2. Erik O., den föregåendes son, bergsveten-skapsman. Se Odelstierna. 3. To re Larsson O., af samma släkt som de föregående, präst, pedagog, f. 1705 i Skara, d. 30 juni 1777 i Flo, blef student i Uppsala 1723 och prästvigdes i Stockholm 1734. Han hade då redan börjat sin bana som författare och utgifvare af undervisningsböcker. 0. blef 1737 konrektor vid Storskolan i Stockholm och 1742 predikant vid änk-huset. Han vann betydande rykte som fångpredikant och hade en nästan otrolig förmåga att inverka på de mest förhärdade brottslingar. "De resultat, som i fängelserna åvägabragtes genom hans verksamhet, gränsade så till det underbara, att tusental af Stockholms mera tänkande befolkning strömmade till för att öfvertyga sig om verkligheten." O. blef kyrkoherde i Flo, Skara stift, 1754. Hans Berättelse om de dödsfångars tillstånd..., som jag i deras fängelserum fick besöka etc. trycktes först 1842. 4. Erik O., den föregåendes son, läkare, f. 8 nov. 1760 i Flo prästgård, Västergötland, d. (genom drunkning) under en resa på Dal 7 febr. 1834, blef student i Uppsala 1777, inskrefs 1779 som elev i kirurgiska societeten och blef 1785 med. doktor i Uppsala med första hedersrummet. 1786 utnämndes han till regementsläkare vid Skaraborgs regemente, följde 1788 detta till norska gränsen och tillfångatogs, men hemförlofvades snart och tjänstgjorde 1789 i Finland som fältläkare i Lovisa samt erhöll 1790 assessors fullmakt. Efter flera andra förrättningar tog han 1812 afsked och blef s. å. intendent vid Lunds hälsobrunn nära Skara, hvilken under hans nioåriga förvaltning mycket för-kofrades. O. var i hela Västergötland högt ansedd som läkare och blef 1809 led. af Vet. akad. 5. Jonas Larsson O., broder till O. 3, politiker, f. 1712, d. 15 febr. 1794 i Stockholm, blef student i Uppsala 1731 och häradshöfding i Stockholms län 1747. Sedan han 1756 förbigåtts vid tillsättningen af en assessorssyssla i Svea hofrätt, tillförsäkrades honom 1762 af ständerna lagmans tur och befordringsrätt, hvarjämte han erhöll tillåtelse att ackordera bort sin tjänst, hvarför han s. å. tog afsked från häradshöfdingbefattningen. Bef ordringen till lagman uteblef emellertid, och 0. kastade sig in i det politiska lifvet som en lidelsefull anhängare af mösspartiet. Han uppges vara författare till den märkliga partiskriften Upplysning till svenska folket om anledningen, orsaken och afsigterna med urtima riksdagen 1769 - dock är denna uppgift oviss, och troligen är skriften ett alster af flera olika mösskribenter - samt spelade vid riksdagen 1771-72 en betydande roll som bondeståndets sekreterare. Betecknande för mannens karaktär och tidens politiska moral är den besticklighet, hvartill O. enligt de främmande ministrarnas vittnesbörd gjorde sig skyldig under nämnda riksdag. Mot löfte om 40,000 dal. smt, som deponerades hos tredje man af franske ambassadören Vergennes, åtog sig O. att i bondeståndet afstyra frågan om hattrådets entledigande samt påskynda riksdagens slut. Men engelske ministern i Stockholm, Goodricke, föreslog sin regering att för O:s räkning deponera en lika stor summa från mössornas sida. Slutet blef, att 0., skrämd eller köpt, ryggade sitt af tal med franske ambassadören. Då Gustaf III verkställde sin statshvälfning (19 aug. 1772), var O. en bland dem, som konungen ansåg nödigt att arrestera. Efter två månader blef han dock utan vidare frigifven. Han spelade icke vidare någon roll i det politiska lifvet. 6. Johan Lorens O., den föregåendes brorson, läkare, f. 2 mars 1737 i Strängnäs, d. 23 aug. 1816 i Stockholm, blef student i Uppsala 1753, disputerade under Linné och aflade 1757 med. licentiatexamen. 1758 -60 var han fältläkare i Pommerska kriget, promoverades frånvarande 1760 till med. doktor, blef 1761 hof-medikus och intendent vid Djurgårdsbrunn och började 1763 som "andre medikus" sin femtioåriga, af framgångar och anseende krönta verksamhet vid Serafimerlasarettet i Stockholm. 1772 blef han öfverläkare för invärtes sjukdomar där samt assessor i Collegium medicum, hvilken befattning han, efter dettas om-bildning till Sundhetskollegium, 1813 utbytte mot den af medicinalråd. I denna egenskap utförde han flera maktpåliggande värf, bl. a. regleringen af medicinalverket vid amiralitetet i Karlskrona, samt hade äfven en mängd kommunala uppdrag rörande hälso- och fattigvård. 1813 erhöll 0. afsked från sin öfverläkarbefattning. - O. var en ditig skriftställare på medicinens område. Som specialist hade han egnat sig åt ögonsjukdomar. Af hans särskildt utgifna skrifter må nämnas Svar på k. Vetenskapsacademiens fråga om orsakerne till gikt (1762), Afhandling om ögonsjukdomar (1807) samt Läkareråd etc. (1808) Flertalet af sina medicinska rön och märkligare operationer, bland hvilka de af starr voro mycket berömda, refererade han i Vet. akad:s handlingar. Äfven i andra tidskrifter och tidningar meddelade han dylika uppsatser. Dessutom redigerade 0. de 12 första delarna af "Veckoskrift för läkare och naturforskare" (1782-93). Som minnestalare (öfver läkare och naturforskare) uppträdde han inom Vet. akad. åtta gånger (han var led. af denna akademi sedan 1775). Men äfven åt vitterheten egnade han någon gång sina krafter, om än ej alltid lyckosamt. Så tolkade han Popes "Försök om människian" (1774) och "Våldet på Belindas lock" (1797), den senare illa åtgången i en recension af Leopold; vidare "Blanca Capellos lefverne och död" (1798), ett par stycken af "Youngs sömnlösa nätter" (s. å.) m. m. l, 3-4, 6. -rn.* 5. (L. S.) Odhner [ωd-]. 1. Klas (Clas) Teodor O., universitetslärare, häfdatecknare, ämbetsman, f. 17 juni 1836 i Alingsås landsförsamling, d. 11 juni 1904 i Stockholm, blef 1851 student i Uppsala, där han 1859 aflade filos. kandidatexamen samt 1860 utgaf en gradualafh., Bidrag till svenska städernas och borgarståndets historia före 1633 (belönt med Geijerska priset) och promoverades till filos. doktor (primus). S. å. kallades han till docent i allmän historia i Uppsala, utnämndes 1865 till