Orientalistkongresserna sysselsätta sig med Orienten i ordets vidsträcktaste bemärkelse, och de hittills utgifna förhandlingarna bilda tillsammans en ståtlig serie af acta. <tab>K. V. Z. Oriente [år<over>iə</over>'ntə]. 1. Territorium i sydamerikanska republiken Ecuador, omfattande dels östra sluttningen af Anderna, dels det vidsträckta slättlandet österut till Brasiliens gräns. Gränserna mot de närliggande republikerna Colombia och Peru äro omtvistade. Omkr. 80,000. inv., inberäknadt de föga kände indianerna, som utgöra största delen af invånarna. Hela landet är täckt af urskogar. Dess produkter äro guld, palmvax, kopal, kanel, aloehampa, hudar samt i främsta rummet kautschuk (3,6 mill. kr. 1911). Hufvudstad är Archidona vid en biflod till Rio Napo, med omkr. 5,000 inv. — 2. Provins i östra Cuba. 36,850 kvkm. 480,667 inv. (1910). <tab>1—2. J. F. N. Orie'nten (lat. o'riens, eg. den uppgående, näml. solen), östern, österlandet; i allmänhet Asien, äfven östra Asien (fransmännens. Extrême orient), och nordöstra Afrika, i motsats till Occidenten (se d. o.). Ofta användes ordet i betydelse af hela den muhammedanska världen i Afrika och Asien från Marokko till Indus. I denna mening fattades det i regel under medeltiden, då äfven Spanien ibland inbegreps under O., men äfven i våra dagar tages O. i denna omfattning. — Jfr Levanten. <tab>J. F. N. Ori<over>e</over>ntera, inrikta efter väderstrecken (t. ex. en karta, en kikare), vägleda. Orientera sig, eg. att utfinna, hvartåt öster (lat. o'riens) ligger för att därefter bestämma de öfriga väderstrecken, finna sig till rätta i obekant mark, göra sig hemmastadd med en ort eller ett ämne. Subst. orient<over>e</over>ring. — Eger man icke tillgång till karta, kan man för orientering om dagen begagna sig af solens ställning i förhållande till tiden, om natten af månens ställning eller af polstjärnan. Vindriktningen, vattendrags lopp, kyrkors belägenhet, vidt omkring synliga föremål m. m. kunna ock tjäna som hjälpmedel. Det bästa medlet är dock kompassen. — Att orientera sig efter karta vill säga att bringa kartan i ett läge, som motsvarar verkligheten, och att på den förra återfinna på marken befintliga föremål. — En karta säges vara orienterad efter väderstrecken, då dess upprättstående kant sammanfaller med riktningen från n. till s. Är detta icke fallet, anges orienteringen medelst ett på kartan uppritadt norrstreck. <tab>C. O. N. Orient<over>e</over>ringsförmåga, förmåga att finna sig till rätta, taga sig fram på en ort, ehuru man är obekant med den eller rent af saknar ögats ljus. Särskildt anmärkningsvärd är vissa djurs (t. ex. brefdufvors) förmåga, eller "instinkt", att finna vägen till sitt hem trots betydande afstånd. Orienteringsrörelse, bot. Se Rörelsefenomen (hos växterna). Orientexpressen är ett af de viktigaste af de expresståg, som dirigeras af internationella sofvagnsbolaget i Bruxelles, och är närmast afsedt att förmedla den stora trafiken mellan västra Europa och Balkanhalfön samt Mindre Asien. Med direkt anslutning från London öfver Calais utgår tåget dagligen från Paris och fortsätter öfver Strassburg, Karlsruhe, Stuttgart, München till Wels, där det förenar sig med Ostende—Wien-expressen, som efter anslutning från London utgår från Ostende till Wels öfver Bruxelles, Frankfurt a/M., Nürnberg. Från Wels fortsätter det sammanslagna expresståget öfver Wien, Pressburg till Budapest. Därifrån går tåget 4 dagar i veckan öfver Belgrad, Sofia, Adrianopel till Konstantinopel och de öfriga dagarna öfver Bukarest till Constanza, hvarifrån förbindelsen till Konstantinopel uppehålles af rumänska statsångfartyg. <tab>A. d'A. Orient pacific line [å'riənt pəsi'fik l<over>ai</over>n], engelskt rederibolag. Se Ångfartygslinjer.

Oriflamme. Efter en glasmålning i katedralen i Chartres (1200-talet).

Oriflamme [årifla'm], fr. (af mlat. auriflamma, af <over>au</over>'rum, guld, och fla'mma, låga), fornfransk riksfana, bestående af en mindre, röd sidenduk, fäst på en lans af förgylld koppar. Dess utseende torde i öfrigt ha växlat under olika tider; den uppges ha haft 3 à 5 uddar och inne på duken ha varit försedd med gyllene stjärnor eller lågor. Oriflammen var urspr. klostret Saint-Denis' kyrkofana och fördes till en början af detsammas skyddsherrar, grefvarna af Vexin. Sedan detta grefskap 1082 blifvit förenadt med kronan, plägade de franske konungarna, när de drogo ut i krig, ur abbotens i Saint-Denis händer högtidligt emottaga fanan och anförtro den åt edsvuren fanbärare. I slaget vid Azincourt, 1415, stupade den siste oriflammebäraren, och själfva fanan torde då ha fallit i engelsmännens händer. När Ludvig XI 1465 drog ut i härnad mot Burgund, hämtade han en oriflamme i Saint-Denis, men senare omtalas ej detta bruk. I ett inventarium från 1536 omtalas denna riksfana som en antikvitet. Or<over>i</over>ganum L., bot., farm., ett örtsläkte inom fam. Labiatæ, underfam. Stachyoideæ. Blomfodret är likformigt och grundt femklufvet, i mynningen försedt med täta, långa hår. Kronans öfre läpp är rak, bredt aflång, urnupen; den nedre är utbredt treflikig. Ståndarna äro utskjutande. I Sverige växer på ängsbackar här och där den förr officinella O. vulgare L., konig, en medelstor ört med breda blad samt små, röda blommor i hufvudlika samlingar med rödbruna skärmblad, som sitta tillsammans i en vipplik, yfvig samling. O. vulgare var. creticum och O. smyrnæum, inhemska i Medelhafsländerna, lämna af sina torkade blomsamlingar spansk humle, som användes till sill- och ansjoviskrydda. Om O. Majorana se Majorana. <tab>O. T. S. (G. L—m.) Ori'genes (grek. 'Ὠριγένης], för sin järnhårda flit kallad Adamantius ("af stål"), en af de lärdaste samt mest genialiske och framstående grekiske kyrkofäderna, f. 185 (eller 186), sannolikt i Alexandria, d. antagligen 254. Sedan hans fader, Leonidas, lidit martyrdöden, 202, lifnärde O. sig själf, sin moder och sin syster med böckers afskrifvande. Genom fadern införd i både kristendomen och den grekiska litteraturen, hade han sedan undervisats i kristna läran af Clemens