hans binamn", i "Aarböger for nordisk oldkyndighed og historie", 1891), är säkert felaktig. 2. O. hette, enligt Rimberts "Vita Anscharii", konungen i Sverige vid tiden för Ansgars andra besök i Birka (omkr. 854). Ansgar uppträdde inför O. äfven som sändebud från Ludvig den tyske och från danske konungen Haarek. Mot hans hufvudsakliga syfte, att återupprätta kristendomen i Birka, förhöll O. sig personligen välvillig. Enligt Rimbert företog O. ett härnadståg till Kurland, som han lade under Sverige. 3. O. hette enligt "Hervararsagan", Snorre Sturlasson och "Flatöboken" (d. II, berättelsen om Styrbjörn) en broder till svenske konungen Erik Segersäll. Enligt de isländska källorna voro Erik och O. söner till en konung Björn, som uppges ha regerat i slutet af 800-talet och i början af 900-talet. Men i de isländska konungalängderna förefinnes efter denne Björn, som säkert regerat i slutet af 800-talet, en lucka, och Eriks och O:s fader hette Emund och regerade på 960-talet; han omnämnes i Adams af Bremen kyrkohistoria från 1070-talet. O. uppges i "Flatöboken" hastigt ha dött af gift vid en måltid. Denna händelse har antagligen inträffat i slutet af 960-talet. Efter O. uppkallades Erik Segersälls son Olof Skötkonung. O. var fader till Styrbjörn Starke. 4. O. Skötkonung l. Skottkonung (binamnets betydelse är ej känd), Erik Segersälls och Sigrid Storrådas son, född troligen i senare hälften af 960-talet, efterträdde fadern inemot år 993. Vår kännedom om denne konungs lif och regering har i allmänhet byggts hufvudsakligen på Snorre Sturlassons berättelser. Framför krigets lek skall Olof

Fig. 1. Silfvermynt, slaget i Sigtuna för Olof Skötkonung.

ha älskat de fredliga idrotter, som voro egnade att pryda en mäktig konungs hof. I Danmark, från hvilket rike Erik Segersäll fördrifvit Sven Tveskägg, återfick denne väldet, och den rättighet till skatt, som O:s närmaste förfäder skola ha tillkämpat sig af folkstammar ö. om Östersjön, lät han gå förlorad. År 1000 förenade han sig emellertid med Sven Tveskägg, som då var Sigrid Storrådas make, samt med de norske jarlarna Erik och Sven mot konung Olof Tryggvesson af Norge; och sedan denne under strid med de förbundne omkommit vid Svolder, fick O. vid utskiftandet af hans rike en del af Trondhjemsbygden äfvensom landet mellan Svinesund och Göta älf. Då Norges rike 1015 återupprättades af Olof Haraldsson (Olof den helige), inträdde därför ofred mellan sveakonungen och den nye norske konungen. Slutligen tvangs den förre genom lagman Torgnys myndiga uppträdande på tinget i Uppsala 1018 att afge löfte om fred och grannsämja med Norge samt att som underpant på dessa tänkesätt lofva Olof Haraldsson sin dotter Ingegärd till äkta. Då O. icke visade allvar med sina löften, uppkom 1019 en upprorisk rörelse i landet, hvilken dock stillades därigenom, att O. på sina rådgifvares förslag fann sig i att dela makten med sin son Anund Jakob. S. å. ingick han också -- i Konungahälla -- en förlikning med Olof Haraldsson. Denne hade då redan genom Västgötajarlen Ragnvalds tillskyndelse äktat O:s dotter Astrid i st. f. hennes halfsyster Ingegärd, som lofvats storfursten Jaroslav i Novgorod till brud och snart anträdde färden till sitt nya hem. O. mottog dopet, efter all sannolikhet af den helige Sigfrid vid Husaby källa i Västergötland, omkr. år 1000. Han var den förste konung af Sverige, som till sin död förblef kristen. Men enär den hedniska religionen hade öfvervikt bland svearna, skall han, enligt Adams af Bremen uppgift, ha tvungits af dessa att inskränka sin verksamhet för den kristna läran till en viss del af riket, och han hade då valt det jämförelsevis redan kristna Västergötland. Hans död skall ha inträffat på vintern 1021--22. Med en som krigsbyte hemförd vendisk höfdingadotter, Edla, hade O. sonen Emund (sedermera konung) och dottern Astrid. Senare gifte han sig med en kristen kvinna, Estrid, som skänkte honom sonen Anund Jakob, hvilken blef hans närmaste efterträdare, och dottern Ingegärd. -- Mot Snorres framställning kunna från historisk-kritisk synpunkt många tungt vägande anmärkningar framställas, och vår uppfattning af O. är otvifvelaktigt i starkt behof af revision. -- Vid Husaby kyrka finnes en grafvård (från 1000-talet?), som anses

Fig. 2. Olof Skötkonungs förmodade grafvård vid Husaby kyrka.

vara byggd öfver O:s graf (se fig. 2). O. var, så vidt man vet, den förste svenske konung, hvars namn präglades på mynt (slagna i Sigtuna af engelska myntmästare; se fig. 1). 1 o. 3. B. N-n. 2 o. 4. (S. T-g.) Olof, svensk eröfrare i Danmark, enligt Adams af Bremen från 1070-talet härrörande kyrkohistoria, synes i södra Jylland kring den betydande handelsstaden Hedeby ha upprättat ett svenskt välde, som, enligt hvad arkeologien och runinskrifter betyga, egt bestånd under hans son Gnupa (se denne) och dennes son Sigtryg. O:s eröfring har egt rum vid 900-talets början. Jfr Wimmer, "De danska runemindesmærker", I: 2, och G. Storms uppsats i "Norsk hist. tidsskrift" (3:e række, III).