bibehållandet af enheten inom en världsorden. Orden i Sverige räknar nu (dec. 1913) 6,638 medlemmar, fördelade på 57 loger, hvaraf 6 i Stockholm, 4 i Göteborg, 3 i Malmö, 2 i Sundsvall och 1 å 42 andra platser; dess samlade fonder uppgingo 1

Fig. 3. Oddfellowlogen Sörmlands i Nyköping ordensbyggnad (invigd 1913. Arkitekt: R. Östberg).

april 1913 till 1,728,181 kr.; 1912 utbetalade orden i understöd i Sverige 71,101,62 kr. Sedan 1894 utges (i Stockholm) månadsskriften "Svensk Odd Fellow-tidning". F. ö. utges inom denna gren af orden ett trettiotal tidningar på olika språk. Fr. G-r. Oddi (Odde), prästgård i Rangárvalla syssla på sydvästra Island, innehades under 1000--1100-talen af Sæmund frode och hans ätt (Oddaverjarna). På O. växte också Snorre Sturlasson upp och erhöll där liksom flera andra lärda isländare sin bildning. O. är numera ändpunkt för den stora sydisländska landsvägen från Reykjavik åt ö. E. Ebg. (R. N-g.) Oddlaug. Se Aslög. Oddrun, nord. hjältes., en af de till volsungarnas sagokrets hörande personerna, var dotter till konung Budle och syster till Atle. Hon älskade Gunnar, Gjukes son, men ödet hade bestämt honom till Brynhilds make (se Gunnar). I den äldre eddan finnes en sång, benämnd Oddruns gråt (isl. Oddrúnargrátr), i hvilken hon klagar öfver sitt olyckliga öde. Th. W.* Odds [å'ds], eng., sportt., insats vid kapplöpningsvadhållning. Se vidare Bookmaker. Oddson, Eirik. Se Isländska litteraturen, sp. 959. Ode (grek. ode, sammandr. af aoide], sång; skaldestycke ämnadt att utföras i sång; sedan i allmänhet kväde, lyrisk dikt (t. ex. Horatius' "Odæ"). Inom den moderna skaldekonsten brukar man ge detta namn hufvudsakligen åt sådana på orimmad vers författade skaldestycken, hvilka genom sin metriska form ge sig till känna som efterbildningar efter grekiska eller romerska mönster. Jfr Lyrik. A. M. A. Odeion (grek., lat. odeum, af grek. ode, sång), "sångsal", kallades hos forntidens greker en åt musikaliska prestationer egnad offentlig byggnad. De antika odeerna voro, ehuru i mindre skala, inrättade hufvudsakligen på samma sätt som teatrarna, men skilde sig från dessa därigenom, att de voro försedda med tak. Det första odeion uppbyggdes i Aten af Perikles, och till dess takresning skola ha begagnats master från eröfrade persiska skepp. I storlek och prakt öfverträffades det vida af det berömda odeion, som Herodes Atticus lät uppföra på sydvästra sluttningen af Akropolis till minne af sin år 160 e. Kr. aflidna gemål Regilla och hvaraf betydande ruiner ännu kvarstå. Mer eller mindre praktfulla byggnader af detta slag funnos i många andra grekiska städer äfvensom i Rom. -- Odeum benämnes stundom den i medeltidens kyrkor vanligen öfver korskranket anbragta läktare, hvarifrån kyrkosången utfördes. I de moderna språken plägar ordet (äfven under formen odeon) användas som benämning på vissa teatrar, konsertlokaler o. d. A. M. A.

A. Odel. Efter målning af O. Arenius. Gripsholms slott.

Odel, Anders, vitter författare, f. 1718 i Hångsdala prästgård, Västergötland (fadern hette Odhelius), d. 16 sept. 1773 i Stockholm, blef student i Uppsala 1738. Hans förstlingskväde, Hjeltarnes samtal med ... majoren ... Malcom Sinclair ("Sinclairsvisan"), diktadt 1739 under pseudonymen CelAdOn (O:s vanliga författarnamn), utgafs sannolikt först 1741 och vann då en popularitet, som kanske varit större än någon annan svensk dikts. Redan s. å. författade han en ny dikt, Det lystra och belefvada Stockholm, i hvilken han beskrifver hufvudstaden och delvis satiriserar den smak dess invånare röjde för allt utländskt. Ännu ett tredje arbete från ungefär samma tid är De makalösa, högstsaliga konungarnas, konung Gustav Adolphs och konung Carl den tolftes rop ifrån de dödas rike til hieltinnan Svea (1741). Härmed är O:s första författarskede afslutadt (en honom tillskrifven berättelse "Hjalmars dröm och resa til Walhall", 1741, tillskrifves numera A. Hesselius). Om de närmast följande åren af hans lif känner man intet. Han reste 1748 utomlands för att studera sidentillverkningen samt återkom 1751 och blef då appretör under manufakturkontoret. 1757 utnämndes han till direktör i hall- och manufakturrätten. O. var, från början af deras tillvaro, talman i Frimurarordens Stockholmsloger och föredrog i denna egenskap några tal, som han utgaf 1768 och bland hvilka Sagan om grötfatet (1753, flera uppl.) är det mest lyckade, ehuru till anläggningen en efterbildning af Dalins bekanta "Sagan om hästen".