upprättstående trädstam eller påle, som med nedre ändan fästs i marken. De ålderdomligare, egentliga offerkistorna utgöras åter helt enkelt af en

Fig. 2. Offerkista från Svingarns kyrka i Uppland (jfr Källkult). Statens historiska museum.

liggande urholkad stam med lock (fig. 2). En till offerstockarna hänförbar form af offerkistor finner man i de s. k fattigbössorna vid våra landskyrkor. Stundom har man gett offerkistorna egendomliga former. Särskildt märklig är en sådan från 1400-talet i "Der heilige grab zu drei-ähren" i Elsass, hvilken är danad i form af en Kristusbild. Någon gång under senare hälften af 1500-talet förbjöds af myndigheterna på Gottland "all offring i block vid helgonbilder, såsom man afgudiskt plägat", och endast de fattiges och kyrkans block eller kista fick fortfarande finnas. Det i den svenska öfversättningen af Lukasevangeliet 21: 1 förekommande uttrycket "offerkista" är naturligtvis intet intyg om dylikas förekomst hos judarna. Jfr H. Otte, "Handbuch der kirchlichen kunstarchäologie" (5:e uppl. 1883). N. E. H. Offerkällor. Se Källkult. Offert. Se Aftal, sp. 302, och Offerera. Offertorium (lat., af offerre, frambära, offra). 1. Eg. det, hvari eller hvarpå något frambäres, offerskål, särskildt den skål, hvari det invigda brödet frambäres till altaret; äfven den duk, hvari denna skål höljes eller hvarpå den ställes på altaret. -- 2. I katolska kyrkan körsången strax efter "Credo", under det prästen tillreder kalken och hostian. Det gregorianska antifonariet innehöll särskilda psalmverser för olika dagar såsom offertorier. Då dessa melodier i "cantus planus" ej räckte till att fylla tiden för mässoffret, blef det sed att ytterligare utföra antingen en motett eller annan korsats, vare sig till antifonariets text eller någon annan och ej sällan försedd med orgelackompanjemang. I Aug. Södermans mässa har offertoriet ovanligt nog formen af ett orkesterstycke. 2. A. L.* Office du travail [åffi's dy trava'j], fr., arbetsbyrå. Se Arbetsstatistik, sp. 1363. Officer (fr. officier, ty. offizier, af lat. officium, se d. o.). 1. Krigsv., gemensam benämning för det högre befälet inom alla arméer och flottor. Benämningen förekommer första gången under senare delen af medeltiden, ungefär vid den tid, då värfvade trupper började undantränga ridderskapet och uppbåden, samt användes rätt länge för allt befäl. Småningom började man emellertid skilja mellan öfverofficerare (l. blott officerare) och underofficerare, och i den mån bildningen stigit, har afståndet mellan de båda klasserna än mera ökats. Under det underofficerarna äro utgångna från och i själfva verket tillhöra manskapet (se Underofficer), fordrar man i allmänhet af officerarna den bildning och sociala ställning, som förekomma inom samhällets högre klasser. I de flesta länder föreskrifvas för befordran till officer ungefär samma kunskapsprof som för inträde vid universitet samt därjämte fullständig kännedom om soldatens skyldigheter. På grund af sociala förhållanden äro i några arméer, såsom i den franska och nederländska, fordringarna delvis lägre, och underofficerare kunna där vinna officersbefordran. (Om undervisningsanstalter i Sverige för befordran till officer eller till högre grad inom officerskåren se Krigsskola, Krigshögskolan, Artilleri- och ingenjörhögskolan, Sjökrigsskolan, Sjökrigshögskolan och Majorskursen.) Om officerares tillsättande se Förslag, sp. 481--482. -- Efter att ha betydligt växlat blefvo officersgraderna under 1600-talet ungefär desamma i alla arméer. Officerskåren omfattar nu generaler -- vid flottan: amiraler --, stabsofficerare (i Sverige kallade regementsofficerare) och kompaniofficerare (i Ryssland öfverofficerare). Generalsgraderna äro: fältmarskalk, general af infanteriet, kavalleriet eller artilleriet, generallöjtnant och generalmajor (om vissa olikheter se General), vid flottan: amiral, viceamiral och konteramiral ("flaggmän"). Stabsofficerarnas grader äro: öfverste, öfverstelöjtnant och major (denna grad saknas i vissa arméer), vid flottan: kommendör, kommendörkapten af 1:a graden och kommendörkapten af 2:a gr. (vissa olikheter i vissa stater). Kompaniofficerarnas grader äro: kapten eller ryttmästare, löjtnant och underlöjtnant (i några arméer öfverlöjtnant och löjtnant). Löjtnanterna och underlöjtnanterna kallas i dagligt tal subalternofficerare. I regel för kaptenen kompani eller batteri (ryttmästaren skvadron), majoren och öfverstelöjtnanten bataljon, öfversten regemente, generalmajoren brigad, generallöjtnanten division (fördelning) och generalen armékår eller armé. Arméns och flottans hela utbildning och användande ligga i officerskårens händer, hvarför stora fordringar ställas på densamma, och staten måste vara mån om att ega en tillräckligt ungdomlig, kunnig och lifskraftig officerskår. Nutidens stora arméer kräfva en betydlig tillgång på officerare i reserv. -- I några arméer, såsom den österrikiska och den italienska, kallas läkare, intendenter och förvaltare sanitets-, intendentur- eller förrådsofficerare. -- 2. Vid några ordnar, t. ex. franska hederslegionen, förekommer en officersgrad mellan kommendörs- och riddargraderna. 1. C. O. N. Officersaspirant. Se Aspirant 4. Officersmäss. Se Mäss. Officersmöte, krigsv., kallades 1880--87 vid de indelta trupperna den särskilda samling af officerare vid regementena, under hvilken officersöfningar utfördes. Den ingick sedan som en period i befälsmötet. C. O. N. Officerspatrull, krigsv. Se Patrull. Officersrevolvern. Se Handeldvapen, sp. 1317. Officersvolontär, krigsv., kallas i Sverige en sådan volontär vid armén, som antages för att utbildas till officer. Officersvolontärernas första utbildning eger rum vid för de olika truppslagen sammandragna officersvolontärskolor. Se vidare Volontär. C. O. N. Officersöfningar, krigsv., kallas i svenska armén vanligen sådana öfningar, i hvilka endast