somliga äro så kända, att snart sagdt alla islänningar kunna dem utantill. Hans dikter, Ljóðmæli eftir Pál Ólafsson, äro utgifna i 2 bd 1899 och 1900. Ó. deltog i det politiska lifvet och var flera gånger vald till alltingsman. 2. Jón Ó., den föregåendes broder, isländsk skald och politiker, f. 1850, blef strax efter sin afgång från Reykjavíks latinskola (1868) redaktör för en nyuppsatt tidning i Reykjavík, "Baldur". En mot det danska väldet på Island riktad våldsam dikt, som han där offentliggjorde 1870, ådrog honom rättsligt åtal, och han rymde då till Norge. Emellertid blef han frikänd af landsöfverrätten i Reykjavík och återvände till hemlandet, där han åter uppsatte en tidning. Hans hetsiga temperament och radikala läggning bragte honom snart ånyo i konflikt med myndigheterna, och 1873 måste han nedlägga sin tidning. Han emigrerade till Amerika, där han färdades vida omkring. 1876 var han likväl åter i Reykjavík, men flyttade 1877 till Eskifjörður på Östlandet, där han åter egnade sig åt journalistiken och började utge "Skuld", som snart fick anseende som Islands piggaste och bästa blad. 1882-90 redigerade han tidningen "Thjóðolfur" i Reykjavík. 1880-90 var han alltingsman. Efter att 1890-97 ha i Amerika egnat sig åt journalistiken återvände han 1897 till Reykjavík. I såväl tidningsartiklar som broschyrer har han uppträdt skarpt emot sträfvandena att skilja Island från Danmark. Ó. är en utomordentlig stilist och språkkonstnär, kanske den ypperste Island eger, men som skald står han ej synnerligen högt. Fosterlandet och friheten äro de ämnen han helst och bäst besjungit. Utom dikter, Söngvar og kvæði (1877; 3:e uppl. 1896), har han författat en beskrifning öfver Alaska (1875) och öfversatt J. S. Mills "Om friheten" till isländska. 1-2. R. N-g. Olaf Tordsson (Óláfr Þórðarson), isländsk skald och lärd, f. omkr. 1210, d. 1259, vanligen kallad Hvitaskald till skillnad från en samtida Olaf Svartaskald, var brorson till Snorre Sturlasson, i hvars hus han tillbragte sin ungdom och erhöll del af den tidens vetenskapliga bildning. Efter faderns död, 1237, drog han till Norge, där han vistades hos konung Håkan Håkansson och hertig Skule, samt besökte därefter Valdemar Sejr i Danmark och antagligen äfven Erik Eriksson i Sverige. 1240 deltog han såsom Håkan Håkanssons hirdman i slaget vid Oslo och var 1252-56 lagsagoman på Island. O. var en berömd skald och diktade kväden om de tre nämnde nordiske konungarna, delvis återgifna i Håkan Håkanssons saga. Han anses också på goda skäl ha skrifvit Knytlingasaga, hvartill han fick ämne under vistelsen i Danmark, samt den tredje af de till Snorres Edda fogade afhandlingarna om språk och skaldskap. E. Ebg.* Olai, Sankt (Sankt Olof), församling i Norrköpings stad, med 25,785 inv. (1912), utgör ett privilegieradt pastorat i Linköpings stift, Norrköpings kontrakt. Olai. 1. Arvidus O. (latinisering af Arvid Olofsson), öfversättare, f. 1609 i Skeninge (hvaraf binamnet Scheningensis), d. 1663, vardt 1631 student i Uppsala, 1633 prästvigd och 1634 kollega vid Linköpings skola. 1649 nämndes han till kyrkoherde i Gryt, där han förde ett något oordentligt lefnadssätt, samt 1652 i Drothem. O. utgaf ett par skolböcker och några predikningar samt åtskilliga öfversättningar från skrifter af von Beust, Mathesius, Gerhard och Chemnitius, äfvensom Petrarcas "Speculum morale...., försvenskad och i rijm afsatt" (1641). - 2. Benedictus O. Se Benedictus Olai. - 3. Ericus O., "svenska häfdateckningens fader". Se Ericus Olai. - 4. Martinus O. Se Martinus Olai 1-3. - 5. Nicolaus O. Se Nicolaus Olai Bothniensis. - 6. Petrus O., prior, den heliga Birgittas biograf. Se Petrus Olai. 1. -rn.* Olands härad, i Uppsala län, ingår i Uppsala läns norra domsaga och utgör Olands fögderi samt omfattar socknarna Skäfthammar, Ekeby, Alunda, Morkarla, Tuna, Stafby, Dannemora, Film, Tegelsmora, Österlöfsta, Hållnäs. 1,313 kvkm. 19,863 inv. (1912). Olands och Frösåkers kontrakt, i Uppsala stift, omfattar de nio pastoraten Börstil med Östhammars stadsförsamling; Alunda med Morkarla; Tuna med Stafby; Öregrunds stadsförsamling med Gräsö; Harg; Forsmark; Hökhufvud med Skäfthammar; Valö; Ekeby med Bladåker. 1,490 kvkm. 22,340 inv. (1912). Olandsån, östra Upplands största vattendrag, har sin aflägsnaste källa i Ofvansjön (15 m. ö. h.) i Rasbo socken, öfvergår kort därefter med nordlig riktning i Olands härad och får längre ned östlig riktning, genomflyter Stamsjön, bildar gräns mellan Stockholms och Uppsala län och berör Ginningens (8,6 m.) norra ända samt rinner därifrån i nordlig riktning, till en del på länsgränsen, men slutligen genom Frösåkers härad af Stockholms län, och faller ut i Kallrigafjärden af Öregrundsgrepen. Längd 65 km., nederbördsområde omkr. 890 kvkm. Wbg. Olathe [åulei'thi], stad i nordamerikanska staten Kansas, vid floden Kansas. 3,272 inv. (1900). Döfstuminstitut. J. F. N. Olaus, latinisering af Olof. Olaus, ärkebiskop, d. 1200. Se Gamla Uppsala, sp. 697. Olaus Basatömir. Se Olof Basatömir. Olaus Chrysostomus. Se Gyldenmund. Olaus Laurentii (latinisering af Olof Larsson), ärkebiskop, d. 25 juni 1438 i Nyköping, "en allvarlig man, förfaren i lagen, vältalig och af stor klokhet" enl. Ericus Olai, studerade i Leipzig och Paris, där han blef magister. När ärkebiskop Jöns Håkansson dog, hade O. länge varit "prost i Uppsala". Af kapitlet 1432 vald till ärkebiskop, for han till Rom och underställde sitt val påfvens dom, hvarefter han af denne invigdes i sitt ämbete. Konungen, Erik af Pommern, förklarade sig missnöjd med, att allt detta skett honom oåtspord, så mycket mer som "ärkebiskopen var konungens och rikets första råd och under unionskonungens frånvaro rikets föreståndare". Han yrkade därför på omval och utsåg den norske biskopen Arnold (Arend) i Bergen till ärkebiskop. En strid därom började. Arnold, som under konungens beskydd tog sitt säte i Uppsala, dog 1434, och 1435 försonade konungen sig med O. Ehuru indragen i den tidens politiska strider, synes denne