865 Orgef S66 hvilken därifrån medelst tangentmekanism och re~ gisterandrag beredes tillträde till resp. pipor. Orgelns fyra hufvuddelar äro sålunda l u f t v e r-ket, spel-, ventil- 1. klaviaturregeringen (traktur), andrags- 1. register-regeringen (registrator) och pipverket. Den genom orgeltramparen eller någon mekanisk kraft i rörelse satta bälgen indrifver den sammanpressade luften (spel- 1. orgelluften) genom luftkanaler i lujtkistan, hvarifrån den genom de medelst tangenterna öppnade spelventilerna pressas upp i kancellerna uti den egentliga luftlådan och därifrån åter medelst de skjutbara slejjernas ("registrens", parallellernas) andragande går genom dessas hål upp i de ofvanför ställda, dithörande piporna. (Annorlunda inrättade än nämnda luftlåda, "kancell-lådan", äro "kägellådan" och pneu-matiska luftlådan, som ha särskild luftkista för hvar stämma.) Spel ventilen af gör, hvilken ton skall anges, och står genom en utväxlingsmekanism (ab-strakter, tryckarpinnar, vinklar, vippor, vallar, blind- 1. stämklaver, pumpettrådar) i förbindelse med tangenten. Slejfen 1. parallellen åter (en med hål försedd trälist) af gör, hvilken klang (d. ä. hvilket slags pipor på samma ton) skall anges och står genom en annan mekanism (registerstänger, vällarmar, vinkelarmar, vippor m. m.) i förbindelse med andragsknappen, som är anbragt vid klaviaturerna på orgelns framsida. Klaviaturerna utgöras af flera (vanligen 2 eller 3, någon gång ända till 5) manualer och pedalen. Numera anbringas klaviaturerna helst i fristående spelbord, så att organisten kan sitta vänd åt församlingen. Manualerna ega ett tangentomfång af 41/* å 48/4 oktaver från Fig. 1. Schematisk bild af mekanisk spelregering. Öfverst synes den delade luftlådan med luftkista (vänstra delen öppnad), nederst en del af klaviaturen; från tangenterna där uppstiga de tunna abstrakterna, upptill fästa i vällarmar. Från de långsmala, horisontellt liggande vallarna uppstiga pumpettrådar till spelventilerna (synliga i vänstra luftkistan). stora C, pedalerna af 2-21/2 oktaver från samma C. Att orgeln likväl, ensam bland alla instrument, behärskar hela det musikaliskt möjliga tonomfånget, beror på, att stämmorna 1. registren ega olika tonhöjd (fottal). När en normal 8-fots stämma (d. v. s. en sådan, hvars öppna (7-pipa mäter 8 fot; jfr F o t s t o n) klingar så, som den noteras, klingar en 16-fots stämma en oktav, en 32-fots två oktaver lägre; och å andra sidan klingar en 4-fots en oktav, en 2-fots två oktaver högre o. s. v. (En orgelstämma är hvarje enligt tonsystemet ordnad serie pipor af likartad konstruktion Tryckt den 7/3 14 och klangfärg. I st. f. stämma nyttjade man förr nästan oftare uttrycket register.) Utom de stämmor, som till tonhöjd skilja sig en eller flera oktaver, finnas dels sådana, som ange icke grundtonen, utan blott dennas ters, kvint eller septima (bi- 1. jyll-nadsstämmor), dels sådana, som för hvarje tangent ha flera pipor, hvarigenom samtidigt anges oktaven eller kvinten, tersen, stundom septiman (mixturer). För åstadkommande af olika klangfärger konstrueras piporna på olika sätt och bringas såmedelst dels att härma orkesterinstrument (t. ex. klarinett, gamba, flute d'amour, f a gott, oboe, trumpet, violin), dels att ge klanger, som finnas endast i orgeln (t. ex. principal, salicional, borduna, gems-horn, fugara, vox angelica). Med afseende på sättet för tonens frambringande indelas piporna i labialpipor (flöjtkör, flöjtverk) och tungpipor (rörverk). I de förra bryter sig luften mot en skarp kant; i de senare sätter den i vibration en metalltunga. De viktigaste labialstämmorna äro principalerna, som stundom placeras i orgelns fasad (prospekt) och för 1000 år sedan konstruerades ungefär lika som nu. Upptill täckta pipor (gedackter) klinga en oktav lägre än öppna af samma längd. Piporna äro dels af trä, med kantig (prismatisk eller pyramid-)form, dels af metall med rund (cylindrisk eller konisk) form. Orgelpipmetallen utgöres af tenn, oftast legeradt med bly; stundom används ock zink, som är vida billigare än tenn. Registrering är konsten att på ett färgrikt och omväxlande sätt använda och inbördes blanda stämmorna. Intonation är orgelbyggarens konst att åt hvar pipa ge behöriga egenskaper i afseende på tonhöjd, klangfärg, tonansats och tonhöjd. Manualer och pedaler kunna förbindas med hvarandra medelst koppel (se d. o.). Såväl kopplingen som anslaget ha i nyare tid blifvit högligen underlättade genom pneumatiska maskiner. På pneu-matisk väg åstadkommas ock lätt olika kombinationer (kollektiver) af hela registergrupper samt cre-scendo och decrescendo (registersvällare). Äfven genom användande af elektricitet har man i nyaste tid flerstädes underlättat eller aflägsnat de vidlyftiga utväxlingsmekanismerna (elektriska orglar) och äfven tillämpat det kombinerade systemet elektropneumatik. Och genom att alla ledningarna samlas i en elektrisk kabel, som löper mellan spelbordet och orgelns inre, kan organisten från ett spelbord på orgelläktaren regera en "altarorgel" framme i koret, och tvärtom, liksom man kan t. ex. uppe på kyrkvinden anbringa "fjärrverk" (ekoverk) af utsökt effekt. Slutligen har orgeltramparen börjat ersättas af ang-, gas- eller vatten-motorer eller elektromotorer. Orgelns inre, ömtåligare delar omges och skyddas af en med dörrar försedd stomme, orgelhuset. Kyrkorglar byggas i regel på en orgelläktare i midtskeppets västra del, midt emot altaret. För orgeln noteras i violin- och basklav på två system eller tre, i hvilket fall det tredje gäller pedalen. Under medeltiden nyttjades en särskild notskrift, "orgeltabula-tur" (se Tabulat ur). Registreringen finnes, åtminstone i äldre kompositioner, sällan angifven, utan är öfverlämnad åt den spelandes smak och skicklighet. Orgelns ursprung sträcker sig långt tillbaka i forntiden; dess förfäder äro säckpipan och pans- 20 b. 28