Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Offaly ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den gud hon dyrkar, att följaktligen ju mer hon
afhänder sig själf och skänker åt sin gud, dess mer
blir hon föremål för hans välbehag. Därigenom att det
bästa människan eger sålunda offras åt gudomligheten,
får offret karaktären af uppoffring. Därigenom att
denna uppoffring är ett uttryck af den offrandes
egen underdåniga hängifvenhet åt gudomligheten,
får offret i större eller mindre grad karaktären af
den offrandes egen själfoffring. Tydligt framträder
denna karaktär af uppoffring och själfoffring i sådana
vidriga former af offerkult som t. ex. de feniciska
(och israelitiska) barnoffren åt Molk l. Molok, de
frygiske Kybeleprästernas (korybanternas) offer af sin
manbarhet till gudinnans ära samt kyskhetsoffren af de
babyloniska kvinnorna åt Mylitta, af de feniciska åt
Astarte, af de persiska åt Anaïtis, af de cypriska i
Afrodites tempel. Om denna karaktär hos offret vittna
också tempelskänkerna, som ofta bestodo och bestå af
den offrandes älsklingsvapen eller älsklingsklenoder,
upphängda i gudarnas tempel, en form af offer, som
har sin motsvarighet i fetischdyrkarens bruk att
upphänga sina vapen eller dyrbarheter i det träd,
som är fetischen. Att människooffer inom de flesta
hedniska religioner ansågos och anses för de förnämsta
offren, i synnerhet använda vid viktiga och kritiska
tillfällen, har utan tvifvel likaledes sin grund i
det åskådningssättet, att det bästa och värdefullaste
är det välbehagligaste offret, ty människan är ju den
förnämligaste varelsen på jorden. Den förklaringen,
att dessa offer skulle ha sin upprinnelse i ett
råhetstillstånd, då människan ännu var människoätare
och tillskref gudarna samma smak, som hon själf
hade, är lika otillfredsställande som försöket att
förklara alla offers uppkomst så, att de ursprungligen
voro gåfvor, hvilka hemburos åt de aflidnes andar
(manerna), en förklaring, som har ett förment stöd
i det här och där förekommande bruket att nedlägga
värdeföremål, mat och dryck i de aflidnes grafvar,
att slakta den dödes stridshäst och slafvar, att
(såsom i Indien) offra den aflidne mannens änka på
hans likbränningsbål o. s. v.
Att offren ha en mer eller mindre
utpräglad ställföreträdande betydelse som
sinnliga representanter för den offrandes egen
gudshängifvenhet, är en slutsats, som lätt kan dragas
af det föregående. Ingenstädes inom hedendomen
är dock denna offrets ställföreträdande uppgift
fullt tydlig eller konsekvent genomförd. Däremot
framträder försoningsbetydelsen utpräglad äfven hos
de hedniska offren, ty, om också offren ursprungligen
voro ett försinnligande af tacksägelse, bön och
hyllning, låg dock redan från början i dem ett
försoningsmoment. Behofvet att närma sig Gud med
offer förutsätter en åtminstone instinktmässig
känsla af söndring mellan människan och Gud, hvars
upphäfvande således också är offrets uppgift. Och
detta är just försoningsmomentet, ty försoning
är ju upphäfvandet af ett brutet och söndradt
förhållande. Ja stundom äro offren uteslutande
försoningsoffer, framburna i känslan af skuld för
att blidka gudomligheten och afvända straffet.
De i själfva offerkulten efter bestämd ritus
förekommande offren kunna delas i två slag: blodiga
och oblodiga. De blodiga offren utgöras af människor
och djur, hvilka slaktas och sedan antingen
helt och hållet eller delvis förbrännas på
gudomlighetens altare. Ehuru slaktandet och
förbränningen ursprungligen voro endast formen
för offergåfvans frambärande åt Gud, blef denna
människans eller djurets "offerdöd" sedermera och
troligen rätt snart i många fall en ställföreträdande
försoningsgärd, d. v. s. offret fick dö i den
offrandes ställe för att blidka gudomligheten, som
i sin straffande rättfärdighet eller förgrymmelse
fordrade blod och död för att kunna förlåta. De
oblodiga offren utgöras af säd, frukter, vin
och olja. Till dem kunna också räknas rökoffren
af välluktande trädslag, kåda eller särskildt
tillredd rökelse. Dessa offer äro symboler af bönen,
hvilken som "en Gud välbehaglig lukt" stiger mot
höjden. Ursprungliga orsaken till dessa båda olika
slags offermaterial har man att söka i de offrandes
olika lefnadssätt och sysselsättning. Idkare af
boskapsskötsel och jägare offrade djur, jordbrukare
sin åkers afkastning. I den äldsta offerhistorien,
berättelsen om Kain och Abel i 1 Mos. 4, möter oss
denna olikhet. Åkerbrukaren Kain offrar af jordens
frukt, herden Abel ett får af sin hjord. Att i detta
offrande af näringsämnen – ty vanligen offrades sådana
djur, som tjänade till föda – låg en antropopatisk
föreställning om gudomligheten, så att denna tänktes
njuta af det offrade, är nog möjligt, ehuru det ligger
lika nära till hands att antaga, att den offrande
genom att frambära offer af det, som utgjorde på en
gång hans uppehälle och hans rikedom, blott erkände
sitt beroende af och uttryckte sin tacksamhet till
gudomligheten.
Några för särskilda folk utmärkande egendomligheter
torde böra anmärkas. Våra hedniska förfäder höllo
årligen tre stora offerfester: vid höstdagjämningen,
vid midvintern och vid sommarens början. Dessutom
firade de hvart nionde år i Uppsala en stor
försoningsfest, då nio olika djurslag offrades. En
liknande offerfest firade också danskarna hvart nionde
år i Lejre, då 99 män och lika många hannar af olika
djur (såsom hästar, tuppar, hökar etc.) offrades åt
dödsgudomligheterna. Hos en mängd andra germanska
stammar offrades människor blott åt öfverguden. Hos
mexikanerna förekommo människooffer i stor
skala. 20,000 människor kunde vid deras offerfester
offras på en enda dag. Äfven hos öfriga indianstammar
samt hos negerstammarna förekomma ännu massoffer af
människor. – Grekerna offrade mest oblodiga offer. Vid
djuroffer afskars före slaktandet något af djurets
pannhår och kastades i offerelden, hvarefter djurets
hufvud beströddes med korngröpe. Blott vissa delar af
djuret förbrändes på altaret (jämte vinlibationer;
se Libation), hvarvid man i inälfvorna sökte
efter spådomstecken. Före måltiderna offrades något
af maten åt gudarna (= vår bordsbön). På liknande
sätt gick det till hos romarna. Handjur offrades
åt gudarna, hondjur åt gudinnorna, svarta djur åt
underjordens makter. Hos båda dessa klassiska folk
skulle offerdjuren i regel, om de voro boskapsdjur,
vara felfria och ej ha burit ok på sin hals. Vanligen
kläddes djuret med blommor, granna band och kransar,
och dess horn förgylldes. Salt och rökelse användes
vid offren, och altaret bestänktes med offerdjurets
blod. Af det offerkött, som icke förbrändes på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
