Cactaceae). Af släktets omkr. 150 arter tillhöra de flesta Mexico, Chile och Peru, där flera af dem bli trädartade. Flera arter ha odlats och förvildats i andra länder. Så är O. vulgaris allmän i sydligaste Europa, där den t. ex. på Sicilien användes till häckar kring odlade fält. De flesta opuntiaarter ha gula blommor. Deras frukter, som äro saftiga och ha svagt syrlig, något fadd smak, äro ätliga. För frukternas skull odlas särskildt O. Ficus indica, fikonkaktus, hvars frukter, indiska fikon l. kaktusfikon (se fig.), bli stora som hönsägg och äro välsmakande; de utgöra flerstädes i Medelhafsländerna, där arten ofta förvildas, ett viktigt näringsmedel. Flera arter från Nord-Amerika, t. ex. O. camanchica och O. missouriensis, äro vinterhärdiga t. o. m. så nordligt som vid Stockholm. Mycket nära släkt med 0. är Nopalea, hvaraf en art, Nopalea coccinellifera, är den viktigaste näringsväxten för koschenillinsekten (se Konschonell), och den odlas därför utom i hemlandet äfven i andra varma länder, särskildt på Kanarieöarna, dock i mycket större skala förr än nu. O. T. S. (G. L--m.) Opuntiales, Cactales, Cactifloræ, bot., växtserie af underklassen Archichlamydeæ bland dikotyledonerna, utmärkt af hemicykliska blommor med talrika, spiralställda foderblad, kronblad och ståndare, fästa på en rörformig axel och undersittande fruktämne. Serien omfattar endast en familj, Cactaceæ. G. L--m. Opuntioideæ, bot. Se Opuntia. Opuntiska lokrer. Se Lokris. Opus (lat. opus, plur. opera, se d. o.), arbete; konstverk; litterärt arbete, skrift; större eller mindre musikalisk komposition (jfr O p.). Däraf dim. opusculum (plur. opuscula), liten skrift, afhandling. -- Ordet opus förekommer i en mängd tekniska uttryck, som till större delen tillhöra medeltidslatinet och af hvilka några af de viktigare här anföras. -- O. acu pictum, eg. "med nålen måladt arbete", konstsömnad. - O. alexandrinum, en af de i den äldre latinska litteraturen förekommande benämningarna på mosaik (se d. o.) eller inlagdt arbete, ovisst af hvilken art. Namnet härledes antagligen från Alexandria, i Nedre Egypten, en af den senare antika konstutöfningens och särskildt konstslöjdens hufvudorter. -- O. anglicanum, "engelskt arbete", ett slags under medeltiden använd konstsömnad med kedjesöm. -- O. francigenum (francigenum opus), i Tyskland nyttjad benämning på byggnadsverk i ung-gotik, hvilken stil uppkommit och utvecklats i Frankrike. -- O. incertum, "oregelbundet arbete", murverk af otillhuggna stenblock i murbruk, stundom med inlagda tegelskift. - O. isodomum (af grek. isos, jämn, likformig, och demein, bygga), murverk af kvadersten med jämnhöga skift (se Mur, sp. 1372, fig. 8). -- O. mallei, "hammararbete", benämning dels på drifvet metallarbete i allmänhet, dels på punsadt arbete, dels slutligen på ett slags koppargravyr, där bilderna frambragtes genom tät punktering med puns och hammare och hvars förnämste utöfvare var Jan Lutma i Amsterdam (f. 1609). -- O. mixtum (af lat. miscere, blanda), murverk, där kvadrer (huggen sten) omväxla med tegel. -- O. musivum. Se Mosaik. -- O. pectineum (lat. pecten, kam, väfsked), ett slags textilarbete från medeltiden, ovisst om väfnad eller sömnad. -- O. phrygicum, "frygiskt arbete", konstsömnad (Frygien, i Mindre Asien, var berömdt för sina konstsömnader, och en utöfvare af denna konst kallades därför på medeltidslatin phrygio). -- O. plumarium (lat. pluma, dun, fjäder), plattsöm eller schattersöm, förmodligen emedan de jämte hvarandra lagda fina trådarna ha en viss likhet med fint dun eller fanet i en fjäder. -- O. pulvinarium (lat. pulvinar, kudde, hyende), sådant broderi, som användes på de under medeltiden vida mer än nu behöfliga kuddarna (möbler med stoppning funnos nämligen ej). Möjligen var detta broderi korsstyngsöm eller hvad vi vanligen kalla tapisserisöm. -- O. quadratum, murverk af fyrsidigt huggen sten (kvadrer). -- O. reticulatum (lat. rete) nät), murverk, där stenarna äro ställda på hörn. Se Nätverk. -- O. rusticum (lat. rusticus, landtlig), murverk af ohuggna stenblock. Se Rustik. -- O. sectile (lat. secare, skära, stycka), en af de många benämningarna på antik mosaik. Möjligen förstås härmed det slag, där bitarna särskildt tillskuros efter mönstren (således ej voro tärningsformiga) för att sedermera passas ihop som på en läggtafla eller fällas in i ett gemensamt enfärgadt underlag, såsom i den moderna florentinmosaiken. -- O. spicatum (lat. spica, ax), axliknande murförband, där stenarna ställas på sned mot hvarandra som småblommorna i ett horisontalt liggande ax. Detta murförband tillhör den klassiska forntiden och den tidigare medeltiden. -- O. tessellatum (lat. tessera, tärning), antikt mosaikarbete, förmodligen sammansatt af tärningslika småbitar. -- O. vermiculatum (lat. vermis, mask), masklikt mosaikarbete, möjligen det slag, som sammansättes af små tärningslika eller oregelbundna bitar, som i parallella rader följa figurernas eller mönstrens ytterlinjer. På afstånd ser det hela ut, som vore det bildadt af idel smala slingrande räckor. Upk.* Opus (grek. Οπους) forngrekisk stad, efter hvilken de opuntiske lokrerna (se Lokris) fingo sitt namn. 0. är berömdt i saga och historia. Deukalion och Pyrrha sägas ha bott där, sedan de kommit ned från Parnassos. Ajas, 0ïleus' son, härskade där. I perserkrigen visade sig dess invånare mycket opålitliga. Sedan ingingo de förbund med Sparta. Romarna togo staden 197 f. Kr. Af murarna, urgamla, byggda af månghörniga stenblock, finnas lämningar ända till 2 m. höga. De omge både den branta akropolen och nedre staden. På en höjd i stadens närhet ligger ett frankiskt torn med präktig utsikt. Berömda för sin prydlighet äro 0:s mynt. J. C. Opusculum. Se Opus. Opus morale, lat., god sed, god gärning. Opus operatum (lat., "verkställd l. utförd handling"), ett af medeltidsskolastikerna användt uttryck om de kyrkliga sakramentshandlingarna, som förklarades vara verksamma endast på den grund, att de blifvit af prästen utförda ("ex opere operato"), oberoende af botfärdigheten eller obotfärdiheten hos den människa, för hvilkens skull de utfördes. Sedan blef uttrycket användt om yttre gärningar i allmänhet, botöfningar, vallfärder o. s. v., hvilka ansågos som förtjänstfulla. -- I dagligt tal brukas detta uttryck någon gång för att