719
Oncle-Onega
720
Oncle [å'kl], fr. Se Onkel.
Oncocalamus acanthoene'mis Dr., bot., en i ekvatoriala
Väst-Afrika växande klättrande palm, hvars omkr. 20
m. långa, men föga mera än l cm. tjocka stam användes
på samma sätt som rotting (se C a l a m u s).
G. L-m.
Oncorhy'nchus, zool. Se Laxsläktet, sp. 1449 och 1454.
OncospeYma BL, bot. Se K ål palmer.
Oncosphgera, zool., fritt lefvande larvform af
Bothriocephalus latus (se Binnikemask).
Onda, Det, filos., motsatsen till det goda. Det
fysiskt onda är lidandet; det moraliskt onda är det
orätta handlandet eller, från religiös synpunkt,
synden. Till förklaringen af det moraliskt
ondas ursprung har en del religioner antagit
en ursprunglig ond princip, såsom Typhon i den
egyptiska religionen och Ahriman i parsismen;
äfven judendomen och kristendomen ha antagit en
personifierad ond princip, satan 1. djäfvulen, men
ansett, att denna uppstått genom ett affall från
Gud. J. Böhme antar det ondas grund ligga hos Gud
själf. L e i b n i z ser dess grund i ändligheten och
fattar det onda blott som skuggan i den därigenom så
mycket skönare världstaflan. Kant antar ett radikalt
ondt, som ligger i människans natur som följd af en
"transcendental handling''. Nietzsche fattar det
onda som de svages uppfattning af hvad hos de starke
var godt och uttryck för styrkan och maktspråket.
S-e.
Onda bettet, i folkspråket en benämning på fulslag
(se d. o.).
Onda'tra, zool. Se Sibetråttan.
Onda ögon, en kraft att förhäxa, som fordom hos
olika folkslag tillskrefs vissa människor, i det
att dessa troddes kunna med sin blick bringa skada
och sjukdom öfver barn, vuxna personer, husdjur,
gröda o. s. v. "Det onda ögat" omtalas i gamla
testamentet flerstädes likasom i koranen, och
hos de antika folken var detta slags vidskepelse
mycket gängse. Särskildt trodde man, att skyter,
tracer, illyrer och tebaner mera allmänt egde nämnda
gåfva. Mot "det onda ögats" demoniska inflytelse
sökte man skydda sig genom åtskilliga medel, som
hos grekerna kallades
probaska'nia, hos romarna
fa'scina. Det vanligaste, i synnerhet hos romarna,
var att bära amuletter, formade likt en fallos
(se d. o.). Hos den italienska allmogen, liksom i
allmänhet hos folken omkring Medelhafvet, lefver ännu
denna vidskepelse i oförsvagad kraft, och man nyttjar
som afvärjningsmedel mot
malocchio l.
malvagiocchio
(neapolitanskt
jettatura) dels hornformade
Två fingertecken (la fica, le corna), som i Italien
brukas till skydd mot "onda ögon".
amuletter, dels blottandet af vissa kroppsdelar, grimaser
eller tecken med fingrarna (
la fica,
le corna;
se fig.). En person med "onda ögon" kallas i
Neapel
jettatore, "kastare". Äfven ryssar och
polacker skatta åt denna öfvertro, så ock, ehuru i
ringare mån, allmogen på Irland och i Skottland,
norra England, Skandinavien och Tyskland. För de
fornisländska sagorna och häfderna är denna tro
välbekant. Likaså är fruktan för "onda ögon" hos en
mångfald utomeuropeiska folk stark. Antagligen har
denna föreställning funnits hos de flesta naturfolk,
ty iakttagelsen af människoblickens makt och egenskap
att omedelbart uttrycka själens passioner kan osökt
leda ett barnsligt, vidskepligt sinne till tron på
ögat som en härd för psykiska inflytelser. Tron, att
ögonen äro själens säte, förekommer hos åtskilliga
folk och har föranledt t. ex. nyzeeländarna
att förtära den fallne fiendens ögon. Ehuru den
trolska makt, som folktron tillagt vissa personers
blickar, i regel fruktas som farlig, följer däraf
icke afgjordt, att personen själf betraktas som
illvillig eller ond. Det är den i blicken samlade
kraften, som kan vara farlig. Italienarna trodde
om den allmänt omtyckte Pio IX, att han hade "onda
ögon". De hedniske nordborna fruktade hvarje död
mans blick. Om jätten Hymer förtäljes visserligen
i Eddan, att en takstolpe brast för hans blick,
men om guden Oden säges ock där, att hans blick
hejdar det flygande spjutet. Äfven vissa djur anses
ha förhäxande och farliga ögon, t. ex. ormen. Se
utförligare E. Tegnér, "En österländsk besvärjelse" (i
"Ord och bild", 1894), J. Jahn, "Über den aberglauben
des bösen blicks bei den alten" (i "Berichte über
die verhandlungen der königlichen sachsischen
gesellschaft der wissenschaften zu Leipzig", VII,
1855), och H. Feilberg, "Der böse blick in nordischer
überlieferung" (i "Zeitschrift des vereins für
volkskunde in Berlin", 1901), samt S. Seligmann,
"Der böse blick und verwandtes" (2 bd, 1910).
(N. E. H.)
Ondes [åde; fr., af onde, våg], vattrade tyg af siden
eller ylle eller af blandadt material.
Ön dit [l di], fr., "man säger"; rykte, skvaller;
stundom skrifvet i plur.: "dagens ön dits".
Ondricek [å'ndrjitjek], F rån t i se k, tjechisk
violinist, f. 1859 i Prag, elev af därvarande
kon-servatorium och Massart i Paris, har från
1881 vunnit rykte som glänsande virtuos på
konsertresor i Europa (Sverige 1891), Amerika
och Orienten. 0. har komponerat konsertstycken
för violin och bömiska danser. Han är bosatt
i Wien som kejs. kammarvirtuos. 0. utgaf 1908
tills, med S. Mit-telmann Neue methode zur
erlernung der meister-technik des violinspiels
auj anatomisch-physiolo-gischer grundlage (2 bd).
A. L.*
Ondskorf, med. Se F a v u s.
Ondsäker. Se Odensåker.
Onduléring [ån,-; af fr. onduler, gå i vågor]. Se K
re per a och jfr Undulation.
Ondvegi, Ondvegissiilur, isl. Se Högsäte.
Onega [anje'ga]. 1. Insjö, näst Ladoga den största i
Europa, belägen i ryska guv. Olonets, är 235 km. lång
i n. och s. och högst 82 km. bred samt har en areal
af 9,836 kvkm. Södra delen har en jämförelsevis
regelbunden kustlinje och saknar nästan öar, men den
norra är delad i ett större antal vikar, däribland
den 122 km. långa Povjenetsviken, som i ö. begränsar
Onega-halfön (Saonesje),
