Barbebleue (1866; "Riddar Blåskägg", 1867), La vie parisienne (1866; "Pariserlif", 1868), La grande-duchesse de Gérolstein (1867; "Storhertiginnan af Gerolstein", s. å.), Le château à Toto (1868; "Slottet Toto", 1869; "Diamanterna", 1872), La princesse de Trébizonde (1869; "Prinsessan af Trébizonde", 1871), Les brigands (1869; "Frihets-bröderna", 1870) m. fl. På 1870-talet finner man utposter af båda riktningarna, hvarjämte O:s skaparkraft alltmer försvagas, tills den ånyo samlar sig i den romantiska operan Les contes d'Hoffmann ("Hoffmanns äfventyr", 1881), som i högre både komiska och tragiska förträffligheter står alldeles ensam i O:s alstring. Bland de öfriga må nämnas Les braconniers (1873; "Tjufskyttarna", s. å.), Madame Varchiduc (1874; "Fru ärkehertigen", 1875), La boulangére a des écus (1875; "Rika bagerskan", 1879), Le voyage dans la lune (1875; "Från jorden till månen", 1877), Madame F avart (1879; "Madame Favart", s. å.), La fille du tam-bourmajor (1879; "Tamburmajorens dotter", 1880) och Belle Lurette (1880; "Vackra tvätterskan", 1881). O:s biografi skrefs af A. Martinet (1887). A. L.* Offenbachiad, uppsluppen och frivol operett i J. Offenbachs stil. Offenburg, kretsstad i Baden, vid floden Kinzig och järnvägen mellan Heidelberg och Basel. 16,848 inv. (1910). Gymnasium, realskola, handels- och yrkesskola samt betydande industri, såsom textil- och glasindustri, tobaksfabriker m. m. Stor vinodling. O. var förr fri riksstad. Under Trettioåriga kriget intogs staden 1632 af svenskarna under G. Horn (J. F. N.) Offensiv (af lat. offendere, stöta till någon, förolämpa), angripande, tjänlig till anfall, anfalls-; krigsv., anfall (se d. o.); offensivflygel, anfallsflygel (se Anfall); offensivfält, anfallsfält (se Anfall). Offensivallians, ett förbund, som två eller flera stater afsluta sinsemellan i ändamål att med vapenmakt gemensamt genomdrifva ett syfte, hvars ernående därvid i regel innebär rubbning i ett bestående rättsförhållande. -- Offensiv- och defensivallians (ofta förkortadt till off- och defensivallians), anfalls- och försvarsförbund, är ett mellan stater ingånget förbund till ömsesidigt skydd för deras gemensamma och hvar och ens särskilda rättigheter, såväl till samfälldt anfall som till försvar, vare sig för att göra rättigheterna gällande eller att skydda dem mot en eller flera fientligt sinnade makter. H. L. R.* Offentlighet, jur. För att en rättskipning skall anses god, kräfver man numera, att den skall vara offentlig, d. v. s. att allmänheten skall ega rätt att närvara vid de rättskipande myndigheternas förhandlingar i rättegångsmål. En sådan rätt är viktig, ej blott därför att den utgör ett medel att kontrollera domarmaktens ämbetsutöfning och upprätthålla det allmänna förtroendet för dess oväld och rättvisa, utan ock emedan allmänhetens närvaro framkallar hos parter, ombud eller vittnen större försynthet för att lämna falska uppgifter eller undandölja sanningen. Det är endast själfva rättegångsförhandlingen, som är offentlig. Vid öfverläggning till beslut inom domstolen har allmänheten ej tillträde, emedan dess närvaro skulle inverka tryckande på meningsutbytets frihet. -- Vid de svenska underrätterna har offentlighet alltid varit iakttagen och är numera lagstadgad genom k. förordn. 22 april 1881. I öfverrätterna däremot är rättegången med knappt nämnvärda undantag icke offentlig, hvilket sammanhänger därmed, att rättegångssättet där är rent skriftligt och till följd däraf en tillstädesvarande allmänhet icke skulle kunna följa rättegången. I. Afz. Offentlig kandidatur, polit. Se Kandidat 1. Offentlig kredit, nationalek. Se Kredit 3. Offentlig religionsöfning, främmande trosbekännares. Se Främmande trosbekännare. Offentlig rätt. Se Rättsvetenskap. Offentlig stämning (Ediktalstämning), jur. Som undantag från den allmänna regeln, att stämning skall tillställas den, som kallas till domstol, är för vissa fall föreskrifvet, att stämningen kungöres offentligt. Så kallas i konkurs (se d. o., sp. 778) genom offentlig stämning borgenärerna att å inställelsedagen bevaka sina fordringar, och i boskillnadsmål inkallas makarnas borgenärer äfven-ledes genom offentlig stämning. Likaledes kunna i vissa fall genom årsstämning (se d. o.) okända borgenärer anmanas att anmäla sina fordringar vid äfventyr af fordringsrättens förlust. I dessa fall anslås stämningen å rättens dörr, och kungörelse därom införes i allmänna tidningarna. Angående andra sätt att kungöra stämning utan personlig delgifning se Stämning. L. A. (I. Afz.) Offentligt monopol, polit. ekon. Se Monopol, sp. 937. Offer (af lat. offerre, erbjuda, frambära som gåfva) är den religiösa benämningen på hvarje den gudsdyrkande människans gåfva åt gudomligheten och utgör i alla religioner kultens förnämsta beståndsdel. Offrets beskaffenhet och sättet för dess frambärande äro trogna uttryck af den högre eller lägre ståndpunkt, på hvilken en religionsform eller ett religionssystem befinner sig. Människan känner ett oafvisligt behof att träda i närmare förbindelse med gudomligheten. På de lägre stadierna af utveckling ter sig detta behof företrädesvis som grundadt i känslan af timligt beroende af den hemlighetsfulla makt, som behärskar naturen, ehuru det helt visst äfven på en sådan lägre ståndpunkt har, om också omedvetet för människan själf, sin egentliga och djupare grund i människoandens längtan efter förening med sitt väsendes urgrund. Det närmaste och naturligaste uttrycket för detta guds-behof är bönen, genom hvilken människan hembär Gud sitt tack för hvad hon af honom fått, anropar honom om fortfarande nådebevisningar och därigenom hyllar honom som sin herre. Men så länge människan befinner sig på en öfvervägande sinnligt religiös ståndpunkt, känner hon en naturlig åstundan att liksom förkroppsliga sin bön, att på ett sinnligt sätt lägga i dagen den inre sinnesstämning, som i bönens ord fått sitt första och enklaste uttryck. Och på hvilket naturligare sätt kunde väl detta ske än genom att bringa gudomligheten som gåfva något af det, som var människan kärt och af värde? Så uppkommo offren. På en öfvervägande sinnligt religiös ståndpunkt med starkt utpräglad antropomorfistisk och antropopatisk gudsuppfattning tror människan, att de sinnliga ting, som ha värde för henne, äro af värde också för