Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oltmans, Jan Frederik - Oltu - Oluf Bundes skans - Oluff Hansson - Olufsen, Oluf Kristian - Olufsen, Ole - Olustra (Olstra) - Olutorer - Olvera - Olviopol - Olvon - Olybrius - Olycksfall i arbete - Olycksfallsförsäkring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Oltmans [å’lt-], Jan Frederik, holländsk författare,
f. 1806 i Haag, d. 1854, var en af den
historiska romanens grundläggare i Holland
(Het slot Loevestein in 1570, 1834,
De schaapherder, 1838, m. m.).
Hans pseudonym var J. van den Hage.
Saml. arbeten utkommo i 7 bd (8:e uppl. 1893).
Oltu [å’l-]. 1. Flod. Se Aluta. –
2. Län (judeţ) i Rumänien, på den valakiska slätten, i
v. begränsadt af ofvannämnda flod. 2,825 kvkm. 171,262
inv. (1912). Hufvudstad Slatina.
Oluf Bundes skans. Se Holmen, gård i Bohuslän.
Oluff Hansson. Se Örnehufwudh.
Olufsen, Oluf Kristian, dansk författare,
nationalekonom, f. 1763, d. 1827, tog 1783 dansk
juridisk och 1784 landtmäteriexamen och sändes på
en utländsk studieresa 1793–96. Han var 1806–07
lärare vid en nyinrättad landtbruksskola i Köpenhamn
och blef 1815 professor i nationalekonomi vid
universitetet. Redan 1793 författade han sin ypperliga
komedi
Gulddaasen,
som gjorde stor lycka och bibehållit sig som
repertoarstycke ända till våra dagar; hans andra vittra
försök voro af ringa värde. O. utgaf
"Ökonomiske annaler" (12 bd, 1797–1810)
med fortsättningen
"Nye ökonomiske annaler" (3 bd, 1812–20)
samt författade
Lærebog i den danske landökonomi (1805; 2:a uppl. 1824; sv. öfv. 1810),
Bidrag til en oversigt af nationalindustrien i Danmark (1819) och
Bidrag til oplysning om Danmarks indvortes forfatning i de ældre tider (1821),
som först bibragte en riktig uppfattning af böndernas
gamla "fællesskab". –
Hans son, Kristian O., f. 1802, d. 1855,
vann 1824 universitetets guldmedalj på en afh. om
Beregning af formörkelser och studerade
1824–26 astronomi under ledning af Bessel i Königsberg.
Han hjälpte 1827 Schumacher vid uppmätningen af Holstein
samt blef 1829 föreståndare för observatoriet i Köpenhamn
och 1832 professor vid universitetet där. Utom sin gradualafh.
De parallaxi lunæ (1840)
utarbetade han (tills. med P. A. Hansen i Gotha)
Tables du soleil (1853).
E. Ebg.
Olufsen, Ole, dansk Asiafarare, f. 24 jan. 1865,
löjtnant i armén 1885–94, är sedan 1903 sekreterare
i Det kongel. geografiske selskab samt utgifvare
af "Geografisk tidsskr."; 1909 fick han titeln
professor. Han företog 1896–97 och 1898–99 två resor
till södra Pamir, n. om Hindukusch, och hemförde
betydliga etnografiska och naturvetenskapliga
samlingar. Han framställde sina iakttagelser af
land och folk i
Through Pamir (1904)
och själfva resan i
Gjennem Pamir (1906)
samt utgaf en rad separatafh., dels på eng., såsom
Old and new architecture in Khiva, Bokhara and Turkestan (1904),
dels i "Geografisk tidsskr.", bd 14–18.
E. Ebg.
Olustra (Olstra), fordom en gård (numera
byn Ostra) i Sundby socken i Södermanland ö. om Torshälla,
var 1229 sannolikt skådeplatsen för den strid mellan
konung Erik Eriksson (Erik XI) och hans upproriske
frände Knut Långe, genom hvilken den sistnämnde för
några år kom i besittning af kronan. Emedan namnet
O. i krönikans berättelse om slaget förekommer i
dativformen Olustrom, har det i senare tid oriktigt
skrifvits Oluström. Med orätt har det förväxlats med
Alvastra (se Alvastra 1).
