likväl i dem icke ha spelat någon betydande roll. J. P. Olaus Magni (latinisering af Olof Månsson). 1. Biskop, f. i Rungo by i Piikkis socken, Finland (födelseåret obekant), d. 21 sept. 1460 (begrafven i Åbo domkyrka). I den finska biskopskrönikan benämnes han "biskop Magnus Olai Tavasts nepos", men arten af hans släktskapsförhållande till denne är icke närmare känd. Hans vapen liknade familjen Tavasts ättevapen, men släktnamnet anges ingenstädes. Magnus Tavast understödde honom frikostigt, hvarför han länge kunde studera vid universitetet i Paris, där han 1427 aflade sitt första lärdomsprof genom att försvara en s. k. bacca-laureatsafhandling. Sedermera blef han magister och baccalaureus i teologi samt verkade som lärare under titeln "lector ethicorum". Han namnes äfven "pædagogista", d. v. s. föreståndare för en enskild läroanstalt. Han valdes flera gånger till "procurator" och "receptor" för engelska nationen, fick 1432 och 1435 hedersuppdraget att vara universitetets rektor samt var t. o. m. medlem i en deputation, som 1436 sändes att å universitetets vägnar underhandla med Karl VII. Dessa utmärkelser vittna om framstående personliga egenskaper, hvilket äfven bestyrkes af biskopskrönikan, som prisar honom för lärdom, insikt och vältalighet. Under dessa år besökte han, antagligen åtminstone två gånger, Finland, där han 1433 namnes som kyrkoherde i Kyrkslätt och 1436 som ärkedjäkne. På våren 1438 torde han för alltid lämnat Paris, blef s. å, domprost och efterträdde 1450 Magnus Tavast som biskop i Åbo. Hans verksamhet på denna post tyckes varit mindre betydande. Det namnes endast, att han grundlade "de elfvatusen jungfrurs altare" i Åbo domkyrka. Hans öden i Paris äro skildrade i Yrjö Koskinens skrift "Olavi Maununpoika Pariisissa" (1862). -- 2. Se Olaus Magnus. 1. M. G. S. Olaus Magnus, urspr. Olaus Magni (latinisering af Olof Månsson), med binamnet Gothus (östgöte), prelat, diplomat, kulturskildrare och kartograf, föddes i Linköping (enligt en oriktig uppgift i Skeninge) i början af okt. 1490 samt var yngre broder till Sveriges siste katolske ärkebiskop, Johannes Magnus. Fadern var borgare i Linköping. Båda bröderna kallade sig under senare delen af sitt lif Magnus i st. f. Magni (se därom Johannes Magnus). O. egnade sig åt kyrkans tjänst, studerade i sju år (1510--17) utrikes och blef magister, reste 1518--19 i norra Sverige i aflatskrämaren Arcimboldus ärenden samt lär ha blifvit kanonikus både i Uppsala och Linköping. Enligt broderns utsago har han äfven utnämnts till domprost i Strängnäs. 1524 sändes han till Rom för att begära påfvens stadfästelse på broderns val till ärkebiskop och brukades under de närmast följande åren af konung Gustaf i diplomatiska värf. En relation öfver en underhandling om handelsförbindelser med de nederländska städerna hemsändes af O. 1527 från Danzig (tr. i "Handl. rör. Skandis hist." I, 1816; "förmodligen den äldsta ministerrelation, som de svenska arkiven kunna uppvisa"). Af ovilja mot den begynnande kyrkoreformationen i Sverige kvarblef han emellertid i utlandet, till en början i Polen, där han slöt sig till sin broder ärkebiskopen, som af samma skäl stannade borta från fäderneslandet. 1530 fråntogos honom i Sverige hans kyrkliga befattningar, och hans enskilda egendom konfiskerades. 1537 reste O. till kyrkomötet i Mantua och tillbragte därefter, liksom brodern, sista delen af sin lefnad uti Italien. Efter Johannes Magnus' död (1544) förordnades han af påfven Paulus III till ärkebiskop i Uppsala, en utnämning, som förblef betydelselös till följd af sakernas nya ordning i Sverige. Han deltog 1545--49 i tridentinska mötets sessioner, uppehöll sig sedermera i den heliga Birgittas hus i Rom som styresman för Birgittas hospital och dog där 1 aug. 1557. O. hyste varmt nit för katolicismens återupprättande i Norden och skref allt emellanåt till konung Gustaf. Han stod äfven i mångfaldig beröring med sin samtids lärda män (fyra latinska bref från O. till Johannes Dantiscus 1545 äro utgifna af I. Collijn i "Kyrkohist. årsskrift", årg. 11, 1910), utgaf från det af honom anlagda tryckeriet i hospitalet broderns historiska arbeten "Historia de omnibus gothorum sueonumque regibus" (1554) och "Historia metropolitanae ecclesiæ upsaliensis" (färdigtryckt 1557, men utgifvet först 1560) samt skref i storslagen och patriotisk anda på latin en skildring öfver Norden, Historia de gentibus septentrionalibus.... libri XXII (Rom, 1555; 2:a uppl., på italienska, Venezia, 1565; 3:e (latin) och 4:e uppl. (på tyska), Basel, 1567; därjämte en stor mängd förkortade uppl. på lat., it., fr., ty., höll. och eng.). På svenska har O:s verk ej utgetts förr än i våra dagar. Genom "Michaelisgillets" försorg utkom nämligen 1909 första delen (omfattande de fem första böckerna), och 1912 följde den andra (bok 6--11), bägge öfv. af R. Geete m. fl. De återstående elf va böckerna skola utgöra ytterligare två band, hvartill kommer ett band kommentar. Arbetet är försedt med en mängd illustrationer (jfr art. Badstuga, Dans, fig. 5, och Kåsa). Det är af öfvervägande natur- och kulturhistoriskt intresse, och på söderns folk måste det ha verkat fantastiskt retande genom sina skildringar af vintern i norden, af hafsvidunder, våldsamma hafsströmmar m. m. Anordningen af det växlande innehållet är icke den bästa. Titeln i originalupplagan af 1555 återges i den svenska öfversättningen sålunda: "Historia om de nordiska folken, deras olika förhållanden och villkor, plägseder, religion och vidskepliga bruk, färdigheter och idrotter, samhällsskick och lefnadssätt, krig, byggnader och redskap, grufvor och bergverk, underbara ting samt om nästan alla djur, som lefva i Norden och deras natur... författadt af Olaus Magnus Gothus, ärkebiskop i Upsala, Svea och Göta rikes primas... Roma 1555". -- Redan tidigare, 1539, utgaf O. i Venezia på lat., it. och ty. ett mindre arbete, hvars italienska titel i öfv. lyder: "En liten bok, som närmare förklarar en karta öfver Nordens kalla, bortom det germanska hafvet belägna länder, hvilken framställer dessas ytterst märkvärdiga, förut hvarken af greker eller latinare kända naturunder". Af den karta, som därmed åsyftas, och af hvilken den lilla karta, som åtföljde 1567 års Baselupplaga af O:s "Historia", med orätt ansetts vara en kopia, påträffades 1886 af dr Oscar Brenner i Münchens Hof- und Staats-bibliothek det enda nu kända exemplaret, en