adjunkt vid Lunds universitet och efterträdde 1871 N. Tengberg som innehafvare af den historiska professuren. 1887--1901 var han riksarkivarie. Under hans chefstid fullbordades 1890 den under hans företrädare K. G. Malmström i juli 1887 grundlagda nya riksarkivbyggnaden, och O. ledde 1891 flyttningen af arkivalierna från den gamla till den nya byggnaden samt uppgjorde planen för deras uppställning där. Det var ock O., som fick göra början till en organisation af landsarkiv (se d. o.), och 1899 trädde det första af dessa (i Vadstena) i verksamhet. -- O:s omfattande bildning och intressen samt lätthet att arbeta togos i anspråk för en mängd olika uppdrag. Så t. ex. var han medlem af och sekreterare i 1867--68 års kommitté för granskning af läroböcker i historia och geografi samt ordf. i kommittén för den praktiska lärarbildningens ordnande (1873) och i kommittén för revision af 1859 års läroverksstadga (1874), led. i kommittén för ordnandet af examens- och studieväsendet inom filosofiska fakulteten (1888--89) och i kommittén för granskning af inskriptionerna på arméns fanor och standar (1892--93) samt ordf. i kommittén för almanackans reformering. 1870--76 och 1886 var han censor vid mogenhetsexamina, och han var i åtskilliga år led. af direktionerna för Stockholms stads undervisningsverk (sedan 1892) och för Högre lärarinneseminariet (sedan 1895) samt i styrelsen för Stockholms högskola. O. deltog ock i det politiska lifvet. Under sin studenttid och äfven senare var han en af skandinavismens varmaste anhängare och företrädare. 1893 valdes han till en af Stockholms stads representanter i Andra kammaren, där han var en af ledarna för den partigrupp, som benämndes Nya centern (se Center 2, sp. 1437--38), omvaldes 1896, men afsade sig mandatet på hösten 1897. O. behandlade såsom häfdatecknare flera vidt skilda tidpunkter af vårt fäderneslands historia. Utom den ofvannämnda afh. utgaf han särskildt Bidrag till svenska stadsförfattningens historia (1861; aftr. ur Uppsala Vet. societets Årsskrift), Sveriges inre historia under drottning Christinas förmyndare (1865), Sveriges deltagande i Westfaliska fredskongressen och grundläggningen af det svenska väldet i Tyskland (1875; aftr. ur Vitt. hist. o. ant. akad:s Handlingar; öfv. på tyska), Om orsakerna till Gustaf II Adolfs deltagande i Trettioåriga kriget. Kritisk belysning (1882; med anledning af J. Mankells 1881 utg. arbete "Om Gustaf II Adolfs politik"). Hans mest betydande historiska verk är Sveriges politiska historia under konung Gustaf III:s regering (I, 1885, II, 1896, III, 1, 1905; omfattande tiden 1771--88), som tyvärr blef ofullbordadt. Af hans i tidskrifter och lärda samfunds handlingar införda uppsatser må nämnas Om möjligheten af historiens philosophi (1862; i Uppsala univ:s årsskrift), Sveriges förbindelser med Venetianska republiken under 17:de årh. (1867), Om Kalmarunionens betydelse i Nordens historia (1869; de två sistnämnda i "Nordisk tidskrift för polit., ekon. och lit."), Universitetsreformer (1875; i "Svensk tidskrift"), Kolonien Nya Sveriges grundläggning (1876; i "Hist. bibliotek"; öfv. på eng.), Inträdestal i Sv. akad. (lefnadsteckning öfver hans företrädare, B. E. Hildebrand, i "Sv. akad:s handl. ifrån år 1796", d. 62, 1886), Minne af riksrådet m. m. grefve Ulrik Scheffer (i "Sv. akad:s handl. ifrån år 1886", d. 6, 1892), Gustaf III och Katarina II efter freden i Värälä (ibid.; d. 9, 1895), Razumovskijs not den 8 Juni 1788 (i "Hist. studier. Festskr. tillegn. C. G. Malmström d. 2 nov. 1897"), F. F. Carlson (i "Lefnadsteckningar öfver k. sv. vet. akad:s efter år 1854 aflidne ledamöter", IV, 3, 1903). Därjämte utgaf han "Meddelanden från Svenska Riksarkivet" (XII--XXV, 1888--1901). Vida kändt bland den stora allmänheten blef O:s namn genom hans historiska läroböcker, som utgetts i tre särskilda, för den olika åldern afpassade redaktioner: Lärobok i Sveriges, Norges och Danmarks historia för skolans högre klasser (1869; 10:e uppl. 1912), Lärobok i fäderneslandets historia samt grunddragen af Norges och Danmarks historia för skolans lägre klasser (1870; 19:e uppl. 1912--13), Lärobok i fäderneslandets historia bearbetad för folkskolan (1872; 18:e uppl. 1912, öfv. på finska och lapska), och som under en mansålder h. o. h. dominerade inom undervisningen och ännu intaga främsta platsen (dock ej i folkskolan). O. var led. af Vitt. hist. o. ant. akad. (1872), Vet. o. vitt. samh. i Göteborg (1879, hedersled. 1890), Vet. soc. i Uppsala (1882), Sv. akad. (1885) och Vet. akad. (1888). 1882 tilldelade Sv. akad. honom Karl Johans pris, och 1900 kreerades han till juris hedersdoktor i Lund. -- Hans son Teodor O., f. 25 febr. 1879 i Stockholm, docent i zoologi vid Uppsala universitet 1905, har riktat litteraturen rörande trematodernas anatomi och systematik med flera högt uppskattade bidrag, såsom Die trematoden des arktischen gebietes (1905), Zur anatomie der Didymozoen (1907), Zum natürlichen system der digenen trematoden (1911--12) och Nordostafrikanische trematoden, grösstenteils vom Weissen Nil (1912). 2. Herman Johan Emanuel O., den föregåendes kusins son, folkhögskoleföreståndare, f. 18 april 1853 i Vårkumla, Västergötland, student i Uppsala 1872, lärare vid Södermanlands folkhögskola 1877, blef 1881 föreståndare för Östergötlands folkhögskola i Lunnevad, där han 1883 upprättade en kvinnlig kurs och 1887 en landtmannaskola. O. har utgett bl. a. Svensk literaturhistoria af K. Warburg, bearbetad för folkhögskolan (1881; 7:e uppl. 1912) och, tills. med T. Holmberg, "Folkhögskolebladet" (1884--86). Odhners räknemaskin. Se Räknemaskin. Odierna, Giovanni Battista. Se Hodierna. Odilia (Ottilia), Den heliga, Elsass' skyddshelgon, d. 13 dec. (hennes åminnelsedag) omkr. 720, dotter till den elsassiske hertig Eticho, lär ha varit blindfödd och därför förskjutits af sin fader, men vid dopet i klostret Palma l. Maymünster ha fått synförmåga. Till minne af denna senare lyckliga händelse är hennes attribut i