Olutorer, folkstam. Se Korjaker.
Olvera [ål-], stad i spanska prov. Cádiz (Andalusien),
nära Salado, biflod till Guadalete. 9,284 inv. (1900).
J. F. N.
Olviopol [-pål], stad i ryska guv. Cherson, vid Bug.
6,838 inv. (1897). Handel med hvete, salt och torkad fisk.
O. anlades 1743 som gränsfästning mot Turkiet.
J. F. N.
Olvon, bot. Se Viburnum.
Olybrius, västromersk kejsare, tillhörde den förnäma
romerska aniciska familjen. Sedan vandalerna 455
eröfrat Rom, begaf han sig till Konstantinopel,
där han förmälde sig med Valentinianus III:s
dotter Placidia. O. gjorde anspråk på Italien och
understöddes därvid både af kejsar Leo och vandalernas
konung Geiserik. Han uppsattes 472 på tronen af
Ricimer (se d. o.), men dog efter tre månader s. å.
J. C.
Olycksfall i arbete utgör enligt lag 5 juli 1901 grund
för anspråk på skadeersättning. Lagens bärande tanke
är, att arbetsgifvaren är skyldig att ansvara för
skada, hvilken drabbar arbetaren under utöfningen af
sådant yrke, som i sig innefattar fara för olycksfall
och hvilken kan anses vara en följd af denna
yrkets farliga beskaffenhet. De verksamhetsgrenar,
för hvilka denna ersättningsskyldighet gäller,
uppräknas i lagen. Ersättningsskyldighet åligger
icke allenast enskild arbetsgifvare; utöfvar
stat eller kommun på yrkesmässigt sätt någon af
ifrågavarande verksamhetsgrenar, inträder jämväl
ansvar för skadestånd. Ersättning utgår icke för
skada, som den skadade uppsåtligen eller genom grof
vårdslöshet själf ådragit sig eller som uppsåtligen
orsakats af tredje man, där denne icke haft ledning
af eller uppsikt öfver arbetet. Lagen meddelar ganska
detaljerade föreskrifter om ersättningens belopp för
olika fall. Jfr följ. art.
A. E–g.
Olycksfallsförsäkring afser att lämna ersättning
vid kroppsskada, som träffat en person genom
olycksfall. Ersättningen utgår antingen med en
kapitalgodtgörelse en gång för alla eller i form
af lifränta vid varaktig invaliditet till den
försäkrade och vid dödsfall till anhöriga, hvarjämte
vid öfvergående arbetsoförmåga eller under tiden
närmast efter olycksfallet (sjukdomstiden) lämnas
periodisk godtgörelse för mist arbetsförtjänst
och för utgifter för läkarvård och medicin m. m. –
Olycksfallsförsäkringen framträdde först vid midten
af 1840-talet i England och till en början endast som
försäkring af olycksfall på grund af järnvägsdrift,
men snart utsträcktes försäkringen att gälla öfriga
slags olycksfall. En allmän fordran för ersättningens
utbekommande är, att olycksfallet skall ha uppkommit
genom en yttre, våldsam orsak utan den skadades
egen fria vilja eller grofva vårdslöshet. Dessutom
göras vanligen i försäkringsaftalet vissa undantag,
t. ex. att försäkringen ej gäller olycksfall, som
förorsakas genom jordbäfning, krig, uppror, duell,
slagsmål m. m. eller genom ett handlingssätt,
som står i strid med till lifvets och hälsans
skydd gällande lagar och säkerhetsföreskrifter. –
Olycksfallsförsäkringen drifves vanligen under två
former: 1) den enskilda olycksfallsförsäkringen,
som hänför sig till en bestämd individ, samt 2)
den kollektiva olycksfallsförsäkringen, som används
hufvudsakligast, då arbetsgifvare försäkrar sin
arbetspersonal. – I Sverige bedrefvo redan på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
