förkofran den berömde Huygens (1629-95). Honom har man att tacka för åtskilliga uppfinningar på den instrumentala optikens område. Han förbättrade den astronomiska tuben och försåg den med mikrometer för mätning af små distanser på himmelen. Han skref äfven öfver bisolar och solgårdar. Men hans största förtjänst om optiken består i de teoretiska undersökningar af dubbelbrytningen, som han meddelat i "Traité de la lumiére" (1690). Genom studium af den af dansken K. Bartholin (1625-98), professor i medicin vid Köpenhamns universitet, hos den isländska kalkspaten upptäckta dubbelbrytningen kom Huygens till öfvertygelsen därom, att ljuset består i vibrationer i etern och lyckades, genom att utgå från denna föreställning, förklara icke blott ljusets reflexion och brytning, utan äfven i alla dess detaljer det så märkvärdiga dubbelbrytningsfenomenet, som visar sig vid ljusets gång genom de flesta kristalliserade ämnen. Men detta oaktadt kunde hans riktiga uppfattning af ljuset som vibrationer i etern ej komma till sin rätt emot den af Newton uppställda och af honom allt framgent upprätthållna emissionsteorien. - 1700-talet har endast få framsteg att uppvisa inom ljusläran. 1727 gjorde J. Bradley (1692-1762) den märkvärdiga upptäckten af ljusets aberration och erhöll därigenom ett nytt mått på ljusets fortplantningshastighet. Teorien för ljusintensiteten (fotometrien) grundlades vid samma tid af Bouguer (1729) och utbildades vidare af Lambert (1760). Uppfinningen af solmikroskopet, som gjordes 1738 af Lieberkühn, faller äfven inom förra hälften af 1700-talet, och mot slutet af detsamma debatterades flitigt frågan om möjligheten att konstruera akromatiska tuber. Svensken S. Klingenstierna (1698-1765) visade emellertid på teoretisk väg, att Newtons påstående, att färgspridningen ej kunde upphäfvas, utan att brytningen samtidigt upphäfdes, var oriktig. Klingenstierna sände sin afh. till den optiske instrumentmakaren och fysikern J. Dollond i London, som 1758 experimentellt löste frågan genom att sammansätta prismor och linser af två olika glassorter. Under hela detta årh. härskade Newtons emissionsteori med nästan oinskränkt välde, ty af mera bekanta vetenskapsmän var det blott Euler, som sökte göra gällande den huygensska uppfattningen. Först med början af 1800-talet framdrogs den nästan bortglömda vibrationsteorien ur mörkret af en engelsk läkare och fysiker, Th. Young, som (omkr. 1801-03) nogare undersökte böjningsfenomenen och genom uppställande af interferensprincipen, som utgör en naturlig följd af föreställningen om vågrörelser, och denna princips tillämpning på nämnda fenomen, gaf ett viktigt stöd åt vibrationsteorien. Men ännu mera bidrog till befästande af den riktiga åsikten om ljusets natur den genialiske franske ingenjören cch vetenskapsmannen A. J. Fresnel (d. 1827), som genom 1815-27 utförda omfattande undersökningar inom optikens viktigaste delar på vibrationsteoriens basis uppförde den vetenskapliga byggnad, som ännu i dag är beståndande. Fresnel uppställde lagarna för diffraktionen och öfriga interferensfenomen, upptäckte polarisationens verkliga natur och beskaffenhet och studerade det polariserade ljusets Interferens, som med nödvändighet fordrar, att ljusvibrationerna äro transversella. I sina skrifter redogör han för sin uppfattning af vibrationsrörelsen i etern, bestämmer på teoretisk väg ljusets intensitet vid reflexion och brytning samt förklarar på det mest fullkomliga sätt och i dess minsta detaljer dubbelbrytningen med denna åtföljande fenomen, äfven de mest besynnerliga, såsom polarisationsplanets vridning i kvartskristaller m. fl. Af andra framstående fysiker under detta årh., som arbetat inom optiken, torde böra nämnas Fres-nels mångårige medarbetare astronomen D. F. Arago (1786-1853), som upptäckte den s. k. kromatiska polarisationen, konstruerade flera nya optiska instrument samt visade, att atmosfärens ljus är polariseradt, vidare Brewster, som fann lagen för polarisationsvinkeln, upptäckte absorptionslinjerna i färgade gaser och fluorescensen, utförde en stor mängd experimentella arbeten med dubbelbrytande kristaller samt framkallade genom pressning och afkylning dubbelbrytning i vanligt glas, samt Fizeau och Foucault, som i sammanhang med sina bestämningar af ljusets hastighet genom direkta försök ådagalade, att ljuset framgår långsammare i vatten än i luft, ett förhållande, som är oförenligt med emissionsteoriens, men i fullkomlig öfverensstämmelse med vibrationsteoriens förutsättningar. Inom förra hälften af 1800-talet faller ock uppfinningen af den för nutidens samlif så viktiga fotografien, hvars första framträdande (1829) erinrar om namnen Daguerre, Niepce, Talbot m. fl. Under början af 1800-talets senare hälft voro sträf-vandena inom optiken riktade förnämligast på utbildandet af den (1861) af Kirchhoff och Bunsen skapade spektralanalysen, som tillämpar de noggranna metoder för mätning af enkla prismatiska färgers brytningsförmåga, af hvilka Fraunhofer efter upptäckten af de mörka linjerna i solspektrum (1814) betjänade sig, på analyserandet af de grundämnen, som ingå i en kemisk förening, samt på bestämmandet af de enkla ämnen, som finnas i solen och de själflysande himlakropparna. Den af Kirchhoff uttalade grundsatsen, att hvarje kemiskt element har sina egna oföränderliga spektrallinjer, hade redan förut af Ångström (1853) och andra varit insedd och äfven i tryck meddelad, utan att man likväl därför klart insåg dess stora betydelse för den kemiska analysen, förr än Bunsen på spektralanalytisk väg (1861) upptäckte de nya grundämnena cesium och rubidium. Bland de utförda spektralundersökningarna intaga de af A. J. Ångström i Uppsala utförda (1868 publicerade) bestämningarna af linjerna i solspektrum ett framstående rum. Äfven K. T hälen i Uppsala och B. Hasselberg i Stockholm ha utfört en mängd undersökningar på det spektralanalytiska området. - Olika delar af optiken ha under 1800-talet varit underkastade speciell matematisk behandling, undulationsteorien och dispersionen förnämligast af Cauchy, Beer, Briot m. fl., ljusbrytningen i kristaller af F. Neumann, Ångström och sir William K. Hamilton. Den sistnämnde upptäckte på teoretisk väg den s. k. "koniska refraktionen", hvars tillvaro sedermera (1837) genom experiment bekräftades af H. Lloyd i Dublin. C. Christiansens undersökningar af den anomala dispersionen (1870) föranledde teoretiska arbeten inom samma område af H. von Helmholtz (1875), E. Ketteler (1878), E. Lommel (s. å.) och W. Voigt (1883), På den af Clerk