Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Offaly ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Barbebleue (1866; "Riddar Blåskägg", 1867), La
vie parisienne (1866; "Pariserlif", 1868), La
grande-duchesse de Gérolstein (1867; "Storhertiginnan
af Gerolstein", s. å.), Le château à Toto (1868;
"Slottet Toto", 1869; "Diamanterna", 1872),
La princesse de Trébizonde (1869; "Prinsessan
af Trébizonde", 1871), Les brigands (1869;
"Frihets-bröderna", 1870) m. fl. På 1870-talet
finner man utposter af båda riktningarna, hvarjämte
O:s skaparkraft alltmer försvagas, tills den ånyo
samlar sig i den romantiska operan Les contes
d’Hoffmann ("Hoffmanns äfventyr", 1881), som i
högre både komiska och tragiska förträffligheter
står alldeles ensam i O:s alstring. Bland
de öfriga må nämnas Les braconniers (1873;
"Tjufskyttarna", s. å.), Madame Varchiduc (1874;
"Fru ärkehertigen", 1875), La boulangére a des écus
(1875; "Rika bagerskan", 1879), Le voyage dans la
lune (1875; "Från jorden till månen", 1877), Madame
F avart (1879; "Madame Favart", s. å.), La fille
du tam-bourmajor (1879; "Tamburmajorens dotter",
1880) och Belle Lurette (1880; "Vackra tvätterskan",
1881). O:s biografi skrefs af A. Martinet (1887).
A. L.*
Offenbachiad, uppsluppen och frivol operett i
J. Offenbachs stil.
Offenburg, kretsstad i Baden, vid floden
Kinzig och järnvägen mellan Heidelberg och
Basel. 16,848 inv. (1910). Gymnasium, realskola,
handels- och yrkesskola samt betydande
industri, såsom textil- och glasindustri,
tobaksfabriker m. m. Stor vinodling. O. var
förr fri riksstad. Under Trettioåriga kriget
intogs staden 1632 af svenskarna under G. Horn
(J. F. N.)
Offensiv (af lat. offendere, stöta till någon,
förolämpa), angripande, tjänlig till anfall, anfalls-;
krigsv., anfall (se d. o.); offensivflygel,
anfallsflygel (se Anfall); offensivfält, anfallsfält (se Anfall).
Offensivallians, ett förbund, som två eller flera
stater afsluta sinsemellan i ändamål att med vapenmakt
gemensamt genomdrifva ett syfte, hvars ernående
därvid i regel innebär rubbning i ett bestående
rättsförhållande. – Offensiv- och defensivallians
(ofta förkortadt till off- och defensivallians),
anfalls- och försvarsförbund, är ett mellan stater
ingånget förbund till ömsesidigt skydd för deras
gemensamma och hvar och ens särskilda rättigheter,
såväl till samfälldt anfall som till försvar, vare sig
för att göra rättigheterna gällande eller att skydda
dem mot en eller flera fientligt sinnade makter.
H. L. R.*
Offentlighet, jur. För att en rättskipning skall anses
god, kräfver man numera, att den skall vara offentlig,
d. v. s. att allmänheten skall ega rätt att närvara
vid de rättskipande myndigheternas förhandlingar i
rättegångsmål. En sådan rätt är viktig, ej blott
därför att den utgör ett medel att kontrollera
domarmaktens ämbetsutöfning och upprätthålla det
allmänna förtroendet för dess oväld och rättvisa, utan
ock emedan allmänhetens närvaro framkallar hos parter,
ombud eller vittnen större försynthet för att lämna
falska uppgifter eller undandölja sanningen. Det
är endast själfva rättegångsförhandlingen, som
är offentlig. Vid öfverläggning till beslut inom domstolen
har allmänheten ej tillträde, emedan dess närvaro skulle
inverka tryckande på meningsutbytets frihet. –
Vid de svenska underrätterna har offentlighet
alltid varit iakttagen och är numera lagstadgad
genom k. förordn. 22 april 1881. I öfverrätterna
däremot är rättegången med knappt nämnvärda undantag
icke offentlig, hvilket sammanhänger därmed, att
rättegångssättet där är rent skriftligt och till följd
däraf en tillstädesvarande allmänhet icke skulle kunna
följa rättegången.
I. Afz.
Offentlig kandidatur, polit. Se Kandidat 1.
Offentlig kredit, nationalek. Se Kredit 3.
Offentlig religionsöfning, främmande
trosbekännares. Se Främmande trosbekännare.
Offentlig rätt. Se Rättsvetenskap.
Offentlig stämning (Ediktalstämning), jur. Som
undantag från den allmänna regeln, att stämning
skall tillställas den, som kallas till domstol,
är för vissa fall föreskrifvet, att stämningen
kungöres offentligt. Så kallas i konkurs (se d. o.,
sp. 778) genom offentlig stämning borgenärerna
att å inställelsedagen bevaka sina fordringar,
och i boskillnadsmål inkallas makarnas borgenärer
äfven-ledes genom offentlig stämning. Likaledes kunna
i vissa fall genom årsstämning (se d. o.) okända
borgenärer anmanas att anmäla sina fordringar vid
äfventyr af fordringsrättens förlust. I dessa fall
anslås stämningen å rättens dörr, och kungörelse därom
införes i allmänna tidningarna. Angående andra sätt
att kungöra stämning utan personlig delgifning se Stämning.
L. A. (I. Afz.)
Offentligt monopol, polit. ekon. Se Monopol, sp. 937.
Offer (af lat. offerre, erbjuda, frambära som
gåfva) är den religiösa benämningen på hvarje den
gudsdyrkande människans gåfva åt gudomligheten
och utgör i alla religioner kultens förnämsta
beståndsdel. Offrets beskaffenhet och sättet för
dess frambärande äro trogna uttryck af den högre
eller lägre ståndpunkt, på hvilken en religionsform
eller ett religionssystem befinner sig. Människan
känner ett oafvisligt behof att träda i närmare
förbindelse med gudomligheten. På de lägre stadierna
af utveckling ter sig detta behof företrädesvis
som grundadt i känslan af timligt beroende af den
hemlighetsfulla makt, som behärskar naturen, ehuru
det helt visst äfven på en sådan lägre ståndpunkt har,
om också omedvetet för människan själf, sin egentliga
och djupare grund i människoandens längtan efter
förening med sitt väsendes urgrund. Det närmaste och
naturligaste uttrycket för detta guds-behof är bönen,
genom hvilken människan hembär Gud sitt tack för
hvad hon af honom fått, anropar honom om fortfarande
nådebevisningar och därigenom hyllar honom som sin
herre. Men så länge människan befinner sig på en
öfvervägande sinnligt religiös ståndpunkt, känner
hon en naturlig åstundan att liksom förkroppsliga
sin bön, att på ett sinnligt sätt lägga i dagen den
inre sinnesstämning, som i bönens ord fått sitt första
och enklaste uttryck. Och på hvilket naturligare sätt
kunde väl detta ske än genom att bringa gudomligheten
som gåfva något af det, som var människan kärt och
af värde? Så uppkommo offren. På en öfvervägande
sinnligt religiös ståndpunkt med starkt utpräglad
antropomorfistisk och antropopatisk gudsuppfattning
tror människan, att de sinnliga ting, som ha värde
för henne, äro af värde också för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
