531 Official-Officinen 532 officerare deltaga. De infördes 1883 och förekomma inom regementena, hvarvid de omfatta planläggning af och beskrifning (muntlig eller skriftlig) af sådana åtgärder, som skulle utföras eller vidtagas i ett visst läge. De utgöra sålunda ett slags f ä 11-öf n i n g ar (se d. o.). C. O. N. Official (lat. officiälis, tjänsteman), hos romarna tjänsteman vid en ämbetsbyrå (se O f f i-cium), är i den romersk-katolska kyrkan enligt den kanoniska rätten namnet på en vikarie eller ställföreträdare vid den kyrkliga jurisdiktionen. Så kallades arkidiakonerna, hvilka sedan 500-talet på biskoparnas vägnar utöfvade den kyrkliga domarmakten, officiales episcopi. Då arkidiakonerna sedermera fingo egen domsrätt, begagnade också de officialer. Sedan vid slutet af 1100-talet biskopar och synoder allmänt började klaga öfver arkidiako-nernas öfvergrepp vid lagskipningen, tillsattes biskopliga officialer, som skulle utöfva kontroll öfver arkidiakonerna i denna deras ämbetsutöfning. Dessa officialer voro af två slag: officiales foränei och officiales principäles 1. vicärii generäles. Numera bär biskopens ställföreträdare vanligen namnet generalvikarie och utöfvar som sådan hela den biskopliga ämbetsförvaltningen, under det att dock i några länder en särskild biskoplig "offi-cial" af dömer viktigare juridiska mål, i synnerhet vissa äktenskapsmål. "General vikariatet", sammansatt till större delen af domkapitelsledamöter, och "officialatet", ett juridiskt kollegium, liksom generalvikariatet också bärande namnet "konsistorium", utgöra de båda biskoplige ämbetsmännens "råd". J-P. Officiälis re'gis generalis, lat. ("konungens högste ombudsman"), en under konung Magnus Erikssons regering (1319-63) förekommande ämbetsman, som tyckes ha fungerat under konungens frånvaro, d. v. s. ha stått i spetsen för en interimsregering. Officiälprincip, jur. Inom processrättsvetenskapen ställer man emot hvarandra disposition s-och officialprinciperna. Dessa båda principer angå frågan om parternas rådighet med hänsyn till processen; den förra tillerkänner, den senare frånkänner parterna en sådan rådighet. Att dispositionsrätt är parterna betagen, har städse sin grund i ett offentligt intresse, som ovillkorligen kräfver iakttagandet af någon viss bestämd norm och alltså icke är förenligt med rätt för parterna att välja mellan olika möjligheter. Då man vill bestämma skillnaden emellan de båda principerna, har man närmast att utgå från processföremålet; huruvida den ena eller andra principen är gällande, är väsentligen beroende af det offentliga intresse, som anknyter sig till det rättsförhållande, hvilket utgör processföremål. Civilprocessen har i regel till föremål privaträttsliga intressen, öfver hvilka de enskilde ega fritt förfoga. Af denna deras förfoganderätt följer, att det är den enskilde rättsintressentens sak att taga initiativ till inledande af rättegång, att det ankommer på honom, huruvida inledd rättegång skall föras fram till dom, och vidare att han bestämmer, i hvilken omfattning rättsskydd skall ifrågakomma. Af nämnda förfoganderätt härledes tillika en viss rätt för parterna att indirekt förfoga öfver sin rätt genom att bestämma, hvilket material skall ligga till grund för domen. I den mån förfoganderätt i dessa afseenden är parterna betagen, framträder officialprincipen. Medan dispositionsprincipen är regel i civilprocessen, behärskas straff processen af den motsatta principen. - I all process, civilprocess ej mindre än straffprocess, är emellertid staten verksam genom domstolen som sitt organ. Processen är en statsfunktion. Med hänsyn härtill kunna förutsättningarna och formerna för process ej vara staten likgiltiga, och där detta statsintresse har vederbörlig styrka, får rättssatsen absolut karaktär. Parternas dispositionsrätt uteslutes alltså, och officialprincipen kommer till uttryck. E. K. Officia'nt (af lat. offi'cium, tjänst), tjänstförrät-tande (vid en orden); tjänstgörande präst. Officiell (af lat. offi'cium, plikt, tjänst, ämbete), å ämbetets vägnar tillkännagifven; meddelad i kraft af uttryckligt uppdrag från erkänd myndighet ; ämbets-; af regeringen utfärdad; som innehåller direkta förklaringar och uttalanden af regeringen (t. ex. officiell tidning; jfr Officiös); stel, högtidlig i skicket. Officiell kandidatur, polit. Se Kandidat 1. Officiell tidning. Se Tidning. Offi'cier (plur. af lat. officium, se d. o.), ritualböcker ; rituella sånger (på kyrkliga högtidsdagar o. s. v.). Officiera (af lat. offcium, tjänst), tjänstgöra. Jfr Officiant Officier d'académie [åffisié dakademi], fransk hederstitel, som jämte tillhörande utmärkelsetecken förlänas af undervisningsministern åt män (och kvinnor), som inlagt förtjänst inom vetenskapen, litteraturen, kommunalväsendet eller läroverksledningen. En officier d'académie kan efter fem år, eller om han blifvit riddare af hederslegionen, utnämnas till den högre graden officier de Vinstruc-tion publique [_-&Q lästryksil7 pybli'k; officer af det offentliga undervisningsväsendet]. Med titeln följer en ordensdekoration, bestående af en palmkvist och en lagerkvist, hopböjda i oval samt korsande hvarandra upptill och nedtill; för den lägre graden är den af silfver, för den högre af guld, och den bäres i violett band. Utmärkelsetecknen pläga kallas les palmes académiques. De antogo från 1866 karaktären af ordenstecken; titlarna härröra från dekret af 1808 och 1850. Officin (lat. offiäna, verkstad, fabrik) har i de moderna språken kommit att beteckna företrädesvis ett tryckeri (boktryckeri) samt en apotekares verkstad och försäljningsbod (apotek). Jfr Officinell. OfficineMI (lat. officinälis) kallas hvarje i ett lands farmakopé upptagen drog eller kemisk vara eller däraf framställd beredning, som innehafvaren af ett apotek (officina; se O f f i c i n) är skyldig att tillhandahålla allmänheten antingen efter läkares föreskrift ("recept") eller i s. k. handköp. Växter, af hvilka läkemedel kunna beredas, kallas därför officinella. - Officinell formel kallas hvarje i farmakopén intagen föreskrift, som bestämmer, huru ett kemiskt eller farmaceutiskt preparat skall ändamålsenligast beredas för att bli af bästa beskaffenhet. Genom noggrant iakttagande af den officinella formelns föreskrifter böra sålunda beredningarna (preparaten) alltid och på alla apotek i landet bli af lika styrka och sammansättning, till såväl läkarens som den sjukes gagn och trygghet. Jfr M a g i s t r a l f or m e 1. O. T. S.*