- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 20. Norrsken - Paprocki /
757-758

(1914) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Opium

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

regeringen beslutit för alltid stoppa opiumhandeln. I sept. s. å. berättade emellertid tidningarna, att regeringen i Mongoliet meddelat ett engelskt syndikat koncession på införande af och handel med opium. Kinas befriande från opiumeländet, som sangviniskt beräknats kunna försiggå på få år, torde dock ännu dröja. -- Försök att frambringa opium i mellersta Europa ha så till vida lyckats, att det opium, som i liten skala erhållits på åtskilliga ställen (äfven i Sverige), har befunnits vara af god beskaffenhet, men för dyrt genom de för höga arbetskostnaderna. Mjölksafter äro i allmänhet rika på beståndsdelar, men opium är rikare än alla andra. Inemot 20 alkaloider äro i denna mjölksaft upptäckta, bundna vid mekonsyra, mjölksyra, svafvelsyra m. m., vidare indifferenta ämnen (mekonin) och många bibeståndsdelar. Bland dessa märkas vatten (8--25 proc.), s. k. kolloida ämnen (slem, pektinämne, ägghvita, vax, kautschuk), vidare färgämnen, aromatiska ämnen, som förorsaka opiums karakteristiska "narkotiska" lukt, samt oorganiska salter, i oförfalskadt opium ej öfver 8 proc. Den första alkaloiden upptäcktes 1803 af Derosne och benämndes narkotin, emedan man trodde, att denna alkaloid var den döfvande, sömngifvande beståndsdelen i opium. Detta befanns snart vara ett misstag, och redan följande året upptäcktes den rätta sömngifvande beståndsdelen, morfinet (se d. o.). Denna alkaloid finnes lyckligtvis i relativt största mängd (ibland ända till 22 proc.), därnäst narkotinet (i indiskt opium till 8 proc., i levantiskt 1--6 proc.), och vidare kodeinet (till högst 3/4 proc.). Öfriga alkaloider, bland hvilka märkas papaverin, laudanin, tebain m. fl., uppgå hvar och en vanligen blott till högst 1 proc. och spela med afseende på verkan af opium endast en underordnad roll. Denna verkan beror i väsentlig grad på morfinet. Opiets verkan förhåller sig i viss mån olika hos olika djurklasser, alltefter lägre eller högre utveckling hos hjärnan. Hos människan framkallas af en liten dos, 1 till högst 5 cg., tagen en eller annan gång, en lifvande verkan och en känsla af välbefinnande, dock efterföljd af förslappning samt benägenhet för hvila och sömn. Törsten är vanligen ökad, men matlusten minskad; afföringen blir trög. Af "full dos", 6--10 cg. (undantagsvis 15--20 cg.), förorsakas ett kortare upplifningsstadium, med hastigt följande nedstämningstillstånd, och snart inträder djup sömn, hvarunder pupillerna äro starkt sammandragna och än glada, än hemska drömmar inställa sig. På sådan sömn följa hufvudvärk, dåsighet, allmänt illamående, äckel och förstoppning. Vid giftig, dödande dos, 50--75 cg., uteblir retningsstadiet, och de döfvande verkningarna inträda genast med svindel och dvallikt tillstånd, som hastigt blir allt djupare och ur hvilket den förgiftade svårligen kan väckas. Andningen blir långsam, anletsdragen bli småningom likbleka, kroppsvärmen aftar, pulsen blir slutligen omärklig, och döden inträder vanligen helt stilla. I förgiftningsfall bör giftet eller innehållet i magen uttömmas medelst magpump eller ett kraftigt kräkmedel, hvarefter starkt kaffe ges att dricka eller ock införes i lavemang, kalla omslag å hufvudet anbringas, och, om möjligt, den förgiftade hindras från att somna in. Genom dylik behandling kan möjligen faran af opiumförgiftningen aflägsnas. Den kraftigt smärtstillande och rogifvande verkan, som opium och i synnerhet morfinet utöfva, är den vanligaste anledningen till detta medels begagnande för medicinskt ändamål, men ock, jämte angenäma fantasier, orsaken till dess missbrukande som njutningsmedel. I sistnämnda fall antingen intages af "opiumätaren" någon beredning af opium (tinktur, Roséns bröstdroppar, piller eller kakor af opium) eller begagnas af "opiumrökaren" ett extrakt, tshandu, till rökning

illustration placeholder Kinesisk opiumpipa.

medelst särskilda pipor (se fig.). Tshandu formas till en liten kula, som, trädd på en nål, hålles invid en liten lamplåga; rök och ångor från det upphettade opiet insugas af rökaren, som därvid får i sig alkaloider i ångform. Angenäma fantasier och sömn inställa sig. Rökandet leder ofta till kronisk opiumförgiftning (se Morfinism). Opiumrökare finnas företrädesvis i Kina och bland malajerna i Indien, numera äfven i Frankrike, England, Förenta staterna m. m., särskildt i stora hamnstäder. De vanliga uppgifterna, att i Kina 40, ja 70 mill. människor dagligen hänge sig åt opiumrökning, äro i yttersta grad öfverdrifna. Hela den mängd opium, som frambringas på jorden, räcker icke till dagligt rus åt på långt när så många människor, hvarvid intet opium skulle bli öfver till medicinskt bruk. "Opiets historia är medicinens historia", säger den berömde läkaren Hufeland, och det med rätta, ty intet läkemedel har som opium varit utsatt för växlande meningar alltefter åsikterna inom de olika medicinska skolorna. Vallmon omtalas i Iliaden under namnet mekon, och grekerna torde ha känt plantans sömngifvande egenskaper, då de helgade densamma åt Morfeus, sömnens gud. Länge användes endast ett extrakt på blad och stjälkar, kalladt mekoneion. Redan Hippokrates' samtida Diagoras (i 5:e årh. f. Kr.) kände opiet och varnade för detsamma som ett farligt medel. En af den empiriska skolans främsta män, Herakleides från Tarent, använde däremot opium mera oförskräckt. För empirikerna, som mindre frågade efter sjukdomarnas natur än deras botande, var nämligen opium genom sin smärtstillande förmåga ovärderligt. Mot dem uppträdde Asklepiades och hans skola, som ville hufvudsakligen genom dietetik "snabbt, säkert och behagligt" kurera de sjuke. Äfven de efterföljande metodikerna, som använde antingen "sammandragande" eller "lösande" behandlingsmetoder, voro afvoga mot opium, men använde stundom "diacodium", ett afkok på vallmohufvud, försatt med honung, således ungefär lika med senare tiders "syrupus diacodii". Ungefär samtidigt (i århundradet före Kristus) uppfunnos flerehanda "antidota", motgifter i den mening, att man genom deras begagnande skulle vara skyddad mot förgiftningar. I sådana antidot ingick som en väsentlig beståndsdel det af Dioskorides noggrant beskrifna opiet (t. ex. i "mithridaticum", "philonium", "theriaca Andromachi", hvilken sistnämnda blandning ännu i våra dagar anträffas på

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Oct 11 16:36:18 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbt/0409.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free