663 Olympia 664 därefter fortfor dock 0. att vara en för hela den grekisk-romerska världen betydelsefull helgedom och hade vid de hvart fjärde år återkommande festspelen att fröjda sig åt talrika skaror af besökande. Äfven under de långa mellantiderna var den heliga orten ingalunda öde. En mängd präster och tem- och religionsfanatism lämnat öfrigt härjades af en jordbäfning, som synes ha med ett slag kullstörtat såväl Zeustemplet som öfriga byggnader och minnesmärken och sannolikt är identisk med någon af de mycket våldsamma jordbäfningar, hvilka 522 och 551 hemsökte äfven andra delar af Grekland. Filippeion. Heraion. Herodes' exedra. Metroon. Skattkamrarna. Zeustemplet. Processionsporten. Fig. 3. Eekonstruktion af Olympias Altis, sedt från v. s. v. (Efter Bötticher.) peltjänare bodde där ständigt för helgedomarnas vårdande samt ombesörjandet af de dagliga offren och det med Zeustemplet förbundna oraklet. Detta förestods af vissa prästerliga släkter, bland hvilka iamidernas intog det främsta rummet. Men med kristendomens erkännande som statens religion (under 300-talet) var 0:s betydelse förbi och dess härlighet dömd att försvinna. Oblida öden påskyn- Ett jordras från Kronosbérget i förening med massor af slam och grus från floden Kladeos, som genombrutit sin fördämningsmur och öfversvämmat hela Altis, torde snarare tjänat att bevara de återstående spillrorna än att ytterligare främja förstörelsen. Så låg 0. under många århundraden be-grafvet och fullkomligt bortglömdt. På 1700-talet började arkeologernas intresse riktas på återupp- v ^ K Fig. 4 o. 5. Zeustemplets östra och västra gafvelfältgrupper, i restaurering medelst de återfunna skulpturfragmenten. (Efter Curtius.) da de förstörelsen. 395 e. Kr. hemsöktes 0. af gotiska horder under Alarik, och 426 utfärdade kejsar Theodosius II ett påbud om förstörandet af alla hedniska tempel, hvilket äfven skall ha ledt till Zeustemplets uppbrännande, för så vidt detta med hänsyn till templets material och byggnadssätt lät sig göra. Hvad rofgirighet, förstörelselust täckandet af det forna 0. Men först 1829, då franska staten i sammanhang med truppsändningar till Peloponnesos äfven utrustade en expedition för landets vetenskapliga genomforskande ("Expedition scientifique de Morée"), företogs en systematisk utgräfning. Denna blef dock helt hastigt afbruten, sedan man hunnit undanskaffa det jordlager, som