555 0. H. 8. S.-Oignon 556 egyptiska posten vid Korosko. Efter ett kort uppehåll i hemlandet återvände han 1892 till Afrika. Sina erfarenheter i fångenskapen skildrade han i Aufstand und reich des mahdi im Sudan und meine zehnjährige gejangenschaft dortselbst (1892; i sv. bearbetning "Eld och svärd i Sudan" etc. 1896). Wbs- 0. H. S. S., på gr af stenar förkortning för lat. Ossa hic sita sunt, benen hvila här. Ohsson, Mouradgea d'. Se D'0hsson. Ohtere, det angelsaxiska namnet på norske forskningsresanden Ött ar (se d. o.). OVax (grek. Om£), grek. myt., son af Nauplios, konung af Eubea och broder till Palamedes, hämnades dennes död på de grekiske furstarna. Han begaf sig nämligen hem till Grekland i förväg och omtalade för höfdingarnas hustrur, att männen medförde frillor. De fleste furstarna blefvo i följd däraf dödade vid sin hemkomst. J- c- Oichälia, namn på flera städer i Gamla Grekland, bl. a. i Messenien, Tessalien, Eubea. I Herakles-myten förekommer namnet och anses vanligen vara det tessaliska 0. (jfr Herakles, sp. 475), men det är dock ej alldeles säkert, att detta af ses. J-C. Oicomönas, bot., zool. Se Flå ge 11 äta, sp. 522, och fig. 1. Oidipus (grek. Oidinovs, lat. Oedipus), forn-grekisk sagokonung i Tebe, var son af Laios och sonson af Labdakos. Till följd af någon urgammal, i dur kel höljd förbrytelse hvilade gudarnas straffdom öfver labdakidernas hus och kräfde släktled efter släktled ständigt nya offer. I rågadt mått samlade sig denna förbannelse öfver 0., hvilken därför framstår som en af den grekiska hjältesagans mest tragiska personligheter. Den homeriska sagan förtäljer därom korteligen, att 0. slog ihjäl sin fader och gifte sig med sin moder, Epikaste, utan att känna någondera. När det hemska förhållandet omsider kom i dagen, hängde Epikaste sig, och 0. fortfor att härska öfver Tebe, ständigt plågad af sin moders erinyer (se d. o.). Senare episka skalder, från hvilka de attiske sorgespelsdiktarna hämtat sitt stoff, synas ha betydligt utvidgat denna saga. Sofokles har efterlämnat två sorgespel med titeln 0., "Konung 0." och "O. på Kolonos". I det förra äro förutsättningar och innehåll följande: Apollons orakel hade förespått Laios, att han skulle bli dödad af sin egen son. Då hans gemål, här med namnet lokaste, födde en son, lät han därför utsätta denne med genomstungna och sammanbundna fötter bland Kithairons bergsklyftor. Gossen påträffades af herdar, upptogs i barns ställe af Polybos, konungen i Korint, och erhöll med anledning af sina misshandlade fötter namnet Oidipus ("Svullfot"). Kommen till mogen ålder, fann han sig genom jämnårigas tillvitelser manad att hos oraklet i Delfi söka upplysning om sin härkomst. Därom meddelade oraklet intet, men förkunnade i stället, att han skulle döda sin egen fader och äkta sin moder. Förskräckt här-öfver, beslöt 0. att ej mera återvända till Korint, där han trodde sig ha skådat dagen, och styrde genom ödets skickelse sina steg just till Tebe. På vägen dit sammanstötte han med sin okände fader, Laios, och råkade att i hastigt mod döda denne. Därefter fortsatte han sin väg till det tebanska lan- det, hvilket vid denna tid hemsöktes af den grymma Sfinxen (se d. o.), som dödade alla, hvilka ej kunde lösa dess gåta. 0. löste gåtan och befriade sålunda landet från odjuret. Till belöning därför erhöll han den efter Laios lediga tronen och äfven hans efterlämnade änka till gemål. Så gick oraklet Oidipus lösande Sfinxens gåta. Efter en vasbild från antiken. i fullbordan. En tid härskade 0. lyckosamt och hade med sin gemål sönerna Eteokles och Poly-neikes samt döttrarna Antigone och Ismene. Därefter utbröt en härjande pest, och det om hjälp rådfrågade oraklet förklarade, att Laios' mördare måste aflägsnas. Då anställda undersökningar i förening med den blinde siaren Teiresias' utsago uppdagat det verkliga förhållandet, utstack 0. i förtviflan sina ögon och bad själf att bli bortförd ur landet. I det andra af de båda nämnda sorgespelen låter Sofokles med anknytning till en attisk lokalsaga den blinde 0., försonad genom långvarigt lidande, vid sin dotter Antigones kärleksfullt ledande hand komma till Kolonos i Ättika och där invid eumenidernas (hämndgudinnornas) helgedom finna en fristad och en stilla död, själf bringande välsignelse åt Ättikas land. Ännu hvilade dock straffdomen öfver hans hus, och de tragiska öden, hvilka till följd däraf hemsökte hans efterkommande, äro behandlade af Sofokles i sorgespelet "Antigone", af Aischylos i "De sju mot Tebe" och af Euripides i "Foinissai". Bland romerska skalder har Seneca behandlat samma ämnen i tragedierna "Oedipus" och "Phoenissse" samt i nyare tid Voltaire i "Oedipe". Litt.: Schneidewin, "Die sage vom ödipus" (1852), Bréal, "Le mythe d'0edipe" (i "Mélanges de mythologie et de lin-guistique", 1878), och Paulson, "Till frågan om Oidipus-sagans ursprung" (i Göteborgs högsk. progr., 1895), "Oidipus-sagan i den grekiska tragedien" (i "Populärt vetenskapliga föreläsningar vid Göteborgs högskola", 1895), och "Anmerkun-gen zur Oidipus-sage" (i "Eranos", 1896). A. M. A. Oldium, bot. Se Erysibaceae, Oospora och Torsk. Oignon 1. Ognon [ånja7], biflod till Saöne (fr. v.) i östra Frankrike, upprinner på Yogeserna i dep Haute-Saöne, försvinner nära Froideterre om sommaren under jorden för att först 4-5 km. därifrån åter framträda, bildar längre ned gräns