(pythiska spel) och på Isthmos (isthmiska spel), men de olympiska spelen stodo dock långt framför de öfriga i anseende. Om de olympiska spelens första stiftande ha de grekiska fornsagorna synnerligen förvirrade och stridiga uppgifter, men äro dock ense om att förlägga det till den aflägsnaste urtid. Enligt en saga skola de ha inrättats af Zeus själf med anledning af hans seger öfver sin fader, Kronos, som förut egde en helgedom i Olympia. En annan berättelse knyter uppkomsten af dessa spel vid sagan om hjälten Pelops, hvilken som friare till den sköna Hippodameia täflade i kappkörning med hennes fader, konung Oinomaos i Pisa, samt därmed förvärfvade brud och rike. Äfven Herakles nämnes af sagorna som de olympiska spelens stiftare. På gränsen till den historiska tiden står sägnen om spelens förnyande genom Ifitos, konungen i Elis, samt det af honom med Lykurgos och spartanerna ingångna fördraget om vidmakthållandet af en gudsfred eller helig vapenhvila (ekecheiría) under den månad, då spelen firades. Därmed var ett betydelsefullt steg taget till de olympiska spelens utveckling från en elisk lokalfest till en allmänt hellenisk. Fullt historiskt bestyrkt är spelens tillvaro från 776 f. Kr., då man började anteckna segervinnarnas ("olympionikernas") namn, ett bruk, som sedermera oafbrutet fortfor och bildar grundvalen för tidräkningen efter olympiader (se d. o.). Täflingarna, som utfördes på den med djup sand beströdda vädjobanan (stadion) af 192 m. längd, bestodo från början i enkel fotlöpning, men antogo med tiden allt mångfaldigare former. Sålunda tillkom i 14:e olympiaden (724 f. Kr.) den dubbla fotlöpningen (diaulos, två gånger banans längd), i 15:e ol. (720) det s. k. "långloppet" (dolichos, ända till 24 gånger banans längd), i 18:e ol. (708) brottning och "femkamp" (pentathlon, en sammansättning af löpning, hoppning, diskus- och spjutkastning samt brottning), i 23:e ol. (688) knytnäfskamp och i 33:e ol. (648) "allkamp" (pankration, kombinerad brottning och knytnäfskamp). Den "gymniska agonen" (se Agon), till hvars alla former efter hand äfven gossar fingo tillträde, var därmed fullständig (jfr idrottsbilderna fig. 1--8 å följande illustrationssida; se ock fig. i art. Gymnasium), men vid sidan däraf infördes redan i 25:e ol. (680) äfven "hippisk agon" under form af kappkörning med fyrspann (fig. 9), hvilken sedermera vann större omväxling genom de tid efter annan införda formerna af kappkörning med tvåspann af hästar eller mulåsnor samt kappridning. Alla täflingar af detta slag utfördes på en särskild vädjobana (hippodromos) af större dimensioner. Någon "musisk agon", d. v. s. täflan i skaldekonst och musik, förekom icke i Olympia, ty en i 96:e ol. (396 f. Kr.) införd täflan mellan trumpetare och härolder afsåg blott styrkan hos deras lungor. Men väl hände det, att skalder och författare, utan att täfla om något pris, uppträdde och läto höra sig af det i Olympia församlade helleniska folket. Så skall Herodotos där ha uppläst en del af sin historia om kriget mot perserna. Den olympiska täflingsfesten firades vid första fullmånen efter sommarsolståndet och upptog under äldre tider blott en enda dag, men utsträcktes efter den 77:e ol. (472 f. Kr.) till 5 dagar, af hvilka de tre mellersta voro egnade åt täflingsspelen, den första och femte åt offringar, processioner, prisutdelning och festmåltid. Segerpriset var en krans af olivkvistar, hvilka en gosse, hvars båda föräldrar voro vid lif, med en gyllene knif afskar från det invid Zeustemplet växande heliga olivträdet. Vid dess öfverlämnande utropade en härold segervinnarens tillika med hans faders och hemorts namn. Denna enkla olivkrans gällde bland grekerna som den högsta utmärkelse, hvilken kunde komma någon dödlig till del. "Segrare i de olympiska spelen" (grek. olympionikes) var en hederstitel, som spred glans icke blott öfver dess bärare, utan äfven öfver hans släkt och den stat, som han tillhörde. Vid återkomsten till sin hemort mottogos segervinnarna med de utomordentligaste hedersbetygelser, och det skall t. o. m. ha förekommit, att man för deras högtidliga intåg nedrifvit en del af stadsmuren. I Aten åtnjöto de under hela sin återstående lifstid fri spisning i Prytaneion, hedersplats på teatern, frihet från skatt till staten o. s. v. Hos spartanerna tillerkände man dem hedersplatsen vid konungarnas sida i striden. Äfven voro de berättigade att i själfva Olympia uppställa en bildstod till minne af sin seger, men (enligt Plinius) först efter tre vunna segrar sin egen porträttstaty. Varaktigare voro dock de ärestoder, som restes åt dem i skaldernas sång. Pindaros' berömda "segersånger" utgöras just af lofkväden öfver segervinnarna i Olympia och vid de öfriga stora nationalspelen. Rättighet att deltaga i täflingarna tillkom hvarje friboren och oförvitlig grekisk man och under det romerska herraväldets dagar naturligtvis äfven hvarje romersk medborgare. Festligheternas ordnande och ledning tillhörde från början staden Pisa, på hvars område Olympia var beläget, men öfvergick redan tidigt på hufvudstaden Elis. Festordnare var i äldre tider den eliska statens härskare, men från 50:e ol. (580 f. Kr.) valdes för sådant ändamål särskilda ämbetsmän, kallade hellanodiker. De voro till en början blott två, men deras antal ökades efter hand till 9, 10 och, för någon tid, 12, motsvarande antalet af de stammar (fyler), i hvilka det eliska landet var deladt. De sista med säkerhet kända olympiska spelen firades 393 e. Kr. Följande år upphäfdes de officiellt genom ett edikt af kejsar Theodosius. Litt.: Bötticher, "Olympia, das fest und seine stätte" (2:a uppl. 1886), Mommsen, "Über die zeit der Olympien" (1891), Förster, "Die sieger in den Olympischen spielen" (s. å.), Hachtmann, "Olympia und seine festspiele" (i "Gymnasialbibliothek", 1898), Centerwall, "Olympia och de olympiska spelen" (1903), Norman Gardiner, "Greek athletic sports and festivals" (1910), Brising, "Hellenisk idrott. Olympiska spelen i det gamla Grekland" (1912), och Hedén, "Hellas' olympiska spel" (i "Ord och bild", 1912). A. M. A. De moderna olympiska spelen. De upptäckter, som fornforskarna under slutet af 1800-talet gjorde genom gräfningarna i Olympia, förde fram tanken på återupplifvandet af de väldiga täflingsspelen där. Den var dock icke alldeles ny. I England instiftades nämligen 1604 af kapten R. Stower (d. 1641) ett slags olympiska spel. De förbjödos af puritanerna 1644, men återupplifvades under Karl II:s regering (1660--85)