623 Oljepalm-Oljor 624 fanor och baner, ja delvis äfven som hjälpmedel vid det egentliga tafvelmåleriet. Målning med oljeberedda färger omtalas från 900- och 1100-talen, man känner likväl ej behandlingssättet. Men dess allmännare användning i rent konstnärligt syfte daterar sig från början af 1400-talet. Som uppfinnare (rättare: förbättrare af tekniken) anges bröderna Hubert och Jan van Eyck (se d. o.) i Flandern, och tiden bestämmes närmare till 1410 -20. Jan van Eyck utförde likväl undermålningen i tempera och pålade därefter oljefärger. Från Flandern utbredde sig den nya tekniken till Tyskland och Frankrike. I Italien vann den allmännare insteg först omkr. 1470 och blef under de följande århundradena målarkonstens förnämsta uttrycksmedel. - Som underlag för målningen användes i början en tunn träskifva eller metallplåt (koppar, särskildt inom de nordeuropeiska skolorna), men redan vid den nyare tidens begynnelse förekommer målning på linneduk. Duk, grundad med tunn grå eller gulaktig oljefärg, är numera också det vanliga materialet. Den kan erhållas i hvad storlek som helst och angripes ej så lätt som trä af skadeinsekter o. d. Den spännes på en s. k. blindram, som i hörnen plägar förses med kilar (kilram), för att bibehålla dukens spänning. För smärre arbeten nyttjas fortfarande stundom trä (mahogny), koppar eller papp. Det vanliga tillvägagåendet var, att täflan undermålades med en särskild bottenfärg, i äldre tider vanligen hvitt, sedermera grått i olika nyanser, under 1600-talet äfven brunrödt (bolus). På denna grund utfördes teckningen, som modellerades i grått (gråblått, gråbrunt). Dagrarna isattes med lokaltoner eller med hvitt, hvarefter detta nästan enfärgade utkast liksom kläddes med de halfgenomskinliga lokalfärgerna (lasurer) eller, vid behof, med täckfärg. På 1700-talet uppkom alla-pnmo-måleriet, som omedelbart och utan undermålning framställer bilderna. Mellan dessa båda ytterligheter rör sig i mångfaldiga varianter det moderna måleriet. - Under äldre tider beredde målarna själfva sina färger genom de enkla stoff ernås blandning och rifning med olja (linolja), och de olika färgrecepten hade mången gång karaktären af en yrkeshemlighet. Numera tillverkas färgerna fabriksmässigt och förekomma i handeln i små bly tuber, ur hvilka de klämmas fram på paletten. Den franske målaren R a f f a e 11 i (se d. o.) uppfann oljeberedda färger i fast form, i stänger, som målaren ritar med som pastellkritor. Dessa s. k. Eaffaellifärger ha dock ej funnit stor utbredning. Oljefärgen torkar tämligen långsamt, hvarför man stundom plägar påskynda processen genom begagnande af särskilda torkningsmedel (sickativ). Färgen förlorar vid torkningen sin glans, "slår in", hvilket afhjälpes genom fernissning, som tillika skyddar mot damm o. d., men också medför den olägenheten, att målningen efter hand mörknar. Särskildt blir detta fallet, när under tidens lopp flera lager af fernissa anbringats på hvarandra. Detta är den vanliga orsaken till den mörka tonen hos gamla taflor. Fernissan kan likväl med försiktighet borttagas och ersättas med ny. Upptagandet af oljetekniken åstadkom en genomgripande omhvälfning på måleriets område. Vid det förut begagnade temperamåleriet hade man an-bragt färgerna på en lätt förstörbar kritgrund, och epalm, bot. Se E l se i s. epigmenttryck, detsamma som kromoljetryck. eregioner benämnas sådana trakter, inom som bindemedel användes hartsartade ämnen. Hvarje färgton måste tillblandas på förhand och anbringas på vederbörligt ställe bredvid eller öfver en annan, som redan torkat. Skuggorna utfördes med mörkare streck, punkter o. d.; öfvergångarna blefvo till följd däraf skarpa och figurerna hårda, platta. Det hela var snarare kolorering (färgläggning) än målning. Härtill kom, att färgen lätt kunde förstöras genom väta. - Genom att använda olja som bindemedel blef det möjligt att måla vått i vått. Färgerna kunde vid begagnandet blandas direkt på paletten eller på duken; de finaste skiftningar och öfvergångar kunde återges. Föremålen framstodo till följd däraf i sin fulla rundning, på samma gång som koloriten vann i djup och genomskinlighet. Det vaknande natursinne, som framträdde vid den nya tidens begynnelse, hade nu funnit ett dess syftemål motsvarande uttrycksmedel. - Om konservering och restaurering af oljemålningar se Konservera, sp. 807, och Restauration. Om teknik och material se G. Kallste-nius, "Oljemåleriet, färgstoff och bindämnen" (1913, med omfattande litteraturförteckning). 01 ' ------ 01 01 hvilka, på grund af därvarande lagersystems oljerikedom, bergolja i stor skala vinnes ur en mängd där anlagda oljebrunnar eller ur naturliga källor. Oljeregionerna i Nord-Amerikas förenta stater, i västra Canada och vid Baku, nära Kaspiska hafvet, äro de förnämsta och mest bekanta. E- -E- 01 ÖL Oljesyra, O le in sy ra, kem., en omättad alifatisk syra med sammansättningen C18 H34 02 och smältpunkten + 14°, som innehåller en dubbelbindning i kolkedjans midt enligt formeln: CH3 . (CH2)7 - CH = CH (CH2)7. COOK. Genom reduktion öfvergår den till stearinsyra (se d. o.) och genom inverkan af salpetersyrlighet till e l ai d in sy ra (se d. o.). Oljesyran vinnes genom förtvålning af naturliga oljor och mjuka f etter, som till stor del bestå af denna syras gly-cerinester. Från palmitin- och stearinsyra befriar man oljesyra genom att öfverföra den till dess blysalt, som utmärkes genom löslighet i eter. Se äfven Fett. H. E. Oljetryck. Se Kromoljetryck och Litografi, sp. 792. Oljeträd, bot. Se Oliv. Oljeväxter, ett gemensamt namn för de industri-växter, hvilkas frukter eller frön användas till oljepressning. Vanligen nyttjas detta namn för odlade växter af fam. Crucijerce, Gompositce, Linacece m. fl., hvilkas frön lämna ymnig olja, t. ex. Bras-sica, Gamelina, Helianthus, Madia, Guizotia, Li-num o. s. v. O. T. S.* Oljor, gemensam benämning på en mängd mer eller mindre tjockflytande ämnen af olika sammansättning. De egentliga oljorna äro i kemiskt hänseende af organisk art. Endast i undantagsfall (mest i äldre terminologi) betecknas ett oorganiskt ämne som "olja", t. ex. vitriololja (svafvelsyra). De flesta oljor äro lättare än vatten och olösliga eller åtminstone svårlösliga däri, hvarför oljor i regel flyta på vattnet. Undantag äro de tunga eslageri. Se Oljekvarn. esocker. Se G l y c e r i n och Oljor.