fader, Peder Olufsson, var smed, d. 19 april 1552 i Stockholm, där han ligger begrafven i Storkyrkan. Efter att vid karmelitklostret i födelsestaden ha fått sin första undervisning tillbragte han någon tid vid Uppsala universitet och fullföljde sedan,

Fig. 1. Olaus Petris egenhändiga namnteckning (1543). under namnet Phase, sina studier i Leipzig 11516) och i Wittenberg, där han promoverades till filos, magister 10 febr. 1518. Under sin studietid i Wittenberg åtnjöt han förmånen af Luthers och Melanchthons ledning och personliga umgänge. Särskildt förvärfvade han sig värdefulla insikter i kyrkoorganisationen, då han fick åtfölja Luther på en resa, som denne företog för att inspektera kyrkor och skolor. På återresan till Sverige 1519 höll han på att sätta lifvet till, då fartyget strandade nära Gottland. Omfattad med välvilja af Sören Norby, vistades han någon tid på denna ö och predikade mot det där rådande aflatskrämeriet. S. å. anlände O. till Strängnäs. Han fick där en beskyddare i biskopen, Mattias Gregersson, som antog honom till sin sekreterare och 1520 gjorde honom till diakon och kanik. Han började hålla föreläsningar för korgossar och unga prästämnen och gjorde sin sak så väl, att ärkedjäknen Laurentius Andreas satte honom till föreståndare för domkyrkoskolan. Han var sin biskop följaktig till konung Kristians kröning i Stockholm och blef där ett vittne till, huru biskopens hufvud föll för bödelns hand vid blodbadet. Han gaf högljudt sin harm luft öfver denna ogärning och var själf nära att med anledning däraf mista lifvet, då en tysk, som sett honom i Wittenberg, räddade honom från bödeln med den förklaringen, att han var tysk. Då 0:s fader dog, 1521, kom han såväl som brodern i konflikt med munkarna och prästerskapet, emedan sönerna motsatte sig faderns testamentariska förordnande af ett stycke jord till karmeliterna i Örebro, för att själa-mässor skulle läsas öfver honom. O. höll dock stånd emot dem och började med kraft predika i Strängnäs 1523 emot "de påfviske". Då Gustaf Vasa s. å. på riksdagen i Strängnäs utkorades till konung, kom han i närmare beröring med O. och blef såväl genom honom som genom Laurentius Andrese vunnen för reformationens sak. Trots biskop Brasks och påflige legaten Johannes Gothus' invändningar kallade konungen O. till Stockholm. 1524 fick han där anställning som stadens sekreterare, hvilken plats han skötte till 1531. Som sådan nedskref han en Tenkiebock ifrån 1524 til 1529, innehållande värdefulla kulturhistoriska anteckningar rörande hufvudstaden. Omedelbart efter sin ankomst till Stockholm började "mäster (d. v. s. magister) Olof" sina frimodiga reformationspredikningar, som ådrogo honom mycken förföljelse från den af prästerna uppviglade råa massan. Ofta var han i lifsfära. Af domkapitlet i Uppsala utfärdades i okt. 1524 en anklagelse för kätteri mot både O. och hans broder. De inställde sig oförskräckt och blefvo förklarade i bann. Prästerskapets förbittring mot O. ökades, då han söndagen Sexagesima 1525 gifte sig med "Kristina, ön jungfru af god börd", hvarvid mässan första gången sjöngs på svenska språket. Visserligen var han då ännu ej präst, men celibatslagen ansågs gälla äfven för diakonerna. 1531 blef O. konungens kansler och mottog rikssigillet, hvilket han innehade till 1533. 1539 lät han prästviga sig. Vid den tiden hade en brytning inträdt mellan honom och konungen. Den egentliga orsaken därtill var utan tvifvel den, att båda voro kraftiga och härsklystna naturer, som icke ville ge vika i fråga om "rättigheter". O. ville åt kyrkan bevara en viss själfständighet; konungen ville vara kyrkans herre. Utlänningen Konrad von Pyhy (se denne) underblåste missämjan för att själf få makten. Därtill kom, att O. frimodigt bestraffade konungens personliga fel och svagheter. Onåden nådde sin höjd, då konungen fick kännedom om, att såväl O. som Laurentius Andreas under biktens insegel fått underrättelse om, men ej meddelat ett af lybeckarna anstiftadt forsat mot konungens lif. En kommission nedsattes, som i slutet af 1539 anklagade O. och Laurentius Andreas för högförräderi och dömde dem till döden. De benådades dock, men dömdes till dryga penningböter, hvilka för O. erlades af Stockholms borgerskap, som ock fällde förböner för honom hos konungen. Han utnämndes 1542 till inspektor för Stockholms skola och blef 1543 kyrkoherde i Storkyrkan, men återvann aldrig konungens förtroende. Enligt Celsius var O. "en het och framfusig man i sina gärningar, men egde godt förstånd samt förfarenhet såväl i politiska stycken som i lärdom". Egentligen "lärd", såsom brodern, var dock ej O., men däremot lika genomträngd som han af tro på sin saks sanning samt vida kraftigare och mera energisk. Han var en reformatorisk personlighet. - Af hans många skrifter må nämnas flera häften psalmer och andliga sånger, såsom Sveriges äldsta psalmbok Svenska songer eller wijsor (antagl. 1526; äldsta bevarade uppl. är af 1530), hans Postilla (1530; ånyo utg. ännu så sent som 1857) jämte Catechismus, Sveriges första rent protestantiska katekes, Een handbock påå Swensko (1529), Then Swenska Messan (1531); vidare flera smärre skrifter i kyrkliga ämnen, delvis af polemiskt innehåll, såsom hans inlägg i striderna med Peder Galle: Swar påå Tolff Spörsmål (1527), och med dansken Eliesen: Swar uppå Itt ochristelighit Sendebreff (s. å.), Een liten undervisning om echteskapet (1528), Om Gudz Ordh och Menniskios Bodh och Stadghar (s. å.), Undervisning om menniskans ärliga skapelse, fall och upprättelse samt Tvänne fragment, om Helgon och om änglar (utg. af O. Ahnfelt 1898 i Svenska litteratursällskapets "Festskrift vid Olavus-Petri-statyns aftäckning", i nämnda sällskaps skrifter), Stockholms stads tänkebok (under utgifning sedan 1908 i "Samf. S:t Eriks årsbok"). Af utomordentlig betydelse i svenska reformationens och litteraturens historia blef den hufvudsakligen af O. verkställda öfv. af nya testamentet ("Thet Nyia Testamentet på Swensko", 1526); framstående del tog han säkerligen äfven i öfv. af gamla testamentet ("Biblia", 1541). O. är förf. till det första svenska skådespelet, Tobiæ Commedia (1550). Äfven de utmärkta Domare reglor, som börja 1734 års lag, anses vara författade af