815 Ordbok 316 genom "fraser", d. v. s. uttryck och vändningar, i hvilka det ingår, antingen citat ur litteraturen, med uppgifven källa, eller förskrifvande sig från ordbokens författare. Ordens betydelse kan anges genom definitioner eller omskrifningar på samma språk, till hvilket ordet hör: e n s p r å-kig ordbok, t. ex. A. F. Dalins "Ordbok öfver svenska språket" (I-II, 1850-53); eller genom öfversättning till ett annat språk: tvåspråkig ordbok, till tjänst för den, som är förtrogen med det ena af de använda språken. Tvåspråkiga ordböcker öfversätta antingen från det främmande språket till läsarens modersmål (eller ett språk, med hvilket han är förtrogen) eller från modersmålet (eller ett kändt språk) till ett främmande. Ordböcker af det förra slaget tjäna hufvudsakligen till hjälp för begripandet af en främmande text, ordböcker af det senare slaget för talande eller skrifvande af det främmande språket. Man har äfven p o l y g l o t t-ordböcker, i hvilka ett språks ord öfversättas till flera främmande språk, t. ex. öhrlanders och Lefflers "Tetraglottlexikon" från svenska till tyska, franska och engelska (1852- 55). I jämförande 1. komparativa ordböcker anges etymologiskt motsvarande ord i besläktade språk. - För Sveriges ordboksarbeten redogöres hos Noreen, "Vårt språk" l, s. 183 ff. Det tidigaste arbetet på detta område är en sakligt ordnad "pärlor" från 1538: V ariarum rerum vocabula; den första ordlistan i alfabetisk form är Petrus Helsingius' Synonymorum libellus (svensk-lat.-grek. glosbok) från 1587; första relativt fullständiga ordinventariet ger Linköpingsordboken 1640 (af Grubb och Jonas Petri G o t h u s); den första verkliga ordboken är S p e-g e l s Glossarium Sveo Gothicum eller Svensk Ordalook (1712), den andra Sahlstedts ordbok (1773); ett monumentalt vetenskapligt arbete är I h re s Glossarium suiogothicum (1769). Af ordböcker med praktiskt syfte må nämnas svensk-tyska och tysk-svenska af Lind 1738 (och 1749), Hoppe (3:e uppl. 1900), svensk-tysk af Auerbach och Blomqvist (1907 ff.), svensk-engelsk af Sere-nius (1741), engelsk-svensk af Wenström och Lindgren (2:a uppl. 1895), svensk-engelsk af Wenström och Harlock (2:auppl. 1904); svenskfranska af M ö 11 e r 1745, W e s t e 1807 (af vetenskapligt värde genom sin accentbeteckning), Schul-thess (1885); rysk-svensk af Lerche (1896); latinsk-svenska och svensk-latinska af C a v a 11 i n. - De äldsta lexika äro e n s p r å k i g a, många af dem afse hufvudsakligen att förklara mindre vanliga ord, många äro mellanting mellan hvad vi nu kalla ordbok och realencyklopedi. De äldsta ordböcker vi känna behandla grekiska, arabiska, sanskrit och kinesiska. På grekiskt område är P o 1-lux' "Onomastikon" (2:a årh.) närmast ett real-lexikon; en verklig ordbok ha vi af Hesychios (400-talet). Den äldste kände arabiske lexikografen var a l - H a l i l på 700-talet, hvars arbete emellertid ej finnes i behåll; till de mest berömda höra Djauharis (900-talet; utg. i tryck 1865- 66), IbnManzurs (från 1300-talet; tr. 1882- 91 i 20 bd) och Firuzabadis (från 1400-talet; tr. flera gånger). Indiens äldsta ordboksarbeten ansluta sig till vedastudiet och ingå under titeln nirukta bland vedänga. Det förnämsta arbetet i inhemsk sanskritlexikografi, Amarako^a, är ett synonymlexikon från 5:e eller 6:e årh., som till-skrifves en viss Amaradeva eller Amarasimha. Den äldsta kinesiska ordboken, af H y - s c h i n,, daterar sig redan från Han-dynastien (2:a årh. f. Kr.); en af de bästa är Wu-ky af T j i n S i e n-Sang i 32 bd. Den största ordbok, som finnes på något språk, är den på kejsar Kcang-His befallning utgifna i 131 bd (tr. 1711); den i Kina allmännast använda torde vara en ordbok i 32 bd, utg. på befallning af en annan kejsar Keang-Hi. Det första större ordboksarbete på europeisk botten är Henri Estiennes monumentala "Thesaurus grsecse lingua?" (1572; senast utg. i 8 foliobd 1831-65). Ett motsvarande lexikografiskt inventarium för latinet (med it. öfv.) är Egidio For c e l Ii ni s "Lexicon totius latinitatis" (1771; senast utg. 1858-75). Ett nytt storartadt inventarium öfver latinska språkets ordförråd utges fr. o. m. 1900 under titel "Thesaurus linguae latinae" af vetenskapsakademierna i Berlin, Göttingen, Leipzig, Munchen och Wien. Medeltidens latinska ordskatt är förtecknad af Du C a n g e, "Glossarium ad scriptores media? et infimse latinitatis" (1678; senast 1883-87 i 10 bd). Under 1800-talet har en mängd europeiska språks ordförråd utförligt inventariserats (i kronologisk ordning): danskans af Videnskabernes sel-skab 1793-1905 (8 bd 4:o), polskans af Linde 1807-14 (ny uppl. 1854-60, 6 bd 4:o); tjechi-skans af Jungmann 1834-39 (5 bd); tyskans af bröderna G r i m m och deras fortsättare 1852 ff; franskans af L i 11 r é 1863-79 (5 bd föl.); tjechi-skans ånyo af Kött 1878-93 (7 bd 4:o); serbo-kroatiskans af Sydslaviska akademien i Agram (genom Danicic, Budmanni, Maretié) 1880 ff.; holländskans af de V r i e s, te Winkel och deras efterföljare 1882 ff.; engelskans af M u r r a y 1884 ff.; ryskans af Kyska vetenskapsakademiens 2:a afdelning 1891 ff.; svenskans genom Svenska akademien 1893 ff.; bulgariskans genom G e r o v 1895-1904 (5 bd 8:0); rumänskans af Tik ti, n 1895 ff. Dessa ordböcker äro i allmänhet historiska och ange äfven uttal och härledning; många äro ännu oafslutade. Större ordböcker öfver det nu lefvande språket, närmast med praktiskt syfte, finnas dessutom för svenska af Dalin, för danska af Molbech (2:a uppl 1859), för tyska af Sanders (en större i 4 bd 1860-65 och en "Handwörterbuch", 8:e uppl. 1912), H e y n e (2:a uppl. 1905-06), W e i g a n d (5:e uppl. 1909) och Paul (2:a uppl. 1908), för engelska bl. a. af Webster ("International dic-tionary", utg. af Porter 1904), Funk och W a g-nall ("Standard dictionary", 1904), för franska af Franska akademien (1694, 7:e uppl. 1878) och af D arm est e ter och Hatzfeld ("Dictionnaire general", 1890-1900), nyproven-salska af Mistral (1878-86), för spanska af Spanska akademien (urspr. 6 bd, 1726 -39, 12:e uppl. 1884) och C u e r v o (1886-94); för italienska af F a n f a n i och K i g u t i n i; för ryska af D a l ("Tolkervyj slovarj", 1861-68; 3:e uppl. utg. af Baudouin de Courtenay 1903 -09); för ukrainiska af Grincenko (1907 -09); för serbokroatiska af Ivekovic och Broz (1901), för slovenska af Pletersnik