Oltmans [å'lt-], Jan Frederik, holländsk författare, f. 1806 i Haag, d. 1854, var en af den historiska romanens grundläggare i Holland (Het slot Loevestein in 1570, 1834, De schaapherder, 1838, m. m.). Hans pseudonym var J. van den Hage. Saml. arbeten utkommo i 7 bd (8:e uppl. 1893). Oltu [å'l-]. 1. Flod. Se Aluta. -- 2. Län (judeţ) i Rumänien, på den valakiska slätten, i v. begränsadt af ofvannämnda flod. 2,825 kvkm. 171,262 inv. (1912). Hufvudstad Slatina. Oluf Bundes skans. Se Holmen, gård i Bohuslän. Oluff Hansson. Se Örnehufwudh. Olufsen, Oluf Kristian, dansk författare, nationalekonom, f. 1763, d. 1827, tog 1783 dansk juridisk och 1784 landtmäteriexamen och sändes på en utländsk studieresa 1793--96. Han var 1806--07 lärare vid en nyinrättad landtbruksskola i Köpenhamn och blef 1815 professor i nationalekonomi vid universitetet. Redan 1793 författade han sin ypperliga komedi Gulddaasen, som gjorde stor lycka och bibehållit sig som repertoarstycke ända till våra dagar; hans andra vittra försök voro af ringa värde. O. utgaf "Ökonomiske annaler" (12 bd, 1797--1810) med fortsättningen "Nye ökonomiske annaler" (3 bd, 1812--20) samt författade Lærebog i den danske landökonomi (1805; 2:a uppl. 1824; sv. öfv. 1810), Bidrag til en oversigt af nationalindustrien i Danmark (1819) och Bidrag til oplysning om Danmarks indvortes forfatning i de ældre tider (1821), som först bibragte en riktig uppfattning af böndernas gamla "fællesskab". -- Hans son, Kristian O., f. 1802, d. 1855, vann 1824 universitetets guldmedalj på en afh. om Beregning af formörkelser och studerade 1824--26 astronomi under ledning af Bessel i Königsberg. Han hjälpte 1827 Schumacher vid uppmätningen af Holstein samt blef 1829 föreståndare för observatoriet i Köpenhamn och 1832 professor vid universitetet där. Utom sin gradualafh. De parallaxi lunæ (1840) utarbetade han (tills. med P. A. Hansen i Gotha) Tables du soleil (1853). ^{E. Ebg.} Olufsen, Ole, dansk Asiafarare, f. 24 jan. 1865, löjtnant i armén 1885--94, är sedan 1903 sekreterare i Det kongel. geografiske selskab samt utgifvare af "Geografisk tidsskr."; 1909 fick han titeln professor. Han företog 1896--97 och 1898--99 två resor till södra Pamir, n. om Hindukusch, och hemförde betydliga etnografiska och naturvetenskapliga samlingar. Han framställde sina iakttagelser af land och folk i Through Pamir (1904) och själfva resan i Gjennem Pamir (1906) samt utgaf en rad separatafh., dels på eng., såsom Old and new architecture in Khiva, Bokhara and Turkestan (1904), dels i "Geografisk tidsskr.", bd 14--18. ^{E. Ebg.} Olustra (Olstra), fordom en gård (numera byn Ostra) i Sundby socken i Södermanland ö. om Torshälla, var 1229 sannolikt skådeplatsen för den strid mellan konung Erik Eriksson (Erik XI) och hans upproriske frände Knut Långe, genom hvilken den sistnämnde för några år kom i besittning af kronan. Emedan namnet O. i krönikans berättelse om slaget förekommer i dativformen Olustrom, har det i senare tid oriktigt skrifvits Oluström. Med orätt har det förväxlats med Alvastra (se Alvastra 1). Olutorer, folkstam. Se Korjaker. Olvera [ål-], stad i spanska prov. Cádiz (Andalusien), nära Salado, biflod till Guadalete. 9,284 inv. (1900). ^{J. F. N.} Olviopol [-p<over>å</over>l], stad i ryska guv. Cherson, vid Bug. 6,838 inv. (1897). Handel med hvete, salt och torkad fisk. O. anlades 1743 som gränsfästning mot Turkiet. ^{J. F. N.} Olvon, bot. Se Viburnum. Olybrius, västromersk kejsare, tillhörde den förnäma romerska aniciska familjen. Sedan vandalerna 455 eröfrat Rom, begaf han sig till Konstantinopel, där han förmälde sig med Valentinianus III:s dotter Placidia. O. gjorde anspråk på Italien och understöddes därvid både af kejsar Leo och vandalernas konung Geiserik. Han uppsattes 472 på tronen af Ricimer (se d. o.), men dog efter tre månader s. å. ^{J. C.} Olycksfall i arbete utgör enligt lag 5 juli 1901 grund för anspråk på skadeersättning. Lagens bärande tanke är, att arbetsgifvaren är skyldig att ansvara för skada, hvilken drabbar arbetaren under utöfningen af sådant yrke, som i sig innefattar fara för olycksfall och hvilken kan anses vara en följd af denna yrkets farliga beskaffenhet. De verksamhetsgrenar, för hvilka denna ersättningsskyldighet gäller, uppräknas i lagen. Ersättningsskyldighet åligger icke allenast enskild arbetsgifvare; utöfvar stat eller kommun på yrkesmässigt sätt någon af ifrågavarande verksamhetsgrenar, inträder jämväl ansvar för skadestånd. Ersättning utgår icke för skada, som den skadade uppsåtligen eller genom grof vårdslöshet själf ådragit sig eller som uppsåtligen orsakats af tredje man, där denne icke haft ledning af eller uppsikt öfver arbetet. Lagen meddelar ganska detaljerade föreskrifter om ersättningens belopp för olika fall. Jfr följ. art. ^{A. E--g.} Olycksfallsförsäkring afser att lämna ersättning vid kroppsskada, som träffat en person genom olycksfall. Ersättningen utgår antingen med en kapitalgodtgörelse en gång för alla eller i form af lifränta vid varaktig invaliditet till den försäkrade och vid dödsfall till anhöriga, hvarjämte vid öfvergående arbetsoförmåga eller under tiden närmast efter olycksfallet (sjukdomstiden) lämnas periodisk godtgörelse för mist arbetsförtjänst och för utgifter för läkarvård och medicin m. m. -- Olycksfallsförsäkringen framträdde först vid midten af 1840-talet i England och till en början endast som försäkring af olycksfall på grund af järnvägsdrift, men snart utsträcktes försäkringen att gälla öfriga slags olycksfall. En allmän fordran för ersättningens utbekommande är, att olycksfallet skall ha uppkommit genom en yttre, våldsam orsak utan den skadades egen fria vilja eller grofva vårdslöshet. Dessutom göras vanligen i försäkringsaftalet vissa undantag, t. ex. att försäkringen ej gäller olycksfall, som förorsakas genom jordbäfning, krig, uppror, duell, slagsmål m. m. eller genom ett handlingssätt, som står i strid med till lifvets och hälsans skydd gällande lagar och säkerhetsföreskrifter. -- Olycksfallsförsäkringen drifves vanligen under två former: 1) den enskilda olycksfallsförsäkringen, som hänför sig till en bestämd individ, samt 2) den kollektiva olycksfallsförsäkringen, som används hufvudsakligast, då arbetsgifvare försäkrar sin arbetspersonal. -- I Sverige bedrefvo redan på