825 Ordf örer-Ordination 826 Den senare har rik användning som normalt uttryck för vissa grammatiska kategorier (t. ex. direkt fråga utan inledande frågeord: sofver du?). I sammansatta ordfogningar karakteriseras stundom olika slags satser genom ordningen mellan predi-katet och dess bestämningar. - Det är gifvetvis ett ytterst verksamt och användt stilistiskt medel att genom ockasionella förändringar i den usuella ordföljden skapa individuell effekt, och en del af poesiens friare ordställningar är tillkommen af konstnärliga grunder. Rörande dessa frågor finner man upplysningar i stilistiska verk (exempelvis Elster, "Prinzipien der literaturwissenschaft", II, 1911); som exempel på en monografisk behandling kan nämnas F. Gustafsson, "Om ordställningen hos Runeberg" (i "Skrifter, utg. af Sv. litt.-sällskapet _i Finland", LXII). R-n B. Ordf Örer, da. och no., den, som i ett riksdagens utskott uppsätter och inför tinget (kammaren) försvarar utskottets betänkande; finnes en tämligen stark minoritet mot åtskilliga viktiga punkter i betänkandet, uppträder ej sällan en dess "ordförer" vid sidan af majoritetens. I Danmark och Norge har "ordförer" ej betydelse af "ordförande", hvilket där heter formand (med undantag däraf, att den, som i Norge leder kommunalstyrelses förhandlingar, verkligen benämnes "ordförer"). Ordi \_. Dongola e l-Or d i. Se Dongol a. Ordinalia (neutr. plur. af lat. ordinälis, som har afseende på ordningen), mat., ordningstal. Se Räkneord. Ordina'nd (lat. ordina'ndus), en som skall prästvigas. Se Ordination. Ordina'ntia (nlat., förordning, föreskrift), en förr bruklig benämning på en för ett biskopsstift gällande förordning ang. olika slags kyrkliga förhållanden, såsom gudstjänsten, prästernas tjänstgöring o. s. v., hvilken förordning utfärdades af en biskop, oberoende af de andre biskoparna och den högsta kyrkostyrelsen, och gällde blott hans stift. Under reformationstidehvarfvet gaf detta bruk anledning till mycken godtycklighet inom svenska kyrkan, och den kyrkliga enheten sattes starkt på spel. Kyrkoordningen af 1571 sökte afhjälpa detta förhållande. - Ordinantior kallades stundom i allmänhet förordningar rörande kyrkan. Så ha vi t. ex. "Västerås' ordinantia" af 1527 och "Gustaf I:s ordinantia, huru bönderna i Hälsingland skola utgöra tionde och annan rättighet till sina kyrkopräster" af 12 mars 1528. J. P. Ordinariät. Se Ordinarius. Ordinarie (lat. ordinarius, se d. o.), vanlig, fastställd, lagstadgad; som skall ega rum på bestämda tider; på stat anställd (ämbets- eller tjänsteman). Jfr Extraordinarie. Ordinarie anslag, statsr. Se Statsanslag. Ordinarie rotering. Se R o t e r i n g. Ordinarie räntan, kam. Se Jordeboks-ränta. Ordinarie statsinkomster, statsr. Se Statsinkomster. Ordinärium S. R. E. (Sanctce Romance Ecclesice), "Den heliga romerska kyrkans ordningsföreskrift", kallas den på 1300-talet utgifna romersk-katolska kyrkohandbok, som handlar om påfveval och påf-liga funktioner. Den är den 14:e i ordningen af de under det gemensamma namnet Ordo romanus (se 0 r d o) utgifna kyrkohandböckerna med olika innehåll och bär därför också titeln Ordo romanus XIV (quartus decimus, den fjortonde). J- P- Ordinarius, lat., eg. "som hör till vanliga ordningen" (ordo), brukades i allmänhet som motsats till uttrycket extra o'rdinem (= utan stöd af eller afvikande från gällande lag eller sed) och särskildt om en i vanlig ordning vald ämbetsman (t. ex. en konsul). I krigsspråket betydde det en man i ledet, en legionssoldat. Jfr O r di n a r i e. - Inom den romersk-katolska kyrkan är ordinarius namnet på biskopen som ordinarius judex, d. v. s. den andliga domarmaktens ordinarie innehafvare i sitt stift. Så kallas han till skillnad från generalvikarien och officialen, hvilka äro biträdande eller ställföreträdande domare, äfvensom till skillnad från af påfven tillfälligtvis förordnade koadjutorer. Titulärbiskopar och biskopar "in partibus infide-lium" bära alltså icke denna titel, emedan de ej äro stiftsstyresmän. (Under Gustaf I:s tid utbyttes 1 Sverige biskopstiteln mot titeln "ordinarius". Dock begagnades äfven titeln biskop, hvilken snart åter blef den enda brukliga.) - Ordinariät kallas en af biskopen vald myndighet, som består af andliga råd och bisittare samt i hans namn och under hans ledning utöfvar jurisdiktionen inom stiftet. _ J- P- Ordinata och O r d i n ä t a x e l, mat. Se K o o r-d i n a t e r. Ordination (lat. ordinätio), förordnande, föreskrift (som ges af en läkare). I kyrklig mening betyder ordination prästvigning, emedan denna akt är en invigning till det kyrkliga ämbetet (ordo, se d. o.). Ordinationens anor äro att söka i G. T. Enligt 2 Mos. 29 invigdes Aron och hans söner till prästämbetet under särskilda offerceremonier, och enl. 4 Mos. 8: 10 blefvo leviterna invigda till sin tjänst vid helgedomen genom offer och handpåläggning. De judiske rabbinerna invigdes sedermera genom handpåläggning till sitt ämbete, och detta blef också formen för den apostoliska kyrkans prästvigning (Apg. 13: 3; l Tim. 4: 14), hvilket bruk den kristna kyrkan bibehållit. Inom katolska kyrkan är ordinationen ett sakrament, som endast biskopen får meddela (se fig. i art. Biskop) och som "ex opere operato" (se Opus o p e r a t u m) ger den vigde för hela lifvet en "outplånlig egenskap" (character indelebilis), nämligen den att som medlem af det prästerliga ståndet (clerus) rätt kunna förvalta Andens ämbete utan afseende på hans personliga beskaffenhet. Formen för ordinationen är olika för den katolska kyrkans olika ämbetsgrader. Blott för invigning till de tre högre meddelas egentlig ordination med "character indelebilis". Före ordinationen anlägges tonsur. - Inom de protestantiska kyrkorna är ordinationen ej någon sakramentshandling. Ehuru enl. protestantismens uppfattning denna akt ej nödvändigt är en biskoplig handling, har det dock blifvit lagbestämd kyrklig praxis, att den skall utföras vid altaret af biskop eller superintendent, biträdd af assisterande präster. Godkända examina, medborgerligt förtroende, frånvaro af lyten, som göra oduglig till prästerlig tjänst, samt en viss ålder äro inom både den katolska och de protestantiska kyrkorna villkor för ordinationens erhållande. I svenska kyrkan fordras därtill en ålder af fyllda 23 år och bevis om full-