betecknas därmed i allmänhet alla i Asien och Afrika samt (i vidsträcktaste bemärkelse) äfven i Australien och Polynesien inhemska språk. I en mera inskränkt och vanligare betydelse betecknar detta uttryck de semitiska språken jämte de med dem alldeles icke besläktade nypersiskan (indoeuropeiskt) och turkiskan (uralaltaiskt). Orsaken till denna förening är den, att nypersiska och turkiska litteraturen och ordförrådet, såsom stående under islams kraftiga inflytande, rönt en så genomgripande påverkan af arabiska språket, att en omfattande kännedom af detta utgör en nödvändig förutsättning för ett noggrannare studium af de förra. — De orientaliska språkens studium kan sägas ha tagit sin början under 1100-talet med latinska öfversättningar af arabiska författare. Det erhöll kraftig impuls genom reformationen, då gamla testamentets grundspråk (hebreiskan) och dess orientaliska öfversättningar (på arameiska, syriska, arabiska m. fl.) blefvo föremål för ifriga studier. I de protestantiska länderna bedrefvos dessa länge uteslutande i exegetiskt intresse, men genom den katolska missionsverksamheten, stödd på det af påfven Urban VIII (1627) upprättade "Collegium de propaganda fide" (den s. k. "Propagandan" i Rom), öppnades nya fält för den orientaliska forskningen. Först i midten af 1700-talet erhöll denna en själfständig, vetenskaplig betydelse och i början af 1800-talet den rikaste utveckling genom det nyupptäckta sanskritspråket och dettas sammanhang med Europas språk, genom hieroglyfernas och kilskrifternas tolkande, genom Kinas och Japans samt slutligen äfven Afrikas öppnande för europeisk forskning. F. n. ega alla större universitet åtminstone två ord. professurer för hithörande ämnen, en äldre för orientaliska språk (i inskr. bem.) samt en nyare för sanskrit och andra ariska språk, ofta förenad med läroämnet "jämförande språkforskning". Dessutom ega flera universitet hithörande lärostolar för östasiatiska språk, kinesiska, japanska, egyptologi m. fl. För de moderna orientaliska språken finnas därjämte i Paris en "École spéciale des langues orientales vivantes", i Wien en "Öffentliche lehranstalt für orientalische sprachen" och i Neapel ett "Istituto orientale". Synnerligen rikt representerade äro dessa studier äfven vid de ryska universiteten (Petersburg, Kazan). En af de bäst organiserade institutionerna af detta slag är Seminar für orientalische sprachen i Berlin, grundlagdt 1887. Urspr. närmast afsedt för arabiska, persiska, turkiska, japanska, kinesiska och indiska språk, har det efter hand utvidgats, och f. n. (1914) meddelas där undervisning dels af infödda orientaler, dels af tyska vetenskapsmän i följande discipliner: kinesiska, japanska, arabiska (de moderna dialekterna i Syrien, Egypten och Marokko), amhariska, nypersiska, hindustani, gudjarati, turkiska, suaheli, hausa och fulbe jämte flera andra centralafrikanska språk, fonetik, Orientens geografi, etnografi, historia och politiska förhållanden m. m. Dessutom finnes äfven en särskild afdelning för undervisning i moderna europeiska språk, såsom engelska, franska, spanska, ryska, rumänska och nygrekiska. Den af seminariet utgifna serien "Lehrbücher des seminars für orientalische sprachen" omfattar f. n. 29 bd, innehållande grammatikor, ordböcker och andra hjälpmedel för studiet af asiatiska och afrikanska språk. Dessutom märkas två andra periodiska publikationer, "Mitteilungen des Seminars für orientalische sprachen" (hittills 16 bd) och "Archiv für das studium deutscher kolonialsprachen" (f. n. 13 bd). Se vidare "Denkschrift über das seminar für orientalische sprachen an der Kgl. Friedrich-Wilhelms-universität zu Berlin von 1887 bis 1912" (1912). Ett annat kraftigt stöd eger denna vetenskapsgren i de många för detta ändamål inrättade vetenskapliga samfunden (se härom Asiatiska sällskap) med deras tidskrifter och bibliotek. Sveriges bägge universitet ha sedan mer än 200 år egt hvar sin professur och sedan mer än 100 år hvar sin adjunktur i "österländska språk"; men i våra dagar ha båda adjunkturerna indragits, professuren i Uppsala inskränkts till "semitiska språk", och endast professuren i Lund bibehåller ännu den gamla benämningen. Dessutom finnes sedan 1898 äfven en professur i semitiska språk vid Göteborgs högskola. Vidare ha för sanskrit med jämförande indoeuropeisk språkforskning under de senaste åren särskilda lärostolar inrättats i både Uppsala, Lund och Göteborg. För den äldre orientaliska litteraturen eger man goda bibliografiska arbeten i D'Herbelot, "Bibliothèque orientale" (2:a uppl. 4 vol., Haag 1777—79), Zenker, "Bibliotheca orientalis" (2 vol., 1846, 1861), Herrmann, "Bibliotheca orientalis" (1870) m. fl., och för den nyare i Trübners "American, european and oriental literary record" (1865—91), Friedericis utmärkta "Bibliotheca orientalis" (8 bd, 1876—83) samt dess ännu fullständigare och noggrannare fortsättning, Kuhns "Literaturblatt für orientalische philologie" (okt. 1883—86) och den ännu pågående "Orientalische bibliographie" (sedan 1887), grundlagd af A. Müller (d. 1892), fortsatt af Kuhn och Scherman. Jfr Haupt, "Internationales taschenbuch für orientalisten" (2:a uppl. 1910), innehållande öfversikt af de orientaliska disciplinerna jämte deras nuv. representanter, lärda sällskap och vetenskapliga tidskrifter, som sysselsätta sig med Orienten, statistiska uppgifter rörande den moderna Orienten m. m. <tab>H. A. (K. V. Z.) Orientalisk fornkunskap. Se Fornkunskap. Orientalisk hästtyp. Se Hästen, sp. 179. Orientalisk kraftextrakt. Se Hemliga medel. Orientaliskt fullblod. Se Fullblodshäst. Orientalisk topas. Se Korund. Orientali'sm (se Orienten), österländsk språkegenhet eller ordvändning; sammanfattningen af de österländska folkens seder, insikter och filosofisk-religiösa idéer. Orientalist (se Orienten), en lärd, som gör någon gren af den orientaliska filologien till föremål för sina studier. Orientalistkongress, internationell sammankomst af orientalister för diskussion af vetenskapliga spörsmål. Den första internationella orientalistkongressen hölls i Paris 1873, och sedan dess ha dylika kongresser hållits i London (1874), Petersburg (1876), Florens (1878), Berlin (1881), Leiden (1883), Wien (1886), Stockholm och Kristiania (1889), London (1892), Genève (1894), Paris (1897), Rom (1899), Hamburg (1902), Alger (1905), Köpenhamn (1908) och Aten (1912).