867 Orgel 868 pipan. Redan f. Kr. funnos verkliga små orglar med pipor, pustar och ett slags klaviatur, där tangenterna likväl skötos in i st. f. att tryckas ned. Ktesibios säges (omkr. 140 f. Kr.) ha uppfunnit den hydrauliska 1. vattenorgeln, hvari vattnet blott tjänade till att reglera och sammanpressa luften. Den pneumatiska 1. luftorgeln lär ha uppfunnits på 300-talet e. Kr. (Vida äldre är det kinesiska blåsinstrument tscheng, se d. o., hvars beståndsdelar erinra om de flesta inrättningarna på senare tiders orgel.) Den segrande kristendomen tog snart orgeln i bruk för sina gudstjänster. På 300-talet uppfanns trampbälgen. Flera gamla be-skrifningar och afbildningar visa, att orgeln var känd i Västerlandet, redan innan kejsar Konstan-tinos Kopronymos 757 skänkte en sådan åt konung Pippin. Karl den store erhöll omkr. 800 en orgel som gåfva från en österländsk furste. På 800-talet gick Bajern i spetsen för orgelbyggeriet. I kyrkor använde man helst luftorglar, i hemmen rätt länge vattenorglar. Pipornas antal var 8-15; orglarna hade l-2 oktavers omfång (idel diatoniska toner, hvartill snart lades en kromatisk, b) och tjänade mest till föredrag af korta, långsamma melodier; om harmoniskt spel kunde ännu icke bli tal. Klaviaturen bestod af med tonernas namn försedda träplattor, som skötos in, när pipan skulle öppnas, och ut, när den skulle stoppas (således lika med våra andrag, men i motsatt riktning). Emellertid växte instrumentets storlek snabbt, så att redan omkr. 950 fanns i Winchester en orgel med 400 pipor, af dem 10 pipor för hvarje tangentplatta, således 40 sådana plattor, fördelade på flera klaviaturer, som sköttes af 2 organister. Instrumentet drefs af 26 bälgar, trampade af 70 man. Fig. 2. Angelsaxisk orgel på 900-talet. (Efter en psaltar-handskrift i Cambridge.) Under 300-1000-talet hade orgeln haft en lätt spelart. Men då på 1100-talet skjutsystemet med plattor börjat ersättas af nedtryckningssystemet med verkliga tangenter, blef spelarten under 1200-och 1300-talen genom en klumpig mekanik - enär de kolossala tangenterna direkt fästes med tåg vid spelventilerna och hade att öfvervinna det dubbla motståndet af dessas fjädrar och lufttrycket - så tung, att hela handen eller armbågen med möda kunde nedtrycka en tangent. Först efter midten af 1300-talet började spelsättet lättas. (Se t. ex. den bild af en dåtida spelad orgel, som synes t. h. å planschen med partier af bröderna van Eycks Gent-altare, i bd VII, vid sp. 1196.) Som material för piporna begagnades trä, koppar, brons m. m., tills man omkr. 1250 började använda tenn. Pipverkets fördelning i olika register 1. stämmor synes ha införts på 1100-talet, tungpipor på 1400-talet. Pedalens uppfinning skedde omkr. 1325 i Tyskland. På 1300-talet tillades de kromatiska tonerna ciss, diss, fiss och giss. Emedan det i orglarna ej fanns någon mekanism för att afstänga eller öppna luftens tillträde till vissa pipor, tonade vid spelet alltid fullt verk, och musiken blef skrikig. På 1200-talet vardt därför orgeln för en tid ansedd profan samt bannlystes af både latinska och grekiska prästerskapet; den grekiska kyrkan tolererar ännu i dag icke dess bruk. Allteftersom under 1400- och 1500-talen den sångliga polyfoniens utveckling och den instrumentala tonkonstens frigörelse från den vokala tillförde musiken ny rörlighet och liflighet, tvungos orgelbyggarna att utfundera förbättringar, som slutligen gjorde orgeln till det mest storartade af alla för polyfoni tillgängliga soloinstrument. Klaviaturen fick sitt moderna snitt och utseende, manualerna vidgades till öfver 2 oktaver, tuschen gjordes lätt, rörverket och de mjukt tonande gedackterna infördes, intona-tionskonsten utbildades; slejflådan, spannbälgen och spärrventilen uti luftkanalerna uppfunnos, och koppel voro redan i bruk. Orgelfasaderna hade under medeltiden formats med konstnärlig smak, hvaremot 1600-talets barockstil fann lämpligt att dekorera dem med rörliga solar och månar, djurskepnader m. m., hvarjämte sådant lekverk frodades som orgelstämmor med fågelsång, tondallring, åskdunder, regnplask o. d. Omkr. 1700 infördes den liksväfvande temperaturen. Under 1700-talet tillkommo nya viktiga stämmor; Vogler uppfann svällaren och utrotade med sitt "simplifika-tionssystem" allt öfverflödigt i orgelns konstruktion. Under 1800-talet uppfann Cavaillé-Coll maga-sinsbälgen, Barker pneumatiska maskinen och praktiserade tidigast elektropneumatiken, Walcker uppfann kägellådan, Roosevelt sin pneumatiska luftlåda, Willis igångsatte rörpneumatiken, Marcussen konstruerade kubbälgen och stämslitsar å öppna labialpipor. - Bland de största nuvarande orglarna må nämnas de i Libaus Trefaldigtietskyrka med 131 stämmor, Rigas domkyrka med 124 stämmor, Berlins domkyrka med 113 stämmor, Albert Hall i London med 120 stämmor, Saint-Sulpice i Paris med 5 manualer, 100 stämmor och 7,000 pipor samt den i S:t Louis 1904 utställda konsertorgeln (nu i Kansas city) med 140 stämmor, 5 manualer och nya möjligheter till orkestrala verkningar. Denna har dock distanserats af orglarna i Hamburgs nya S:t Mikaelskyrka (163 stämmor) och Breslaus Jahrhunderthalle (200 stämmor; 15,120 pipor). De största orglarna i Sverige äro de i Lunds domkyrka (med 4 manualer och 61 stämmor), Uppsala domkyrka (3 manualer och 50 stämmor; dess fasad är afbildad i fig. 3) och Stockholms Storkyrka. Den senare har 3 manualer med omfång af 54 toner, en pedal med 27 toner, 5 pneumatiska maskiner, 13 koppel jämte svällare, 18 väderlådor, 12 kubbälgar, 7 regulatorer samt 50 stämmor (14 i första manualen, 12 i andra, 12 i tredje och 12 i pedalen). - De viktigaste verken öfver orgelns historia äro af Wangemann, Ritter, Williams, öfver dess struktur och behandling af Prätorius, Bedos de Celles, Hopkins,