalby ("bolby", "gammal by") och "afgärda by" (se d. o.). I. L.* Odalman (fsv. oþals maþer), detsamma som odalbonde, jordegare; landtman (med bibegrepp af redbarhet och kraft). Odalmannen, tidskrift, som 1823--24 utgafs af Hans Järta (se denne). Det utkom endast 2 hftn samt ett bihang till h. 1. Odals verk. Se Odalen. Odarslöf. Se Västra Odarslöf. Odd, isländsk munk. Se Isländska litteraturen, sp. 959. Odda [å'dda], stadsliknande turist- och industriort innerst vid Sörfjorden, Ullensvangs härad, S. Bergenhus amt, Norge, ligger i en af Hardangers mest storartade trakter på den starkt trafikerade Breifondleden i s., där vägen från Skien öfver Dalen och Haukeli stöter ihop med vägen från Stavanger genom Bratlandsdalen (se fig.). Mellan O. och Haugesund har järnväg planlagts. På Sörfjorden är liflig ångbåtstrafik med O. som slutpunkt. Många hotell. 1,828 inv. (1910). Karbidfabrik, stor cyanamidfabrik, elektrisk järnsmältning och stålverk o. a. industriella anläggningar, representerande (1913) tills vidare 125,000 hkr, som tagas från de reglerade och utbyggda forsarna i Oddaelven, hvilken