fixeradt, så att dess beståndsdelar icke mera ha fullt ut samma betydelse (ofta ej heller samma form), som de i ordfogningen egde. Emellertid är gränsen mellan ett ord och en ordfogning i alla fall ytterst sväfvande, så att det ofta är svårt eller omöjligt att afgöra, hvilketdera man har för sig, t. ex. trettiofyra, kronprinsen-regenten, Slesvig-Holstein, Dagens nyheter, Hin håle, s. k. gruppord. Då de flesta nya ord ha sin upprinnelse i stereotyperade ordfogningar, är det gifvet, att många ord i skrift - som ju alltid är konservativare än det lefvande talet - betecknas som ordfogningar, ehuru de för länge sedan upphört att vara det, t. ex. sv. gå an, ty. zu sehen (men anzusehen), fr. le roi (jfr däremot sv. konung-en). Konservativast härutinnan, liksom f. ö., är den engelska skriften, där man får se t. ex. gold watch, guldur, o. d. Se vidare Ad. Noreen, "Något om ord och ordklasser" (i "Nord. tidskr." 1879 och "Vårt språk", VII, 13 ff.), H. Paul, "Prinzipien der sprachgeschichte" (4:e uppl., 1909, s. 328 ff.). - Ofta får man höra uttrycket ord begagnas i en helt annan mening, nämligen såsom liktydigt med paradigm, d. v. s. sammanfattningen af alla de ord (i den först angifna meningen), hvilka, på samma gång som de uttrycka hvar sin grammatiska kategori (kasus, numerus o. s. v.), dock öfverensstämma i fråga om det öfriga, vanligen mera speciella betydelseinnehållet. Man säger t. ex., att de åtta orden häst, hästs, hästar, hästars, hästen, hästens, hästarna, hästarnas äro olika "former" af samma "ord" (som då vanligen citeras i sin kortaste form, "grundformen"). På samma sätt få gå, gack, gick, gången gälla som samma ord, ja t. o. m. sådana olikartade grupper som vara, är (ty. sein, bin, ist, war, gewesen) eller jag, mig, vi, oss; se Ad. Noreen, "Vårt språk", VII, 79 ff. Ad. N-n. Ordaccent. Se Accent, sp. 84. Ordalieböna, farm., med. Se Kalabarbönor, sp. 585. Ordalier (angls. ordál, besläktadt med fsv. ordela, ty. urteil), Gudsdomar (mlat. urtella och judicia dei), inneburo, efter den tids uppfattning, som omfattade dem, gudomens anvisning, hvad som i en rättssak var rätt eller orätt, lämnad genom ett på förhand fastställdt yttre tecken, som var förbundet med en af part själf eller af annan å hans vägnar företagen yttre handling. - Stundom voro båda parterna förpliktade att aktivt deltaga i profvet, hvilket hufvudsakligen användes i brottmål. För ernående af gudomens tecken betjänade man sig af många vägar. Vanligen nödgade man den pröfvande att inlåta sig i ett vågsamt företag, under förvissning, att gudomen skulle lämna den oskyldige sitt omedelbara bistånd. - Ordalen var ett legalt bevismedel, men man betjänade sig stundom af samma prof, som förekommo därvid, för att utomrättsligt bekräfta en öfverenskommelse, styrka sanningen af ett påstående e. d. Ordalier omtalas redan i de uråldriga indiska lagarna, Nârada Smriti, Yâjnavalkya m. fl., som föreskrefvo ett eldprof, hvilket tillgick på så sätt, att den pröfvande bar en glödande metallkula ett stycke lika långt som åtta gånger längden af hans fot. Ett annat brännande prof gick därpå ut, att man med blotta handen skulle ur ett kärl, fylldt med kokande olja, upphämta ett guldstycke. För att anses oskyldig skulle den pröfvande efter profvens fullgörande befinnas "oskadad". Jämväl ett prof med kallt vatten förekom. Den anklagade försattes i ett lagom djupt vattendrag; om han därvid sjönk, ansågs han för oskyldig, men därest han flöt, hölls han för saker till brottet. Indierna kände ock ett slags spisordal. Man lät den anklagade förtära riskorn, uppblötta i vatten, i hvilket en gudabild blifvit aftvättad; om han därvid darrade, hans saliv syntes blodblandad eller hans tandkött tagit skada, ansågs han skyldig. Indierna hade sålunda motsvarigheter till de germanska ordalierna järnprofvet, kittelprofvet, det kalla vattnets prof och bröddomen. I anledning däraf påstå åtskilliga tyska rättshistoriker, att ordalen är ett på indogermansk grund uppvuxet rättsinstitut. Visst är i alla händelser, att den hufvudsakligen tillhör de germanska folken. - För babylonierna påbjöd Hammurabis lag §§ 2, 131 ett vattenprof. Man nedstötte den anklagade i floden Eufrat, hvarvid hans skuld eller oskuld bedömdes såsom vid indiernas kalla vattenprof. - Hos judarna användes två ordalier: det bittra vattnets dryck och lottordalen. Den förra omförmäles i 4 Mos. 5. Om en hustru misstänktes för otrohet, skulle tempelprästen på mannens anfordran ge henne en dryck, tillredd af vatten från tvättkaret på tabernaklets förgård och stoft från tabernaklets golf. Var hon skyldig, skulle hennes buk svälla och hennes höfter förvissna, d. v. s. hon skulle bli till fruktsamhet obekväm, ett förhållande, som hos detta ankulten omfattande folk ansågs som en synnerlig olycka. Lott-ordalen omförmäles i Josua bok VII, 13 ff. m. fl. st. - Grekerna omfattade två ordalier, nämligen att gå genom en eld samt att med bara handen bära ett glödande metallstycke. Bruket af dessa ordalier antydes i Sofokles' "Antigone", v. 264. - Det kan icke ledas i bevis, att romarna betjänat sig af ordal; framstående forskare hålla dock detta för antagligt (jfr Hirzel, "Der eid", 1902, s. 187 ff.). - Hos nordgermanerna brukades under hednatiden sannolikt två ordalier (skirslir), nämligen "at ganga undir jarðarmen" och tvekampen. Möjligen kände man ytterligare en ordal, kittelprofvet. Sagorna förmäla, att "ganga undir jarðarmen" förekom i Norge och på Island; det tillgick vanligen så, att man lossade en enda lång grästorfva från marken på så sätt, att dess långsidor uppskuros, under det att ändarna fortfarande fingo sitta fast; under torfvan sattes därpå ett mála-spiót, så att denna därigenom lyftes så högt, att en man kunde i stående ställning med sin hand nå spjutnageln. Enligt ett annat tillvägagångssätt uppskar man för ändamålet tre grästorfvor och upplyfte dem medelst spjutet till viss höjd. Den pröfvande skulle i hvart och ett af fallen gå under grästorfvorna, utan att dessa fingo falla ner. Beträffande tvekampen vittnar Egils saga, att enligt lag och gammal sedvänja enhvar hade rätt att utmana sin motpart till holmgång (se vidare d. o.), ehvad han egde kära eller svara i saken. Nyare filologiska och rättshistoriska forskningar synas ge vid handen, att det till Upplandslagens Þingmalæ balk kap. 14 fogade tillägget af "thöm gamblu laghum sum i hedhnum tima brukadhus" etc. utgör i motsats till äldre åsikter ett fragment