den gud hon dyrkar, att följaktligen ju mer hon afhänder sig själf och skänker åt sin gud, dess mer blir hon föremål för hans välbehag. Därigenom att det bästa människan eger sålunda offras åt gudomligheten, får offret karaktären af uppoffring. Därigenom att denna uppoffring är ett uttryck af den offrandes egen underdåniga hängifvenhet åt gudomligheten, får offret i större eller mindre grad karaktären af den offrandes egen själfoffring. Tydligt framträder denna karaktär af uppoffring och själfoffring i sådana vidriga former af offerkult som t. ex. de feniciska (och israelitiska) barnoffren åt Molk l. Molok, de frygiske Kybeleprästernas (korybanternas) offer af sin manbarhet till gudinnans ära samt kyskhetsoffren af de babyloniska kvinnorna åt Mylitta, af de feniciska åt Astarte, af de persiska åt Anaïtis, af de cypriska i Afrodites tempel. Om denna karaktär hos offret vittna också tempelskänkerna, som ofta bestodo och bestå af den offrandes älsklingsvapen eller älsklingsklenoder, upphängda i gudarnas tempel, en form af offer, som har sin motsvarighet i fetischdyrkarens bruk att upphänga sina vapen eller dyrbarheter i det träd, som är fetischen. Att människooffer inom de flesta hedniska religioner ansågos och anses för de förnämsta offren, i synnerhet använda vid viktiga och kritiska tillfällen, har utan tvifvel likaledes sin grund i det åskådningssättet, att det bästa och värdefullaste är det välbehagligaste offret, ty människan är ju den förnämligaste varelsen på jorden. Den förklaringen, att dessa offer skulle ha sin upprinnelse i ett råhetstillstånd, då människan ännu var människoätare och tillskref gudarna samma smak, som hon själf hade, är lika otillfredsställande som försöket att förklara alla offers uppkomst så, att de ursprungligen voro gåfvor, hvilka hemburos åt de aflidnes andar (manerna), en förklaring, som har ett förment stöd i det här och där förekommande bruket att nedlägga värdeföremål, mat och dryck i de aflidnes grafvar, att slakta den dödes stridshäst och slafvar, att (såsom i Indien) offra den aflidne mannens änka på hans likbränningsbål o. s. v. Att offren ha en mer eller mindre utpräglad ställföreträdande betydelse som sinnliga representanter för den offrandes egen gudshängifvenhet, är en slutsats, som lätt kan dragas af det föregående. Ingenstädes inom hedendomen är dock denna offrets ställföreträdande uppgift fullt tydlig eller konsekvent genomförd. Däremot framträder försoningsbetydelsen utpräglad äfven hos de hedniska offren, ty, om också offren ursprungligen voro ett försinnligande af tacksägelse, bön och hyllning, låg dock redan från början i dem ett försoningsmoment. Behofvet att närma sig Gud med offer förutsätter en åtminstone instinktmässig känsla af söndring mellan människan och Gud, hvars upphäfvande således också är offrets uppgift. Och detta är just försoningsmomentet, ty försoning är ju upphäfvandet af ett brutet och söndradt förhållande. Ja stundom äro offren uteslutande försoningsoffer, framburna i känslan af skuld för att blidka gudomligheten och afvända straffet. De i själfva offerkulten efter bestämd ritus förekommande offren kunna delas i två slag: blodiga och oblodiga. De blodiga offren utgöras af människor och djur, hvilka slaktas och sedan antingen helt och hållet eller delvis förbrännas på gudomlighetens altare. Ehuru slaktandet och förbränningen ursprungligen voro endast formen för offergåfvans frambärande åt Gud, blef denna människans eller djurets "offerdöd" sedermera och troligen rätt snart i många fall en ställföreträdande försoningsgärd, d. v. s. offret fick dö i den offrandes ställe för att blidka gudomligheten, som i sin straffande rättfärdighet eller förgrymmelse fordrade blod och död för att kunna förlåta. De oblodiga offren utgöras af säd, frukter, vin och olja. Till dem kunna också räknas rökoffren af välluktande trädslag, kåda eller särskildt tillredd rökelse. Dessa offer äro symboler af bönen, hvilken som "en Gud välbehaglig lukt" stiger mot höjden. Ursprungliga orsaken till dessa båda olika slags offermaterial har man att söka i de offrandes olika lefnadssätt och sysselsättning. Idkare af boskapsskötsel och jägare offrade djur, jordbrukare sin åkers afkastning. I den äldsta offerhistorien, berättelsen om Kain och Abel i 1 Mos. 4, möter oss denna olikhet. Åkerbrukaren Kain offrar af jordens frukt, herden Abel ett får af sin hjord. Att i detta offrande af näringsämnen -- ty vanligen offrades sådana djur, som tjänade till föda -- låg en antropopatisk föreställning om gudomligheten, så att denna tänktes njuta af det offrade, är nog möjligt, ehuru det ligger lika nära till hands att antaga, att den offrande genom att frambära offer af det, som utgjorde på en gång hans uppehälle och hans rikedom, blott erkände sitt beroende af och uttryckte sin tacksamhet till gudomligheten. Några för särskilda folk utmärkande egendomligheter torde böra anmärkas. Våra hedniska förfäder höllo årligen tre stora offerfester: vid höstdagjämningen, vid midvintern och vid sommarens början. Dessutom firade de hvart nionde år i Uppsala en stor försoningsfest, då nio olika djurslag offrades. En liknande offerfest firade också danskarna hvart nionde år i Lejre, då 99 män och lika många hannar af olika djur (såsom hästar, tuppar, hökar etc.) offrades åt dödsgudomligheterna. Hos en mängd andra germanska stammar offrades människor blott åt öfverguden. Hos mexikanerna förekommo människooffer i stor skala. 20,000 människor kunde vid deras offerfester offras på en enda dag. Äfven hos öfriga indianstammar samt hos negerstammarna förekomma ännu massoffer af människor. -- Grekerna offrade mest oblodiga offer. Vid djuroffer afskars före slaktandet något af djurets pannhår och kastades i offerelden, hvarefter djurets hufvud beströddes med korngröpe. Blott vissa delar af djuret förbrändes på altaret (jämte vinlibationer; se Libation), hvarvid man i inälfvorna sökte efter spådomstecken. Före måltiderna offrades något af maten åt gudarna (= vår bordsbön). På liknande sätt gick det till hos romarna. Handjur offrades åt gudarna, hondjur åt gudinnorna, svarta djur åt underjordens makter. Hos båda dessa klassiska folk skulle offerdjuren i regel, om de voro boskapsdjur, vara felfria och ej ha burit ok på sin hals. Vanligen kläddes djuret med blommor, granna band och kransar, och dess horn förgylldes. Salt och rökelse användes vid offren, och altaret bestänktes med offerdjurets blod. Af det offerkött, som icke förbrändes på