apotek. Galenus, hvars åsikter under århundraden behärskade medicinen, begagnade opium med en viss fruktan, emedan det gaf tung sömn och "förtjockade blodet"; och hans efterföljare Alexander Trallianus framhöll, att opium icke borde ges, om blodträngning till hjärnan förefanns. Under medeltiden bevarades de medicinska traditionerna af de arabiske läkarna, bland hvilka Avicenna och Rhazes flitigt begagnade opium. Vid den nyare tidens början rensade den namnkunnige Paracelsus bort mycket ogräs från läkekonstens fält och införde bruket af enklare beredningar, särskildt extrakt och tinkturer. Hans "laudanum", ett slags opiumtinktur, fick stor användning. Den fruktan för opium, som mången fortfarande hyste, bekämpades af Felix Plater, som påpekade, att man lika gärna kunde begagna opium i lämplig dos som bekanta opiumhaltiga beredningar. En af de förnämste kämparna för opium var van Helmont (d. 1644), i hvars hand detta medel blef "en skaparens särskilda gåfva", som ansågs ega en specifik verkan mot flera sjukdomar. Under inflytande af de framsteg, som kemien gjort, grundlades af Frans de le Boë (Sylvius), en lärjunge af van Helmont, den iatrokemiska skolan, som ville förklara alla yttringar af lif och sjukdom enligt kemiska lagar. I sitt lofprisande af opium yttrar han -- som erhållit vedernamnet "Doctor opiatus" -- "utan opium skulle jag icke vilja vara läkare", ett utrop, hvari äfven nutidens läkare säkerligen instämma, särskildt med hänsyn till, att morfinet erhålles ur opium. En lång, samlad erfarenhet ådagalade den gagneliga verkan af opium mot smärtor o. s. v., och som den pröfvande erfarenhetens förnämste målsman framstod engelsmannen Thomas Sydenham (d. 1689), hvars opiumtinktur, laudanum liquidum Sydenhami, ännu i dag bibehåller sin plats i medicinen. Vid 1600-talets slut stod sålunda opium i högt anseende. Mot detta anseende drog Stahl i härnad, då han 1707 utgaf sin skrift "Om opiumbedrägeriet". Till följd af sin åsikt, att själen är upphofvet till alla reaktionsfenomen i kroppen och alla kriser i sjukdomar, afvaktade han så ensidigt dessa lifsyttringars inträdande, att han rent af förföll till nihilism i afseende på medicinsk behandling och alldeles förbjöd bruket af opium. Hans själsfrände Fr. Hoffmann -- upphofsmannen till de bekanta "Hoffmanns droppar" -- hyste dock något större aktning för opium, och fransmannen Hecquet blef 20 år efteråt å andra sidan en alltför ifrig lofprisare af opium, som han upphöjde till en verklig panacé. I denna häftiga strid om opium bragte Tralles 1757 i viss mån lugn och reda genom sitt vidlyftiga arbete "Opiets hälsosamma och skadliga bruk". Ännu en gång blef dock opium utsatt för en misstydning, nämligen genom Cullen (d. 1790), som i sin irritabilitetslära inpassade opium icke som ett rogifvande medel, utan som ett det starkaste retmedel, i strid mot århundradens erfarenhet. Numera, synnerligast efter upptäckten af alkaloiderna i opium och genom farmakodynamiska försök med dessa alkaloider, är läran om opium grundad på fast naturvetenskaplig botten och ej längre bunden vid eller påverkad af vissa spekulativa, medicinska teorier, såsom händelsen var inom förgångna tiders medicinska skolor. Våra dagars omfattande experimentella och terapeutiska rön ha till fullo bekräftat sanningen af de gamla satserna: "utan opium är läkekonsten lytt och haltande" samt "opium är lifvets säkra ankare för dem, som handla med försiktighet, men det är Charons färja i den oerfarnes hand". I fråga om verkan öfverensstämmer opium i väsentliga delar med morfin (se d. o.). En afvikelse vållas emellertid genom närvaro i opium af kolloida ämnen, som försvåra morfinets uppsugning. När man därför intagit opium, kvar-stannar det däri befintliga morfinet längre i tarmen, än om man intagit morfinsalt, hvarför den stoppande verkan på tarmen blir starkare, verkan på centrala nervsystemet däremot svagare af opium än af morfin. Äfven framkallar narkotinet en egendomlig stegring af morfinets flesta verkningar (se Morfin och det i art. Narkotin nämnda narkofinet). I medicinen användes opium i stora doser som lugnande medel vid vissa excitationstillstånd samt mot den abnorma sockerbildningen vid diabetes, i medelstora doser (5--8 cg.) för att stoppa diarré, i små doser (2--3 cg.) mot för häftig och smärtsam hosta o. s. v. Maximaldosen är 20 cg., ej gärna öfver 50 cg. på dagen. Doserna gälla vuxna personer. Åt barn ges mycket mindre doser -- endast enligt läkares föreskrift; helt späda barn böra ej alls få opium. Om vänjning vid opium och begär efter sådant se Morfin. Jfr O. Th. Sandahl, "Om opium" etc. (1873). O. T. S. (C. G. S.) Opiumkriget. Se Kina, sp. 63-65. Opiumpreparat, farm., med., äro läkemedelsformer, vid hvilkas beredning opium ingår. Bland dessa märkas: Opium pulveratum, pulverise-r a d t opium, det vid högst + 60° C. torkade och pulveriserade opiet, innehållande omkr. 10 proc. morfin; ges i dos af l till högst 20 cg. - Extractum opii, opiumextrakt, ett med vatten beredt, torrt extrakt, ett brunt pulver, innehållande 19-20 proc. morfin; dos l till högst 10 cg. - Gelatince opii, opiumgelatinrutor, små bruna blad af lim, hvart och ett innehållande 3 cg. opium. - Vidare diverse opiumhaltiga piller, väsentligen afsedda till behandling af hosta, såsom pilulce Ammoniaci opiatce, förr kallade Gahns bröstpiller (se d. o.), med l cg., pil. Styracis opiatce med 2 cg. och pil. Terebin-thinas compositce med 5 mg. opium i hvarje piller. - Ytterligare må nämnas pulvis Ipecacuanhce opiatus, Dovers pulver, som är brungrått och innehåller l del opium och l del kräkrot samt 8 dlr kaliumsulfat; medlet användes vid diarréer, särskildt rödsot, samt vid gikt och reumatism. - Tinctura opii, opiumdroppar, en mörkbrun vätska, beredes genom "perkolering" af opium med kanelvatten och utspädd sprit, innehåller omkr. 10 proc. opium, l proc. morfin; vanlig dos 5-20 droppar, maximaldos 2 gr., ungefär 60 droppar. Af detta preparat beredes Tinct. opii benzoica, opiumdroppar med benzoe-s y r a, genom tillsats af anetol, kamfer, benzoesyra och utspädd sprit; innehåller V2 proc. opium och ges i dos af 30-60 droppar vid hosta samt som exciterande och svettdrifvande medel. - Direkt af opium framställes Tinct. opii crocata, opium-droppar med saffran (se Laudanum). - Vinum Glycyrrhiza opiatum. Se Roséns bröstdroppar. Ett billigare motstycke till