637 Olof 638 Annorlunda Steenstrup, "Danmarks sydgrsense 1900", och L. Weibull, "Kritiska undersökningar i Nordens historia omkring år 1000" (1911). B.N-n. Olof (no. Olav), norska konungar. 1. 0., sjökonung, af vestfoldska ynglingaätten, grundlade 853 ett norskt konungarike i Dublin, där han, af irerna kallad Amhlaeibh, lär ha regerat till 871 och hvarifrån han gjorde eröfrings- och plundringståg till Skottland, England och Wales. Då hans fader, konung Gudröd ("Godfred") af Yestfold, svårt ansattes af Harald Hårfager, skyndade 0. till hjälp och stupade, som det (af G. Storm) an-tages, i slaget vid Hafrsfjord. 0:s rike i Dublin egde bestånd, tills det eröfrades af engelsmännen 1170. - Litt.: G. Storm, "Slaget i Hafrsfjord" (i "Hist. tidsskr.", ser. II, bd 2, 1880), och Y. Nielsen, "Slaget i Hafrsfjorden 872" (1906). 2. 0. Sigtryggsson K v åar a n, konung i Dublin under senare hälften af 900-talet, lär 937 med sin flotta ha hemsökt Humber och eröfrat staden York. 943 lät han enl. sägnen döpa sig. Hans försök att eröfra Northumberland misslyckades h. o. h. (se H a ve l ock the d a ne). 980 lär han ha fördrifvits, hvarefter han drog på pilgrimståg till löna, där han dog "urgammal" antagligen 981. 3. 0. H a r a l d s s o n, son till Harald Hårfager och Svanhild, Eystein Jarls dotter, erhöll Viken (landet kring Kristianiafjorden), när Harald delade riket mellan sina söner. Då han ej ville erkänna sin broder Erik Blodyx som öfverkonung, blef han af denne öfverrumplad i Tunsberg och stupade 934 i ett slag utanför denna stad. Sonen Tryggve (Olavsson) undkom. 4. 0. (I) Try ggvesson, f. 963, d. 9 sept. 1000, konung 995-1000, son till den under 0. 3 nämnde Tryggve Olavsson, som mördades af Erik Blodyx' söner, skall ha växt upp i Ryssland, dit hans mor enligt sägnen tagit sin tillflykt för att rädda sig och sonen, och vann stort rykte som en af samtidens dristigaste vikingahöfdingar och som oöfverträffad idrottsman. Sedan 991 härjade han på östersjöländernas och Englands kuster, men 994 slöt han fred med konung Ethelred och lät döpa sig. 995 seglade han till Norge, där det just utbrutit uppror mot Haakon jarl, och hyllades till konung, sedan Haakon undanröjts, enligt sägnen genom en träls svek. 0. utvecklade nu en stundom nästan fanatisk missionsifver. På en färd längs kusten från Viken till Haalogaland (Nordland) for han fram utan skonsamhet. Det lyckades honom att omstörta det hedniska gudahofvet och, åtminstone till det yttre, få den nya tron erkänd. Äfven till de norska kolonierna, Island, Färöarna, Shet-lands- och Orkneyöarna, sträckte han sin missionsverksamhet. Hans mest betydande andliga medhjälpare därvidlag voro den svenske aposteln Sigfrid och den nitiske hirdprästen Thangbrand. Upptäckten af den heliga Sunnivas lik på ön Selja (nu Selje i N. Bergenhus amt) och de yppigt utspunna legender, som förknippades med detta fynd, stödde 0:s propaganda. Enligt Snorre Sturlasson anlade 0. 997 Nidaros och uppförde där Klemens-kyrkan. Till landets otillgängliga inre nådde dock ej 0:s omvändelseverk. Ej heller lyckades han kyrkligt organisera den nya religionen. 0. äktade 998 Sven Tveskäggs då 40-åriga dotter Tyra, änka efter hertig Miesko i Polen. För att sätta sig i besittning af hennes hemgift företog han kort därpå ett tåg till Vendland (Pommern). På återvägen öfverfölls han af sina fiender Erik jarl samt konungarna Olof Skötkonung och Sven Tveskägg, enligt sagan (Ödd munk, Fagrskinna) vid den lilla ön Svolder. Efter tappert motstånd hoppade han i hafvet från sitt präktiga skepp "Ormen länge". Enligt en sägen skall han ha räddat sig från slaget och lefvat i flera år okänd i främmande land. - Litt.: L. Weibull, "Kritiska undersökningar i Nordens historia omkring år 1000" (1911), och F. Jönsson, "Hvar faldt 0. Tryggvason?" (i dansk "Hist. tidsskr.", ser. 8, III, s. å.); jfr G. Mor-genstern, "Zur iiberlieferung der grossen Olafssaga Tryggvasonar" (i "Arkiv f. nord. filol.", bd VIII). 5. 0. (II) Haraldsson, kallad 0. den helige 1. 0. digre (fno. digr, omfångsrik, mäktig), konung 1015-28, Norges nationalhelgon och andre riksgrundläggare, d. 1030, var son till småkonungen i Vestfold Harald Grenske, men växte upp hos sin styffar, konung Sigurd Syr i Ringerike. Som helt ung man drog 0. på vikingafärd och vistades omkr. 1009 i England, där han blef starkt gripen af kristendomen. Traditionen förtäljer, att han någon tid därefter döpts i Kouen. 1015 återvände 0. som tronpretendent i kraft af sin arfsrätt till Norge, där usurpatorn Erik jarls son Haakon skötte styrelsen under faderns frånvaro i England. 0. lyckades taga Haakon till fånga, sände honom ur landet och underkufvade hastigt Oplandene. Därefter skyndade han att möta Eriks bror och medregent Svein jarl, som han tillfogade ett afgörande nederlag i sjöslaget vid Nesjar (se d. o.) 25 mars 1016. Därigenom var 0. landets herre, och han grep sig genast an med att ånyo genomföra rikets samling under ett nationellt konunga-döme och bygga detta på kristendomens grund. Med kraft återupptog han Olof Tryggvessons krist-ningsverk. Sagorna skildra 0., kanske något tendentiöst, som den hänsynslöse ödeläggaren af hedniska kultställen och utrotare af allt slags trolldom. I st. f. de raserade gudahofven byggde han kyrkor och insatte präster, i stort antal medförda från England. Angelsaxisk kyrkorätt och kyrkoordning kommo därigenom i stor utsträckning att öfva inflytande på 0:s kyrkoorganisation. 0. blef norska kyrkans organisatör och förste lagstiftare. Samtidigt blef han rikets andre grundläggare genom att krossa jarlastyrelsen, ånyo samla fylke-konungadömena i Oplandene under riksenheten och tvinga de mäktiga, själfrådiga "leradermands"-ätterna till lydnad. Sin makt befäste han dessutom genom att återuppföra Nidaros och anlägga Borg (sedermera Sarpsborg) i Viken. Hans målmedvetna kamp mot den gamla stamförfattningen bragte ett starkt parti inom aristokratien att resa sig mot hans rikspolitik och söka sitt stöd hos Knut den store. Genom att sålunda uppträda som den nationella s j älf ständighetens förkämpe råkade 0. därjämte i spändt förhållande till sin svärfader Olof Skötkonung, hvars dotter Astrid han mot hennes faders vilja äktat. Efter att ha underkufvat England upptog Knut kampen för att vinna äfven Norge och knöt alltså förbindelser med dem bland de norske stormännen, som voro missnöjda med 0:s helstatspolitik. I förbund med sin svåger Anund Jakob kam-