887 Orihuela-Orinoco domsaga, hörde förr till Pöytis, men bildar numera eget konsistoriellt pastorat af 3:e kl., Virmo prosten, Åbo ärkestift. Areal 106 kvkm. 1,823 inv. (1910), finsktalande. A. G. P. Orihuela [åriωēla], stad i spanska prov. Alicante, 20 km. n. ö. om Murcia, på ömse sidor om Segura, på en vacker och ytterst bördig "huerta". 35,236 inv. (1910). Staden är säte för en biskop, hade 1568--1835 ett universitet samt har nu bl. a. prästseminarium och normalskola. Invånarna idka hamp- och fruktodling samt silkeskultur. Silkesspinnerier, linne- och sidenväfverier. Staden kallades på västgoternas tid Auriela och Oriola. 712--1265 tillhörde den araberna. (J. F. N.) Orihvesi l. Orivesi [å'ri-]. 1. Sjö på gränsen mellan S:t Michels och Kuopio län, Finland, bildar med Pyhäselkä fjärd nordöstligaste delen af Saima vidsträckta sjö. Pyhäselkä, omkr. 27 km. lång och 16 km. bred, upptar från n. Pielis älf (vid Joensuu stad) och kanalen från Höytiäinen, från s. Onkamojoki från Onkamojärvi, samt förenar sig genom Jänisselkä med Orivesi hufvudfjärd, hvars längd utgör 74 km. och bredd 11--21 km. Med Saimas västliga fjärdar står O. i förbindelse genom Orivirta segelbara sund n. om Kerimäki stora ö. -- 2. Socken i Tavastehus län, Finland, Ruovesi härad och domsaga, bildar ett konsistoriellt pastorat af 2:a kl., Borgå stift, Orivesi kontrakt. Areal 412 kvkm. 6,328 inv. (1910), finsktalande. 1--2. A. G. F. Orijärvi koppargrufva [å'ri-], i Kisko socken, Åbo och Björneborgs län, Finland, upptäcktes 1757 och började bearbetas följande år samt har sedan 1762 tillhört egarna af Fiskars', Antskogs och Koskis' icke långt från grufvan belägna järnverk i Nylands län. Grufvans omfattning är ganska betydlig och dess djup öfver 90 m. Malmhalten har småningom betydligt aftagit, och 1882 nedlades brytningen tills vidare. Grufvan har äfven lämnat blyglans och zinkblände. 1907 öfvertogs den af ett aktiebolag, The finnish american mining company, som försökt i mindre skala återupptaga grufdriften. Eganderätten till grufvan kommer i närmaste framtid att öfvergå till ett nytt bolag. A. G. F. Orikang, flod. Se Jalu-kiang. Orillon [årijå7], fr. (af oreille, öra), befästningsk., kallas den del af ett fästningsverk med afrundad planutstakning, som skjuter ut framför och skyddar ett annat fästningsverk för fiendens eld. Dylika värn användes företrädesvis i den italienska befästningsskolan vid bastionens skulder-hörn för att skydda den bakom liggande, tillbakadragna flanken, hvarigenom detta viktiga fästningsverk kunde bibehållas oskadadt till belägringens sista skede, då det vid fiendens stormning hade att flankera hufvudgrafven. Äfven vid svenska fästningar ha orilloner någon gång kommit till användning. 1585 års dessein till Kalmar stadsbefästning upptog sålunda denna befästningsform, Viborgs och Narvas äldsta bastioner voro försedda med orilloner, och sådana användes sedermera också af Dahlbergh vid Göteborg och Riga kastell. O. A. B. (L. W:sonM.) Orimattila [å'ri-], socken i Nylands län, Finland, Pernå härad, Mäntsälä domsaga, utgör ett imperiellt pastorat af 2:a kl., Borgå stift, Iittis kontrakt. Areal 604 kvkm. 9,774 inv. (1910), finsktalande. A. G. F. Oringe, en liten landtunga på södra Själland, nära Vordingborg. Där anlades 1858 en anstalt för botliga sinnessjuka, hvilken 1871 utvidgades till att emottaga äfven obotliga, inalles 480, ung. lika många män som kvinnor. E. Ebg. Orinoco [årinå'kå], en af Syd-Amerikas största floder, upprinner vid Pic de Ferdinand de Lesseps i Serra Parima i sydöstra Venezuela, 1,300 m. ö. h., strömmar först åt n. v., bildande fall vid Guaharibos och Esmeralda och sänder härunder genom bifurkationen Casiquiare (se d. o.) en tredjedel af sin vattenmassa till Rio Negro, viker, då den når gränsen till Colombia (4° n. br.), mot n. och är gränsflod under nära 300 km. mellan Venezuela och Colombia. Under denna öfre del af sitt lopp mottar O. flera vattenrika tillflöden från Anderna, af hvilka den största är Guaviare. Denna är, då den möter O., både längre (omkr. 800 km., af hvilka omkr. 500 uppges vara segelbara, ehuru ej fria från hinder) och vattenrikare och bör betraktas som den egentliga källfloden. Den förstärkes i sitt nedre lopp genom Inirida (fr. h.), som bildar större forsar vid Mariapiri och Kubale. Fr. h. inflyter i O. ofvanför föreningen med Guaviare den betydande Ventuari och nedanför föreningen Sipapo; fr. v. Vichada, en ganska vattenrik flod från llanos, som infaller i O. ungefär midt emellan Guaviare och Meta. Nedanför Vichada skär 0. sig väg genom ett bergland och bildar härunder de båda raderna af forsar (Raudales) vid Maipures och Atures, som icke kunna kallas vattenfall, då nivåskillnaden (resp. 12 och 9 m.) är fördelad på en ganska lång sträcka (6 och 9 km.). Nedanför Atures är O. segelbar, och dess vattenmängd ökas ansenligt genom ett halft dussin betydande bifloder från Anderna. Den första är den väldiga Meta (se d. o.), hvars källfloder Negro och Humadea upprinna i trakten af Bogotá och som redan vid dessas förening, 215 m. ö. h., har vid lågvatten 2 m., vid högvatten 9 m. djup och är för mindre farkoster farbar ända dit, för än mindre till Antiguo Apostadero (omkr. 240 km. från mynningen); vidare de vattenrika llanos-floderna Capanaparo och Arauca samt slutligen Apure (se d. o.), som uppstår af källfloderna Uribante och Sarare, hvilken sistnämnda sänder en del af sitt vatten till Arauca. Apure har en massa tillflöden och bildar i sitt nedre lopp många armar, som under torra tiden igensandas, men under regntiden sätta hela trakten under vatten. Därifrån har O. rent östlig riktning, med en bredd vid Apures mynning af mer än 3 km. vid lågvatten och 11 vid högvatten. Från n. v. får den inga mer betydande tillflöden, men väl från s., bl. a. Cuchivero, Caura, Äro och Caroni. Alltjämt flyter den genom Guyanas bergland, så att granitklippor träffas på dess båda stränder. Genom sådana hoptränges O. vid staden Ciudad Bolivar i ett 250 m. trångt pass (angostura), som gett denna stad dess äldre namn. Omkr. 245 km. nedanför Ciudad Bolivar börjar flodens delta, som omfattar 25,300 kvkm (mer än dubbelt så stort som Skåne). Af de otaliga flodarmar (brazos), i hvilka O. där delar sig, äro den västligaste den till Pariaviken gående Rio Vagre och den sydligaste den till Boca de Navios (l. Boca grande) flytande Brazo Imataca l. Corosimi de förnämsta. Den senare är inemot 6