Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ordalier, Gudsdomar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af en urgammal lag, antagligen hörande till den
förlorade äldre redaktionen af Äldre Västgötalagen;
är detta antagande riktigt, ha vi för Sveriges del ett
formligt lagstadgande om tvekamp från ifrågavarande
tid. - Kittelfångsten l. kittelprofvet, hvarvid
ett föremål med blotta handen skulle upphämtas
ur en kittel med kokande vatten, omförmäles i
Äldre Eddan, "Guðrúnarkviða" III, enligt hvilken
den danske konungen Atles gemål Gudrun skall ha
underkastat sig detta prof. Man har emellertid på
goda grunder ansett tilldragelsen, som ej är omnämnd
i Volsungasagan, ohistorisk och sången af yngre
datum än öfriga eddakväden. - Äfven hos de hedniske
sydgermanerna voro ordalier sannolikt i bruk, ehuru
detta förhållande icke kan bevisas. Med kristendomens
införande fick gudsdomen i hög grad ökad användning,
hufvudsakligen genom prästernas inflytande. Profven utfördes i kyrkorna under prästernas ledning, och ordalföremålen invigdes högtidligen enligt
särskilda liturgiformulär, af hvilka åtskilliga ännu
finnas i behåll. I motsats till hvad som hittills
antagits synes visst, att samtliga ordalprof kunde
utföras genom ställföreträdare. De under denna
tid brukliga ordalierna voro antingen ensidiga,
vid hvilka allenast ena parten undergick profvet,
eller tvåsidiga, då båda parterna aktivt deltogo
däri. I. De ensidiga ordalierna voro hufvudsakligen
af 7 slag. 1) Järnprofvet, i Norden kalladt
järnbörden. Denna ordal förekom såväl hos nord- som
sydgermanerna. Den omförmäles i Östgötalagen och
Hälsingelagen, Skånelagen, Eriks själlandske lov,
den västnordiska rätten och Grågås. Profvet utfördes
på tre olika sätt: a) den pröfvande fattade ett
glödande järnstycke och bar det med blotta handen
nio steg, innan han kastade det ifrån sig; b) den
pröfvande försökte kasta det i ett tråg, uppställdt
på tolf stegs afstånd från den plats, där han stod; c)
den pröfvande beträdde med bara fötter glödande järn,
i regel plogbillar till växlande antal. Efter profvets
begående försågos handen eller fötterna med omslag,
som förseglades och borttogs efter vissa dagar. Andra
slags brännande prof voro att sticka bara handen i
eld, att med densamma bära glödande kol eller att
iklädd en vaxad skjorta springa genom en eld. - 2)
Kittelfångsten, kittelprofvet l. profvet med det
kokande vattnet. Huru vid detta prof tillgick, är
förut beskrifvet; efter profvets begående behandlades
handen och armen såsom vid järnprofvet. Profvet
förekom, förutom hos sydgermanerna, i Norge och på
Island. Beträffande alla de brännande profven skulle
den pröfvande, för att lyckas, vara "oskadad". Detta
innebar icke, såsom hittills antagits, att handen
eller foten skulle vara fri från brännskador, utan
allenast att de uppkomna brännsåren efter viss tids
förlopp icke fingo blöda eller varas, ett förhållande,
som framgår af åtskilliga vid invigningen af järnet
eller kitteln använda liturgiformulär (Liebermann,
"Die gesetze der angelsachsen", s. 407). Härmed
torde en gåta, som alltsedan Montesquieus dagar
pröfvat rättshistorikernas skarpsinne, ha fått sin
lösning. F. ö. kände prästerna medel att, när de så
funno för godt, förtaga verkningarna af profvet. -
3) Det kalla vattnets prof tillgick vanligen så, att
den pröfvandes händer sammanbundos under de böjda
knävecken, så att "han kom att få den ställning,
en man intar, då han vill skaffa sig inträde på en trång plats",
hvarefter han till visst djup nedsänktes i en för
ändamålet anordnad bassäng eller i ett vattendrag. Om
han därvid sjönk, hölls han för oskyldig, i motsatt
fall ansågs han saker till det brott, för hvilket
han anklagats. Detta prof användes icke uteslutande
vid tillvitelser för trolldom och häxeri, såsom ofta
med orätt påståtts, utan äfven vid anklagelser för
mord, mordbrand m. fl. brott. Hallenberg berättar
i "Svea rikes historia under Gustaf Adolph den
stores regering", att det användes, då kvinnor voro
anklagade för trolldom, och vid häxeriprocesserna
här i landet togs det, visserligen vid sidan af
lagarna, ofta i bruk. - 4) Bröddomen l. profvet med
den invigda munsbiten (i liturgiformulären Judicium
panis et cacei) påbjudes allenast i en fornfrisisk
lag, men torde ha haft vidsträckt användning, enär
det omnämnes i frankiska, bajerska och alemanniska
liturgiformulär. Det brukades vid anklagelse för stöld
och tillgick på följande sätt. På ett stycke torrt
kornbröd och en bit torr getost uppskrefvos bönen
"Fader vår", namnet på de stulna sakerna och dens
namn, som anklagades för tillgreppet, hvarefter brödet
och osten skulle besvärjas och välsignas i kyrkan
framför altaret. Prästen stack sedan in brödet och
osten i den anklagades mun. Var han oskyldig, skulle
hans inälfvor vara för trånga och hans svalg varda
tillslutet, så att han icke förmådde svälja brödet och
osten. Dessutom skulle den skyldige blekna och synas
darra i alla lemmar. - 5) Nattvardsprofvet påbjöds
endast i de angelsaxiska lagarna. Sedan den anklagade
läst mässan, "om han det vågade", undfick han
nattvarden och skulle därvid uttala orden: "Herrans
lekamen må i dag varda mig till bevisning". Man trodde
att, om den anklagade var skyldig, han omedelbart
efter nattvardens begående skulle bli sjuk eller
t. o. m. aflida. - 6) Bårrätten grundade sig på
den under medeltiden gängse föreställningen, att en
mördad persons lik började blöda, då mördaren kom i
närheten af sitt offer. Profvet påbjudes - förutom
i några tyska landsrätter - i Visby stadslag. Man
skulle enligt denna blotta såret, men i öfrigt låta
liket ligga orubbadt ett halft dygn, hvarefter den
anklagade i fogdens närvaro fick lägga sin hand på
såret. Blödde detta därvid, ansågs bevisning föreligga
om hans brottslighet. Men det fordrades dessutom,
att den mördades fränder med tolftared svuro brottet
på honom. Blödde såret icke, måste den anklagade
till sitt ytterligare fredande å sin sida prestera
tolftared. Denna ordal - hvilken sålunda i afseende på
beviskraften väsentligen skilde sig ifrån de öfriga
ordalierna - har, visserligen vid sidan af lagarna,
haft en ytterligt vidsträckt användning och bibehöll
sig i bruk århundraden, sedan de öfriga ordalierna
aflysts. Sålunda omnämnes den i danska domböcker så
sent som 1646. Vår tids sed att konfrontera mördaren
med den mördades lik torde ha sin uppränning i denna
ordal. - 7) Lott-ordalen hade under medeltiden stor
användning bland de germanska folken. Den försiggick
så, att två trädkvistar, af hvilka den ena märkts
med ett kors, insveptes i ett stycke rent ylle och
lades på altaret eller relikerna. Sedan den anklagade
med ed bekräftat sin oskuld, drog prästen eller en
oskyldig gosse ut en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
