sammansatt det första instrumentet af detta slag, hvilket skall ha skett 1608. Redan s. å. sändes en kikare från Holland till konung Henrik IV i Frankrike. Vid samma tid finner man ett dylikt instrument i Tyskland och följande år i Italien. Icke lång tid därefter (omkr. 1618) uppfanns mikroskopet; dess uppfinnare känner man ej med säkerhet. Kepler angaf visserligen grunderna för den astronomiska tuben, men förfärdigade aldrig själf något sådant instrument. Detta skedde först genom jesuiten Scheiner (1575-1650), som med detsamma observerade solfläckarna, hvilka han till en början ansåg som små planeter, men därefter, sedan han blifvit bekant med Galileis iakttagelser af dem, med noggrannhet studerade. Scheiner är författare till ett för sin tid utmärkt arbete: "Oculus, hoc est fundamentum opticum" (1619). I detta arbete, som innehåller en teori för seendet, bestämmer han brytbarheten hos vattenvätskan, kristall-linsen och glasvätskan i ögat samt ådagalägger tillvaron af näthinnebilden genom experiment med ett oxöga. De storartade upptäckterna af Juppiters månar, solfläckarna m. m., som Galilei gjort 1610 med en af honom väl icke uppfunnen, men dock betydligt förbättrad kikare, liknande den holländska, hade han redan s. å. meddelat i en i Venezia tryckt afh. med titel "Nuncius sidereus". Efter denna tid bli de vetenskapliga framstegen hastigare och den optiska litteraturen rikligare. Francesco Grimaldi i Bologna (1618-63) riktade optiken med upptäckten af böjningen (diffraktionen), en upptäckt af den allra största betydelse. Holländaren Willibrord Snell (lat. Snellius), professor i matematik i Leiden (1591-1626), är känd som upptäckare af brytningslagen, hvilken dock blef bekant först genom René Descartes (lat. Cartesius, 1596- 1650), som i förenklad form meddelar den i "Dioptrique" (1639). Med kännedom af denna lag söker Cartesius uppställa en teori för regnbågen, hvari han för första gången på teoretisk väg bestämmer de vinklar, som de båda regnbågarna göra med de direkt från solen till ögat gående strålarna. Hvarför dessa bågar äro färgade, visste Cartesius icke, och detta fortfor att vara okändt ända till Newton. Pierre de Fermat i Toulouse (1608-65) uppställde den generella satsen, att ljuset alltid går mellan två punkter den väg, som fordrar kortaste tid. Cavalieri, professor i matematik i Bologna, gaf i "Exercitationes geometricæ" (1647) en fullständig lösning af problemet att finna brännpunkten för alla slags konvexa och konkava linser. Borelli (1608-79) uppfann heliostaten. Första noggranna undersökningen af brännlinjerna skedde genom Eh. W. Tschirnhausen (1651-1708). I sin "Essai sur la nature des couleurs" (1681) ger Mariotte en riktig förklaring af halofenomenen, hvaremot hans teori för de små gårdarna omkring sol och måne visat sig icke bestå profvet. I samma arbete behandlar han ock de fysiologiska eller tillfälliga färgerna. Sin upptäckt af "blinda fläcken" i ögat framställde han 1666. Idén att använda speglar till teleskop och försök att realisera denna idé kunna spåras alltifrån förra hälften af 1600-talet; men ett genomtänkt förslag till konstruktion af ett verkligt spegelteleskop (reflektor) framställdes först 1663 af den engelske matematikern och astronomen James Gregory, som dock ej lyckades genomföra sin plan. Det första efter Gregorys system utförda spegelteleskopet förevisades inför Royal society i London 1674 af Hooke. Under tiden hade Newton och Cassegrain konstruerat de efter dem benämnda reflektorerna. Ett spegelteleskop, som Newton själf med egen hand förfärdigat, finnes ännu i behåll i Royal societys bibliotek. I början fingo likväl dessa instrument föga eller ingen användning på grund af sina små dimensioner. Först 1723 konstruerades ett till observationer brukbart spegelteleskop af John Hadley, spegelsextantens uppfinnare. Flera upptäckter inom ljusläran böra tillskrifvas den engelske vetenskapsmannen R. Hooke (1635-1703), som dock ej tillräckligt genomförde sina mångfaldiga undersökningar och iakttagelser. Hit hör upptäckten af de periodiska färgerna i tunna lameller, som han iakttog äfven mellan två prismor i kontakt med hvarandra, när den ena prisman hade en något konvex yta, en observation, som sedermera gaf Newton anledning till framställandet af de efter honom benämnda färgringarna. I början af 1675 inlämnade Hooke till Royal society en afh. öfver ljusets böjning, hvari han beskrifven böjningsförsök, lika dem Grimaldi förut verkställt, och drager af dessa försök samma resultat som denne, nämligen att ljuset består i en vågartad rörelse i ett öfverallt utbredt medium, ljusetern. Därigenom råkade han i häftig strid med Newton, i hvilken han dock, till följd af det myckna osanna han på samma gång med denna riktiga åsikt sökte göra gällande, drog det kortare strået. Kort därefter infaller upptäckten af ljusets hastighet och bestämningen af denna storhet (1676) genom danske astronomen Römer. Med Newtons undersökning (1669) af det prismatiska spektrum, som uppkommer genom de olika färgernas olika brytbarhet, börjar en ny epok i optikens historia. Genom dessa undersökningar ådagalades med fullkomlig visshet, att de prismatiska färgerna äro enkla (homogena) och oföränderliga samt att det ofärgade (hvita) ljuset utgör en sammansättning af dem. Solbildens förlängning vid brytning genom prisman var visserligen känd redan af Grimaldi och t. o. m. ännu tidigare af Marci de Kronland (1648), professor i medicin vid universitetet i Prag. Men Newtons experimentella undersökningar af solspektrum utmärkas för mönstergill sorgfällighet och ledde också till en ovederlägglig uppfattning af dispersionen. Senare företog Newton sig en annan viktig undersökning, nämligen öfver färgerna i tunna lameller samt i de efter honom benämnda färgringarna, föranledd därtill af Hookes förut nämnda experiment, och uppställde lagarna för dessa fenomen; men emedan han hyllade emissionsteorien, måste han för att förklara dessa färgföreteelser, som tillhöra interferensfenomenen, uppställa en allt annat än enkel och naturlig hypotes. I sammanhang därmed sökte Newton förklara kropparnas naturliga färger och olika grad af genomskinlighet. På äldre dagar författade han ett arbete med titeln "Opticks, or a treatise of the reflexions, refractions, inflexions and colours of light" (1704), hvilket verk under ett helt sekel betraktades som en kodex för denna gren af fysiken. I denna bok framställer han ock sin bekanta teori för regnbågen. - Samtidigt med Newton i England verkade i Holland för den optiska vetenskapens