honom. En upplaga af O:s samtliga skrifter, beräknad
att omfatta 3 bd, förberedes (1914) till utgifning
af Sveriges kristliga studentrörelses bokförlag.
En mycket betydande plats som historieskrifvare intar
O. genom sin
Svenska krönika, hvilket arbete, "oafsedt
dess egenskap af tillförlitlig källa för den senare
medeltidens historia, alltid skall bibehålla ett högt
värde såsom det första större original-arbetet på ny
svenska samt för den kraftiga, rena stil, den öppna
blick och kritiska sans, hvarigenom Olaus Petri står
så högt öfver flertalet af senare
Fig. 2. Olaus Petris staty (modellerad af
T. Lundberg) framför Storkyrkan i Stockholm.
historieskrifvare" (Klemming). Arbetet, som
författades i senare delen af 1530-talet, slog an
på samtiden och spreds i ett tusental afskrifter,
men trycktes i sin helhet först 1818 i "Scriptores
rerum Suecicarum medii ævi" och sedermera af
G. E. Klemming ("Olai Petri Svenska krönika",
1860). Den dristiga ton, som klingar genom krönikan,
och förf:s uttalade tvifvel om goternas utvandring
från Sverige gjorde arbetet tämligen misshagligt för
konung Gustaf I, hvilken ansåg, att det "icke mycket
dugde". Sitt historiska intresse ådagalade O. äfven
genom sitt studium af runorna, hvilket satte frukt
i en särskild uppsats, ett af de äldsta spåren af
runologisk litteratur, hvilket länge
med orätt tillskrifvits Laurentius Petri. - Jfr
H. Schück, "Striden mellan Olavus Petri samt
Peder Galle och Paulus Helie" (i "Samlaren",
1886), "Domarreglerna" (ibid., s. å.), "Några
småskrifter af Olavus Petri" (ibid., 1888) och
"0. P." (3:e uppl. 1911), Fr. Fehr, "Olavus Petri"
(i "Ord och bild", 1893), L. Stavenow, "Olaus Petri
såsom historieskrifvare" (i "Festskrift tillegnad
f. d. konsul 0. Ekman af Göteborgs högskola",
1898), J. E. Berggren, "Olaus Petris reformatoriska
grundtankar" (i Uppsala universitets årsskrift,
1899). - I A. Strindbergs dramatiska dikt "Mäster
Olof" (1878) är O. hufvudpersonen. - 30 sept. 1898
aftäcktes framför östra gafveln af Storkyrkan i
Stockholm O:s af T. Lundberg modellerade bronsstaty
(fig. 2), som åstadkommits genom allmän insamling.
J. P.
Olaus Petri-stiftelsen kallas en till Uppsala
universitet af anonym donator 1908 gifven donation
på 80,000 kr. med den bestämmelsen att, sedan en
sjättedel af räntan årligen lagts till kapitalet, de
återstående fem sjättedelarna skola användas dels till
föreläsningsserier vid universitetet öfver religiösa
ämnen af samtidens förnämsta svenska och utländska
fackmän på detta område, dels till resestipendier åt
teol. studerande och "i mindre ekonomiska villkor
ställde prästmän", som ha förutsättningar att
kunna på ett fruktbärande sätt tillgodogöra sig
en sådan studieresa. Föreläsningsserierna skola
vara sammanhängande, bestående af minst åtta
föreläsningar, fördelade på en tid af minst tre
veckor under pågående lästermin. De skola därefter i
regel utgifvas på svenska, innan de utkomma på något
annat språk. Hittills (1913) ha hållits och utgetts
föreläsningar af R. Eucken ("Under andelifvets lag"),
G. A. Deissmann ("Paulus"), W. Herrmann ("Religion och
historia i den evangeliska kristendomen"), Fr. Cumont
("Den astrala religionen i forntiden"), H. Hjärne
("Stat och kyrka"), V. Norström ("Religion och
tanke") och I. Goldziher ("De olika riktningarna inom
koranutläggningen i Islam"). Olaus Petri-stiftelsens
devis är "Sanningen skall göra eder fria" (Joh. 8:
32). Stiftelseurkunden är daterad 19 maj 1908.
J. P.
Olav 1.
Olaf (nyno.
Ola), norsk namnform för
Olof.
Olav, namn på tre ärkebiskopar i Nidaros
(Trondhjem). - 1. O., abbot i Nidarholms kloster
(Munkholmen), utnämndes efter digerdöden 1350 af
påfven Klemens VI till ärkebiskop och dog antagligen
1370. På hans tid började katolska kyrkans förfall
i Norge. - 2.
O. Throndssön, d. 1474, utsågs af
domkapitlet till ärkebiskop 1450, men tillträdde
ämbetet först 1459. - 3.
O. Engelbrektssön, d. 6
febr. 1538 i Lierre (Belgien), studerade i Rostock,
där han 1507 förvärfvade magistergraden, och blef 1516
dekanus vid domkapitlet i Nidaros samt ärkebiskopens
official. 1523 intog han själf ärkebiskopsstolen,
men visade sig under det kort därefter inträdande
upplösningstillståndet i Norge ur stånd att häfda
sin ställning som rikets förste man. Hierarkien var
undergräfd och därmed äfven grundvalen för hans
myndighet rubbad. Då Kristian II kom till Norge
1531, slöt O. sig till honom, och till följd af
konung Fredrik I:s död, 1533, blef han i egenskap af
riksrådets ordf. in-
